Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 33
SVENSK LÄRARETIDNING.
609
strationer för barn böra tydligen ävenledes ställas på det, som skrives för och talas till dem.
Barnet ar sålunda inte mäktigt att fatta en finare eller ömtåligare stämning i en skildring. Låt oss såsom exempel härpå erinra om första versen av Runebergs »Torpflickan», som nog lämnar barnet ganska oberört:
»Och. solen sjönk, och kvällen kom, den milda sommarkvällen,
ett sken av mattad purpur göts kring bygderna och t j allen,
från dagens mödor glad och trött en skara lantmän kom,
de fyllt sitt varv, de vände nu till sina hyddor om.»
Härmed vare dock ingalunda sagt, att stämning ar något, för vilket barnen äro främmande. Barn kunna fastmer vara synnerligen känsliga därför. De leva ju också i regel mera an vi äldre i fantasiens värld, och deras lekar äro ofta synnerligen stämningsmättade. Pojken som leker järnvägståg och därför ställt några stolar i rad, susar fram genom skogar och över ängar och fait. Det ar inte svart att for ett barn berätta om hur »vinden tjöt och regnet öste ned», tills barnet kryper intill en for att söka skydd mot ovädret. Jag erinrar mig en 7-8-års flicka av ganska normalt kynne, som av ängslan började gråta, när man för henne läste »Walters äventyr» av Topelius, och hon ville inte på några villkor hora fortsättningen. Jag hade en gång i mitt hem samlade cirka fjorton stycken uppsluppna 8-års-flickor, som det var ganska svart att få någorlunda stilla. Men när jag satte mig att berätta för dem H. C. Andersens »Flickan med svavelstickorna», blevo de tysta som små möss - och tystnaden dröjde kvar en god stund efter det berättelsen avslutats.
Frågan blir då: Vad ar det som förmår framkalla en stämning hos ett barn? Svaret harpa synes mig böra bliva: det realistiska och levande i den mån detta faller inom barnets föreställningsvärld samt blir verkligt och åskådligt och ar av intresse for det, - Härvid har man säkerligen ofta försyndat sig genom att begagna för starka och grova medel. Det ar nog att erinra om hur man i barnsagor givit häxor, jättar och allehanda odjur ohyggliga utseenden och gjort det som göres synnerligen bloddrypande. Man har använt onödigt stacka medel for att få upp stämningen hos barnen, och man har därmed säkerligen mången gång snarare skadat an tjänat barnet.
Det, som i ord framställes for barnen, bör vidare till innehållet vara enkelt och ej komplicerat. Och slutligen bör det, som skildras - såsom nyss framhölls - vara levande. Det som ej blir levande för barnet blir naturligtvis dött.
Vad framställningssättet angår, bör detta först och främst vara alltigenom åskådligt samt präglat av enkla tankelinjer, det ar ju givet. - Men komma vi sa till den ej sa enkla frågan, hur
människor m. m. genom framställningssättet skola bliva levande och s. a. s, markerade. Namn (Bengta, Ture, Stig, Karin) och ålder (»en gammal man», »var åtta ar», »ar bara ett ar») lämna genast for barnet sitt lilla bidrag härtill. Utseende, kläder, sysslor och handlingar lämna sitt. Jag erinrar här om Jeanne Oterdahls: »Pysen själv»:
Han ar mjuk, han ar trind,
han ar fyra ar. Han har äpplen till kind,
han har linvitt hår. Han har ögon, som skrattar, och händer två,
som kan både klappa och slå. Han ar glad, han ar stolt,
han ar storebror! Han har blårandig kolt
och små bruna skor. Men det bästa av allt han äger ändå
ar byxorna, starka och blå. Säg, vem ar han månntro,
lilla solskensvän? Ar det Sten eller Bo,
ar det Matts eller Sven?
Ar det Stig eller Lars? - »Det ar jag, det ar jag,
det ar fars och mors lille Dag!»
Här ar, synes det mig, »lille Dag» skildrad psykologiskt mästerligt för barn. Pojken står levande för barnet, som hör verserna, i vilka han föreställes. Och lagg märke till medlen, som författarinnan begagnar för att ge pojken liv! Varje rad lämnar sitt bidrag. - Men ar då inte Dag en normaltyp för barn? Man kan svårligen bestrida det. Och ändock ar han varken Sten eller Bo eller Matts eller Sven, utan Dag, och ingen annan an Dag. Vad ar det då som gör honom till Dag? - Ja, det ar nog bäst att vi inte ställa den frågan till varann, utan till »pysen själv» eller kanske till hans jämnåriga. Och vad blir då svaret ? Det blir de tre verserna! Var därför vänlig och se igenom dem an en gång: mjuk, trind, fyra ar, äpplen till kind, linvitt hår, skrattande ögon, två klappande händer, glad, stolt över att vara storebror, blårandig kolt, bruna skor, starka, blå byxor och heter Dag. - Hur ar det då här med den »psykologiska av skuggning en» ? Strängt taget si och sa. Ty de skrattande ögonen och de två klappande händerna och glädjen och stoltheten över att vara storebror och ha de starka, blå byxorna illustrera 110g sa bra fyraåringen, men till den psykologiska av skuggning en lämnar nog allt det där inte något nämnvärt bidrag.
Förhållandet ar väl det, att småbarnets psyke vid skildringen av människor (och andra levande väsen) kräver markerade linjer och markerade färger. »Avskuggningar» och psykologiska nyanseringar ligga just inte till for de smås uppfattningsförmåga. I det stycket hade man nog barnpsykologiskt ratt i de gamla barnsagorna med deras jättar och dvärgar, svarta troll och vita prinsessor, Askungen och hennes halvsystrar. Och man nödgas nog alltjämt för småbarn använda uttryck som: »ett stort, stort hus», »en liten, liten stuga», »sa tjock, sa tjock», »sa lång, sa lång»,
o. s. v. Indigo och violett och allt vad färgerna heta äro inte något for småbarnsögat. På samma satt, när fråga ar om hurudan en människa ar. Barnet fattar inte finare nyanseringar. Erkännas måste, att man kan gå till överdrift, och man gjorde det säkerligen mera förr an nu (Pelle Snusk ar belysande). - Erkännas måste, att man går for långt, när man bara begagnar »svart och vitt», men, vi upprepa det: den psykologiska färgskalan för småbarn ar utomordentligt starkt begränsad. I ögonen fallande synes mig ock vara, att den nutida småbarnslitteraturen företer i detta stycke en betydande barnpsykologisl^ utveckling, i det att flera färger an svart och vitt komma till användning. Men säkert ar, att man må taga sig tillvara för en pendelsvängning över åt motsatt håll med allt for stor psykologisk nyansering för småbarn. Detta vore - opsykologiskt.
Slutligen må erinras om hur en enda händelse, en enda tilldragelse kan vara nog for att göra en människa levande for barn - som for vuxna. Jag skulle tro, att »Mors lilla Olle» likasom »Putte i blåbärsskogen» ha ej sa litet av liv for de små. Frågar man sig, varpå detta beror, blir val svaret, att det ar de livfulla händelser de äro med om, som giva dem liv. - Något liknande kan som sagt bliva förhållandet for oss äldre. Endast ett fåtal av oss kanna något närmre till den man, som blev Stenbocks kurir från Hälsingborg till Stockholm, och likväl har »Stenbockens kurir» for oss svenskar blivit en nog sa levande människa - han har blivit det endast genom Snoilskys skildring av ritten och framlämnandet av segerbudskapet till drottningen.
Sa bli nog också barnen av normaltyp i »Sörgården» och »Önnemo» ganska levande för de barn, som nu äro lyckliga nog att i deras sällskap lära sig läsa innantill - de bli det genom allt vad deras små stavande vänner i de svenska skolsalarna i städer och på landsbygd få uppleva tillsammans med dem.
Vad jag med dessa mina rader närmast velat saga ar sålunda detta: det synes mig vara sant, att människorna i vara småbarnsböcker »verka» - ej »en smula», utan i ganska hög grad - »normaltyper», men att de därför ändock kunna verka och faktiskt i vara mest anlitade barnböcker verka levande för småttingarna, samt att vidare enligt min uppfattning en psykologisk av-skuggning i den betydelse och med de medel, som vi äldre tänka oss detta, just av barnpsykologiska skäl ej i nämnvärd grad ar möjlig. Blir det däremot fråga om äldre barn, ligger landet annorlunda, men det ar nog det man i allmänhet inte fått sina ögon öppnade for. Det ar emellertid pedagogiskt sett ödesdigert, när man resonerar och handlar enligt den generaliserande satsen, att »barn äro barn». Hagb. Isberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
