Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
686
SVENSK LÄRARETIDNING»
Nr 37
till buds. Allt framåtskridande inom (skolpolitikens värld förutsätter en demokratisk miljö. Men lika visst ar också, att en sådan miljö icke i och for sig innesluter någon garanti för ett säkert och rakryggat framstegsarbete. Sanningen av den satsen har ställte ’i blixtbelysning genom i tiden näraliggande händelser! Det ar överensstämmelsen mellan viljandet och kunnandet, som givit åt Värner Rydéns skol-politiska gärning dess nifeist framträdande signatur.
I centrum for denna gärning ha från begynnelsen istått två stora uppgifter. Rydén har velat åt folkskolan giva ställningen av den medborgarskola, som hägrade redan for de gamla bondehövdingarna, men som de inför prästståndets energiska motstånd icke mäktade genomdriva. Till denna ’uppgift anknöts naturligt kravet på att åt folkskolans överbyggnader uppnå ett vidgat utrymme. En andra huvudpunkt på programmet utgjorde fordran på förverkligande av bottenskoltanken i dess gamla, oförvanskade mening. Folkskolans utveckling till allmän barndomsskola med uppgift att lämna den gr undlä ggan de medborgerliga fostran, som i ett demokratiserat samhälle ar ofrånkomlig, det ar i få ord det mål, som befunnit sig i förgrunden for Värner Rydéns hela offentliga gärning. Med intuitiv blick för varje situations möjligheter och med utvecklande av en i alla skiften överlägsen strategi har Rydén under en tjugoårig politisk bana kämpat for detta mal. Ofta nog har striden måst inriktas på lång sikt, understundom ha kringgående rörelser varit oundvikliga, men i stort sett har marschen fortskridit i etapper rakt mot det utstakade malet.
Under det första decenniet anvisade det allmänna läget en övervägande defensiv taktik. Men när man nu efteråt söker rekonstruera händelseförloppet, står det klart, att även i tider av bi-dan, när relativt lugn härskade på valplatsen, framryckningen effektivt förbereddes. Det må vara nog att erinra om det faktum, att det förutsebara hätska motståndet mot enhetsskolan kunde väsentligen försvagas genom andra kammarens konsekvent avvisande hållning till de alltemellanåt uppdykande kraven på utbyggnad av 1904 ars läroverksorganisation. Den mest uppmärksammade kraftmätningen utgjorde val »Sollefteåslaget» 1915. Fridtjuv Berg
var då ännu i spetsen för riksdagens liberaler, men Rydén sekunderade verkningsfullt och kunde i fortsättningen ensam hålla ställningen.
Ecklesiaistikmiinisterposten i den Edénska ministären gav Värner Rydén nya möjligheter att positivt fora det demokratiska skolprogrammet närmare sitt förverkligande. Det skulle förvåna, om han icke rentav gjort sin medverkan beroende av fö<rhandsutfästelser om stod beträffande de närmast föreliggande planerna. Framgången var också, därom torde delade meningar knappast kunna råda, obestridlig. Under de två ar, som Rydén svarade for kulturhuvudtiteln, genomfördes till en början med anslutning av en enig riksdag både den stora ungdomsskolreformen och den länge efterlängtade lön- och pensionisregleringen for skolfolk av skilda kategorier. Folkskolinspektionen utvidgades och konsolideradeis, de kommunalt anställda lärarna fingo omsider sin boställsordning. Ej heller far förglömmas, att Rydén utan nämnvärt motstånd kunde åvägabringa en enhetlig central ledning for hela vårt skolväsen, en i sak djupt betydelsefull reform, på vilken Fridtjuv Berg några ar tidigare fåfängt prövat sina starka krafter. Utfärdandet den 31 oktober 1919 av d,en nya undervisningsplanen, ett arbete, åt vilket Rydén under månader ägnat den mest ingående personliga handläggning betecknar avslutningen av ministerbanan. Det var ett skede av sjudande liv på det skolo>rga-nisatoriska fältet, mera givande for var folkundervisning an någon period förr eller senare. Och samtidigt hade enhetsiskolrfeformen kunnat förberedas genom igångsättandet av skolkommissionens arbete i nyårskonseljen 1918. De riktlinjer for utredningens bedrivande, som vid detta tillfälle uppdro-gos, hade i minsta detalj överväigts av uppdragsgivaren under, förtroendefullt samarbete med regeringskollegerna och framstodo sålunda såsom ett uttryck för den samlade regeringens ståndpunkt.
För den, som äger en om an aldrig sa ytlig kännedom om Värner Rydéns arbetssätt, står det klart, att den formiel-la ansvaringen för det myckna, som blev till eller stop-tes om under de i vår skolhistoria sa rika aren 1918 och 1919, helt bar även det reella ansvaret. Det ligger icke i Rydéns kynne att släppa det personliga greppet vid ärende-
nas handläggning. Om dagens timmar voro otillräckliga, sa gavs det for en människa av kärnfriskt virke goda ar-betsstunder även under den del av dygnet, som av andra utnyttjas for vila.
När Rydén efter något års frånvaro återvände till sin plats i andra kammaren, hade det politiska läget undergått en påtaglig förändring. Vänster-samverkan låg i dödsryckningarna och med fredskrisens inbrott hade den ekonomiska situationen betänklig|t mörknat. Sa länge arbetarpartiets man förfogade över regeringsmaskineriet kunde man, trots de bekymmersamma statsfinanserna, vara trygg for att intet av vad som vunnits skulle vedervågas, sa mycket mera som den borgerliga vänstern då ännu trampade sina egna stigar, fjärran från högervägen. Energiska försök från riksdagens höiger att vrida utvecklingen tillbaka kunde utan större svårighet sias tillbaka under fullt samförstånd mellan ecklesiastikministern Olof Olsson och hans företrädare i ämbetet. Skolreaktionen på folkundervisningens område, startad under auspicier, som syntes ingiva iscensättarna stora förhoppningar om framgång, bröts i begynnelsen. Att de övertygande inläggen från talaren på andra kammarens Malmöbänk hade sin stora andel i denna vändning torde vara obestridligt.
Allvarligare tedde sig onekligen situationen, när hr Tryggar gick att bilda regering och skolan för en tid befann sig i Sam Glasens händer. An lever i friskt minne, hur åttonde huvudtitelns pauvra uppläggning föranledde Värner Rydén att leverera i remissdebatten 1924 en skarp vidräkning med den nya regimen, siedermera fullföljd genom en energisk motionsoffensiv, vilken ledde till en omstöpning inom statsutskott och riksdag av hela kulturbudgeten. Det kan knappast finnas rum för något tvivel, att åtminstone en av de i, som det hette, besparingssyfte föreslagna åtgärderna riktade en bestämd udd mot enhetsskolan. Man siktade påtagligen till att i administrativ väg stäcka den kommunala mellanskolans oroväckande kraftiga utveckling. Regeringen önskade fullmakt att begränsa det dittills vid dessa skolor fria upprättandet av .parallellavdelningar. Inför detta perspektiv kom Rydéns taktiska ’Skicklighet val till sin rätt. Han gick med höger regering ens egna utgångspunkter till angrepp på privat-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
