Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
976
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 51
2,5454. Det ar fruktlöst att söka fundera ut, vad som varit orsaken till denna givmildhet. Men det ar väl också tämligen överflödigt för den sak det här gäller. Det ar närmast egendomligt, att förf. dragit fram denna detalj ur sitt överväldigande rika material. Det rör sig här som sagt om en kvarts miljon betyg. Kan det inte rent av tänkas, att en grupp bland alla dessa barn bestått av idel geografisnillen? En annan detalj, som upprört förf., ar, att en lärare något ar utexaminerat 5 elever från sjunde klassen enligt § 48. Det ar svårt att finna något i och for sig orimligt i denna åtgärd. Förf. anser emellertid, att dessa barn aldrig borde ha släppts upp i sjunde. Att sa likväl skett, förklarar förf. älskvärt bero därpå, »att lärarna låtit hjärtat allt för mycket ta våld på förståndet». Ehuru ej heller detta specialfall har någon nämnvärd betydelse i det stora sammanhanget, må det framhållas, att inom ramen av en kvarts miljon betyg åtskilliga andra förklaringsgrunder äro tänkbara an fel på lärarnas förstånd.
Förf. sammanfattar resultatet av sin undersökning i några punkter, där han ytterligare anger som sin åsikt, »att det nuvarande systemet för betygssättning ar synnerligen orättvist» och att av ett betyg, som gives efter nuvarande system, egentligen ingenting kan utläsas angående ägarens kunskapsnivå». Han framställer därefter förslag till åtgärder för avhjälpande av missförhållandena. Han önskar först, att överstyrelsen måtte fastslå, vad som bör vara medelbetyget i folkskolan samt »hur många procent av de givna betygen som i regel böra tillkomma de olika betygsgraderna». Fördelen med dessa båda reformer skulle vara den, att betyget komme att ge ett mera exakt uttryck för ägarens kunskaper, an hittills varit fallet. Man behövde bara jämföra betyget med av överstyrelsen fastställd standard för att omedelbart ha klart för sig vad innehavaren ginge för. Troligen skulle detta ha "ett visst värde för skolfolk, men för allmänheten, som inte kan väntas lära sig eventuella regler för medelbetyg och »standardsprid-mng», bleve betyget inte mera vägledande an nu. Härvidlag skulle en översikt å betygsblanketten, utvisande de betyg, som utdelats i klassen, vara till större hjälp. Det ar förvånande, att förf. icke föreslagit denna enkla utväg. Däremot vill han ha en sådan tabell införd i betygskatalogen, och därom ar ju intet annat an gott att saga. Starka invändningar måste man däremot göra mot förf: s förslag, att skolmyndigheterna skulle ha rätt att tillse, »att större avvikelser från given standard ske, endast då fullt giltiga skäl föreligga». Man har rätt att fråga, om förf. verkligen menar, vad han här säö-er. Tror han verklisren, att ett rättvisare tillstånd skulle uppnås, om betygssätt-
ningen lades i skolrådens händer? Ty detta skulle ju bli fallet, om läraren avveke »från fastställd standard».
Sigurd Petersson.
Skolsparrörelsen.
Dess mål och medel.
Av Cyrus Mannervik.
I ar och århundranden har det talats och skrivits om svenskens oförmåga att handskas med pengar och att uppskatta pengars värde. Redan gamle kung Gösta, själv en stor sparare, hade som bekant ögonen öppna för sitt goda folks lust till slöseri.
Alle vilja vara lika, klagar han, och den ringaste vill föra sa stort bräm i all måtto, som den där formera ar och vara skall, och bonden vill numera icke slita annat an engelskt och leyst kläde.
Trots åren och århundradena och trots kung Gösta och alla efterföljande sparsamhetsapostlar intill nuvarande tid gäller ännu om svensken Geijers ord i Svea Eikes hävder:
Ännu, i allmänhet taget, ger han gärna ut vad han genom sin idoghet förvärvat, - hellre färdig till ständigt nya mödor an att spara sig dem genom omtanke.
Vart fattiga land, vårt fattiga folk - hur ha inte de orden synts oss sanna.
’Vart land ar fattigt, skall sa bli för den som guld begär -
Det var inte en sång, sjungen om oss, men vi sjöngo den om oss, och vi spände ut bröstet av stolthet över vår hederliga, vår storvulna fattigdom: vi voro svenskar, fattiga fantar, färdiga att, då sa behövdes, göra luftsprång, slå ihop händerna över huvudet, ropa tjo! och göra stordåd.
Mitt svenska lynne njuter syndigt av tanken: det fattiga, förbisedda folket från det fattiga, undangömda landet vid polcirkeln, betydde ändå något, det satte sig i respekt hos de bättre lottade söderut. »Det svalt och frös men segrade tillika»; men det gjorde därtill, vad vi svenskar älska höra besjungas:
det strödde sitt guld över städer och land och slog sin krona i kras, och, fattigt som förr, med ett skepp och ett svärd emot okända mål drog i vikingafärd -
Detta ar den svenska fattigdomens poesi, vår starkaste nationella egenhet, vilken C. J. L. Almquist bäst av alla har tolkat. Den svenska fattigdomen har haft, har och skall framgent ha sin stora betydelse. Ur den ha våra stordåd och hjältedater framsprungit, ur den och genom den skall vår framtida välfärd växa.
Vi voro ett krigarfolk, vi äro ett fredsfolk. Krigarens sorglösa lättsinne utmärker oss ännu, men det passar inte riktigt ihop med den fredlige odlaren. Jag vet, att det kommer att svida i va-
ra krigarstolta sinnen, då vi måste omskapa oss att se på de jordiska skatterna inte längre med äventyrarens dobblareblick utan med krämarens och odalmannens värdesättande. Det kommer att svida, ty ar det inte sa, att vi fått för oss, att fattigdomen ar hederlig, men rikedomen - ja, det måste vara något på tok med den, som skapat sig en förmögenhet. Men vi måste! Det duger inte i längden att ge den svenska fattigdomen skulden till att vårt land inte kan ge alla sina söner förvärvsarbete. Den svenska fattigdomen har visserligen sin betydelse, men inte den betydelsen. Dess betydelse ar i stället att lära oss reda oss, att lära oss finna vägen till kapitalbildning, enskild eller statlig.
»Vi sakna kapital», ni känna igen refrängen! Vi sakna kapital för att kunna utnyttja vara malmtillgångar, vi sakna kapital för att kunna utnyttja våra vattenfall, ja, vad allt sakna vi inte kapital till! Då det gäller nyttigheter. Men till onyttigheter, till kaffe, tobak, sprit, nöjen och lyx av 4,711 olika sorter!
Vi sakna kapital, det ar sant, men vi sakna inte möjligheter att samla kapital. Men detta kan inte ske på annan väg an genom sparande; och sa stå vi åter inför det gamla problemet.
Spara! Det där lilla ordet har tyvärr en bedrövlig smak av möglade moralkakor, något i den här stilen: »Käre gosse, tänk sa här: mycket dumt det
ändå ar–––––-» o. s. v. Det verkar
sa tråkigt och trist.
Av den svenska fattigdomen ha vi lärt oss försaka, men vi ha inte lärt oss spara. Hellre an att vi genom insättningar på sparbanken bilda oss en liten köpfond, av vilken vi kunna ta vid påkommande behov, köpa vi på avbetalning eller låna vi det erforderliga beloppet. Och sedan försaka vi for att kunna lösa varan eller lånet. Att försaka ar något storvulet, att spara ar att hålla fast vid det lilla. Svensken har smak för det storvulna, därför försakar han hellre an han sparar.
Sa har det varit, men sa bör det inte förbli. Det ar svart att lära gamla hundar sitta. Det ar det uppväxande släktet, som måste läras sparandets konst. Det ar en konst, åtminstone för svensken - för honom ar det hart när ett konststycke. Då svensken lärt sig det konststycket - och arbetet därpå har redan börjat på sina håll - blir vart land återv en stormakt och svensken en erövrare, inte en erövrare i likhet med våra forna hjältar och riddersman utan en fredlig erövrare av sitt eget lands rikedomar.
Genom Skolsparrörelsen skall det unga släktet fostras till sparare och erövrare.
Skolsparrörelsen Denna artikel riktar sig framför allt till de lärare, som på sina orter ännu inte ha skolsparrörelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
