Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 14
SVENSK LÄRARETIDNING.
269
Fritt forum.
For att främja en fri och saklig diskussion i skolfrågor införas här för denna avdelning lämpade inlägg av medarbetare utanför redaktionen.
Artiklarna skola vara undertecknade av vederbörande författare, och ansvaret för de uttalade meningarna bäres uteslutande av dessa. Inlägg, som
brista i koncentration och språklig reda eller som äro ägnade att skada skolan och karen, införas icke.
Flit- och uppförandebetygen.
Frågan om dessa betyg har flera gånger varit på tapeten, men ännu tycks den ej vara genomdiskuterad, och något resultat, har ej uppnåtts. I nr 9 av denna tidning uttalar hr G. Bohm den meningen, att alla betyg borde slopas, men innan vi kommit dithän, må vi bli vid det gamla. Mot detta resonemang synes mig en del invändningar kunna göras.
Naturligtvis äro betygen ej målet för skolans arbete, och angeläget ar, att de ej heller <få bli det, men detta hindrar ju ej, att de ändå ha ett visst värde. Jag menar inte, att de skola vara belöning eller straff - fliten cch dygden belöna sig själva, liksom lättjan och elakheten också straffa sig själva -. men känt ar, hur tanken på betygen kan stimulera arbetslusten och kanske även bringa den slarvige och elake till besinning. Betygen kunna sa bli medel, som ej utan vägande skäl böra kastas bort. Betygens egentliga betydelse ar dock den, att de, sa gott de kunna, visa vad vederbörande kan och hurudan han ar. Särskilt nu, då folkskolan blivit bottenskola, synes det vara ofrånkomligt, att den meddelar vitsord, om an aldrig sa ofullkomliga. Och frågan ar, om inte flit- och uppförandebetygen äro de viktigaste.
Om således betyg över huvud taget äro behövliga och folkskolan, liksom andra skolor, bör giva sådana, borde väl alla kunna enas därom, att betygen - även sedebetygen! - skola vara i möjligaste mån riktiga. Visserligen kan ingen lärare (manlig eller kvinnlig) giva fullt rättvisa betyg, men detta far väl ej hindra honom att försöka. Nog bör han kunna på ett ungefär uppskatta elevens kunskaper och karaktär. Även om betygen ej bli fullt tillförlitliga, säga de väl ändå något. Varje förståndig människa vet ju också, att folkskolebetygen, liksom alla andra betyg, äro relativa. Detta må även barnen själva få klart för sig. Om eleven rätteligen skall ha t. ex. Bä eller iAB kan nog vara kinkigt att avgöra mången gång, men det spelar heller ingen större roll. Bada betygen äro bra. Kan läraren däremot ej avgöra, om han bör skriva A eller B, må han skylla sig själv!
Att det ar särskilt svårt att betygsätta barnens flit och uppförande ar uppenbart. Dock måste det ’val vara lärarens plikt att även därvidlag göra sitt bästa och försöka avväga efter förtjänst. Det gives redan hos barnet många grader i fråga om arbetslust och moral, och varför skulle ej läraren försöka att i någon mån bestämma dessa liksom kunskapsgraderna. Detta måste väl också ha varit meningen från början, eftersom olika betygsgrader finnas. Givetvis kräves här stor försiktighet, och man får ej döma efter tillfälligheter och »Utvärtes sken», men nog bör läraren efter ett eller flera ars samvaro med barnet ha fått någon inblick i dess väsen. Det förefaller verkligen otroligt, att man hittills
»låtit regna» A uteslutande därför, att man ej vetat något om lärjungen. Tack vare svårigheterna kunna mindre felbedömningar inträffa, men alltför stora torde kunna undvikas. Stor försiktighet ar som sagt av nöden. Man vill också hoppas, att ingen klok lärare stämplar livlighet, nervositet eller verksamhetslusta som elakhet. Men att dåligare och bättre barn finnas ar känt och vittnat. Det ar val också uppenbart, att differentieringen av betygen i en sa viktig sak ej får bli för stor. Endast då en tydlig skillnad förefinnes, må betyget ändras. Inte kan det vara välbetänkt att utdela C eller D annat an i rena undantagsfall, om ens då. Tre grader skulle räcka i vanliga fall, tycker jag, ett normalbetyg (ev. Bä) for genomsnittseleven, ett högre (A) för den exemplariska och ett lägre (B) lör den mindre ordentliga.
Nu invänder hr Bohm, att ett dåligt sedebetyg verkar nedbrytande på karaktären och hindrar den unge, när han går ut i livet. Kanske, kanske inte. Det dåliga betyget kan väl lika gärna egga till bättring som till motsatsen, och blir blott graderingen allmän och därtill måttlig, ar den, som fått ett lägre betyg, ej på något särskilt sätt »brännmärkt». Betyget visar blott, att vederbörande kunnat vara bättre. Med denna »black om foten» ar det heller inte sa farligt då. I allmänhet förstår man nog, att betygen gälla endast för skoltiden, och även om pojken eller flickan skött sig mindre bra då, kan han eller hon mycket väl bli bättre sedan. Betygens varde ar dock inte alltför stort. Lat dem gälla för vad de äro endast, sa bli de heller inte sa farliga. Hur många av skolans s-änrre elever ha någon användning alls av sina betyg ?
För övrigt kan det nog ifrågasättas, om det ar rätt av läraren att ge oriktiga betyg, bara för att alla skola få en gemensam startlinje. Skall läraren ljuga för att hjälpa lymlar och slynor? Om betyget blir ett hinder (?), sa har ju den unge genom sin lättja och sitt dåliga uppförande själv lagt detta hinder i sin väg. Bor han inte själv bära ansvaret för sitt handlande och själv ta följderna? Visst ar det vackert att på alla sätt jämna deras väg genom livet, men ar det inte motbjudande att därvid tillgripa ofarlighet? Hur skulle det gå med ansvarskänslan hos de unga, om de slippa följderna av sitt handlande och låtande? Men den ansvarskännande läraren tillgriper naturligtvis ej ett sänkande av betyget förrän efter upprepade föreställningar och varningar.
Om alltså både konsekvens och rättvisa kräva, att en något mera nyanserad betygssättning an den nuvarande slentrianmässiga angående flit och uppföra de införes, sa innebär ju inte detta något skiljande av »far ,från getter eller killingar» -r- lika litet som kunskapsbetygen dra någon gräns mellan dumma och kloka - utan ar blott ett försök till värdesättande av deras något olika arbete och karaktär under en viss tid.
Klart ar, att en förändring ej kan ske utan
missuppfattning och trassel, om den inte genomföres på en gång utmed hela linjen. Men om sa sker, kan jag ej finna, att några större svårigheter skulle möta. Om det ej ar nödvändigt, varför då fortsätta spela denna »föga kvicka betygskomedi»?
G. Svensson.
Småskoleseminarierna.
Några reflexioner.
Andra skal an ekonomiska’f or bibehållandet av särskilda småskoleseminarier torde icke finnas. Men det ar väl också av ekonomiska skäl, man håller sig med folkskoleseminarier, ty en två- eller treårig utbildning vid ett pedagogiskt institut efter avlagd studentexamen skulle giva läraren vid folkskolan en helt annan pedagogisk mognad och skicklighet an nu samt även på ett bättre sätt tillgodose kravet på allmänbildning. På den vägen har man slagit in i Tyskland, och kanske komma vi i Sverige att en gång genomföra samma reform, när vi få råd till det eller tvingas till det på grund av de krav, skolreformen kommer att ställa på läraren i bottenskolan. Den svaghet, som emellertid vidlåder seminarieundervisningen, påpekas av hr Wikberg i hans artikel i nr 6 av denna tidning, nämligen att seminarierna samtidigt måste giva såväl den praktiskt-pedagogiska utbildningen som allmänbildningen. Men denna svaghet vidlåder i lika hög grad undervisningen vid folkskoleseminarierna som vid småskoleseminarierna, även om förekomsten av de senare torde giva en viss relief åt de förra, sa att dessa tyckas framstå som några slags högre eller rent av fullkomliga läroanstalter i sitt slag. Egendomligt förefaller nu hr W: s förslag, att man skulle hoparbeta ämnena historia, geografi och naturkunnighet till ett ämne, hembygdskunskap, som skulle giva såväl den fackliga som psykologiskt-metodiska inställningen på småskollärarinnans egen undervisning i ämnet. Detta vore ju att upphöja själva svagheten i seminarieundervisningen till högsta norm. .Skulle emellertid, som hr W. föreslår, fordringarna för inträde i småskoleseminarium höjas till realskolekompetens utan språk (var skulle for övrigt en inträdessökande inhämta de kurserna?), då vore redan den nödiga allmänbildningen inhämtad och endast den psykologiskt-metodiska utbildningen återstode. Då skulle arbetet vid småskoleseminarierna kunna läggas efter samma linjer som vid ett pedagogiskt institut, vilket i sin tur skulle komma att medföra ännu högre fordringar på lärarnas kompetens an t. ex. adjunktskompe-tens. I hr W: s förslag skymtar onekligen samma reform, som genomförts i Tyskland, fast hr W. lustigt nog vill genomföra den endast för småskoleseminarierna.
Att frågan om sinåskolesemlnariernas förstatligande nu blivit aktuell, beror emellertid icke på reformkrav utan på den arbetsbrist.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
