Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 31
SVENSK LÄRARETIDNING.
607
N. har alltid varit intresserad av S. A. F: s arbete. På skolmöten har han tagit livlig del i debatterna, särskilt då det gällt pedagogiska frågor.
Modersmålsundervisningen.
Vid ett nyligen hållet skolmöte har rektorn vid folkskoleseminariet i Uppsala Gideon Danell hållit ett med största intresse mottaget föredrag om modersmålsundervisningen i folkskolan. Vi lämna här av detsamma följande referat.
Efter att lia jämfört föreskrifterna för modersmålsundervisningen i den gamla »normalplanen» och vår nya undervisningsplan dröjde tal. något vid det moment i den senare, där målet för denna undervisning angives sa, att det uttryckligen utmynnar i att barnets sinne bor öppnas »/or modersmålets betydelse ock värde». Vi ha all anledning att vara tacksamma, framhöll tal., att de orden stå där, oss lärare till en ständig påminnelse, ty vårt folk behöver verkligen en uppfostran just på denna punkt. För de stora kulturfolkens bärare ligger det ju sa nära till hands att betrakta det egna språket som det förnämsta i världen, att någon direkt undervisning om dess värde knappast ar av behovet påkallad. Annorlunda ställer sig saken hos oss och våra grannfolk. I Danmark har ju särskilt folkhögskolan hos sina lärjungar fostrat en medveten kärlek till modersmålet. I Norge ar intresset för modersmålet f. n. tyvärr starkt förbundet med politiska strider. I de svenska trakterna i Finland, där vara stamfränder nu kämpa en hård kamp för sin språkliga integritet, hade tal. fått ett mäktigt intryck av den levande kärlek till det svenska språket, som han funnit ej blott hos de kulturellt ledande utan också hos de enkla männen och kvinnorna av folket. Detta ar något, som vi ej ha motsvarighet till här hemma, där vi aldrig behövt kämpa en kamp för att bevara det oskattbara arvegods, som heter det svenska språket, och därför ej heller ha lärt oss att värdera det arvegodset efter förtjänst.
Huru skall nu undervisningen i folkskolan kunna bidraga till ett medvetet uppskattande av det egna språkets varde? Åtminstone någon gång under skoltiden borde vartenda barn få ett starkt och levande intryck av att modersmålet ar en av de största gåvor, som , vi fått här i livet. Åtminstone en enda gång borde vartenda svenskt barn ställas inför tanken: Hur skulle det kännas, om vi i morgon inte finge tala svenska i skolan utan plötsligt vore tvingade att bruka ett helt annat språk? Vad en sådan revolution inom skolan verkligen vill saga, belystes med exempel ur historien och litteraturen.
Härefter övergick tal. till mera speciella frågor inom modersmålsundervisningens metodik och uppehöll sig därvid först något vid läsningen.
Beträffande den första läsundervisningen framhölls som ett önskemål, att lärarinnan far ha sin frihet att arbeta efter den metod, som hon trivs med och känner sig komma framåt med. Dock varnades för ett sådant tillämpande av den nya s. k. ordmetoden, att osäkerhet uppstode om de enskilda bokstäverna i ett ord. För läsningen på det egentliga folkskolestadiet uppställde tal. som det främsta målet en intelligent läsning, d. v. s. en läsning, som röjer en riktig uppfattning av innehållet. Viktigare an högläsningen vore, att barnen sättas i stånd att genom en snabb tyst läsning tillägna sig innehållet i en tryckt eller skriven text. Tal. hänvisade i detta sammanhang till Vendela Wester Wahlströms uppsats i Arbetssättet i folkskolan, I.
Beträffande uppsatsskrivningen uppställdes frågan, vilken av de många olika skriftspråkliga stilarterna, som borde vara normgivande för barnens skrivningar. Då det i skolan, liksom vanligen också i livet, gäller att skriva prosa och ej poesi, kunde ju först och främst det poetiska språket avskiljas. Valet mellan de olika prosastilarterna komme sa väsentligen att stå mellan normalprosa och lågprosa. Frågan vore alltså, om vi skola lära barnen att skriva det normala, korrekta men tämligen torra, opersonliga skriftspråk, som vi kalla normalprosa, eller vi skola låta dem skriva ett mera naturligt, ledigt språk, som ansluter sig till allas vårt gemensamma talspråk. Man bör vid frågans besvarande uppställa två spörsmål : v ad ar målet, och vad bör lämpligen vara medlet?
Tal. hänvisade till att man numera håller på att uppsatsskrivningen dels bör påbörjas tidigt, dels i rätt stor utsträckning bör bestå av mera fria uppsatser, an vad tidigare har varit fallet. Som intressanta exempel på de goda resultat man i detta hänseende kan nå under gynnsamma omständigheter omnämndes en del uppsatser (skrivna av 9-åringar), som tal. tagit del av i arkitekten Malmstens nya skola i Stockholm, Olofsskolan. I enlighet med skolans arbetssätt hade man vid terminens början samlat klassen i fråga kring en viss ämnesgrupp: geografi med dithörande hembygdskunskap, biologi m. m. Även läsningen och skrivningen hade alltså mest rört dylika ämnen, och de uppsatser, som barnen med detta underlag och under tillämpande av ett utpräglat individuellt arbetssätt, utarbetat och på olika sätt illustrerat, hade utgjort överraskande vittnesbörd om de produktiva krafter, som en skolklass på detta stadium i själva verket gömmer. Även om våra folkskolor i allmänhet ej kunna erbjuda sa goda arbetsförhållanden som denna experimentskola med dess små klasser, var tal. övertygad om att våra välskötta folkskolor äro jämförelsevis långt komna i detta att låta barnen skriva - och inte bara rätt-
skrivning - sa tidigt som önskvärt ar. Vår nya undervisningsplan innehåller ju för övrigt föreskrifter om inledande uppsatsövningar redan under 3: e skolåret, ja, om man sa vill, redan på småskolestadiet.
Härmed ställdes man inför frågan, om det ar möjligt att lära barnen skriva ett normalt skriftspråk redan på sa tidigt stadium som de första egentliga folkskoleklasserna, när de ännu ha läst sa litet, och då den lektyr, de ha tillgodogjort sig, i allmänhet icke ar avfattad på utpräglad normalprosa utan - med all rätt - på ett mera barnsligt språk. Detta vore, menade tal., naturligtvis icke alls möjligt. Den rätta pedagogiska gången vore i stället den, att de finge »tota till» sina tidigaste uppsatsförsök sa gott de kunna, och att dessa försök rättades med mycket lätt hand. Och just därför, att man inte behövde ratta dessa uppsatser sa grundligt, bleve det möjligt att låta barnen skriva mycket. Detta att barnen få skriva och åter skriva vore det allra viktigaste på detta stadium. Däremot kunde befaras, att man rent av gjorde barnen en otjänst genom att grundligt rätta eller kanske helt skriva om deras små uppsatser till vuxet folks normalprosa. Det gällde ju här mer an någonsin att ej slå ned det unga modet utan i stället uppmuntra till fortsatt språklig produktion och därvid ge fullt utrymme åt barnens självverksamhet och initiativkraft. Tal. påvisade, huru just på detta område uppsatsskrivningens, den gamla s, k. bokskolans och den moderna skolans arbetslinjer egentligen motas.
I fortsättningen erinrades om den debatt om den s. k. fria uppsatsen, som länge förts i våra pedagogiska tidskrifter o. s. v. För egen del satte tal. stort värde på att barnen särskilt på det tidiga skolstadiet finge tillräcklig frihet i fråga om ämnen. Naturligtvis måste läraren också här lämna hjälp och ledning, men han borde akta sig för att låta sitt ingripande bli alltför bindande for detaljutformningen.
På det högre skolstadiet framträder alltmera kravet på en klar plan, en disposition, ett krav, som naturligtvis vädjar till * lär arens hjälp. Det syntes naturligt att jämsides med en mera logisk planläggning av uppsatserna inrikta barnens stil mot en utpräglad normalprosa. På denna punkt var tal. emellertid beredd på invändningar. Som bekant betrakta nämligen många intresserade lärare en dylik påverkan som ett obehörigt ingrepp i de små skribenternas försök till en egen personlig stil. För egen del trodde tal., att man i själva verket syftade fel, om man satte upp en personlig stil som målet för folkskolans skrivundervisning. Det kunde med fog sättas i fråga, om man ej rent av gjorde skada genom att alltför mycket omhulda ett individuellt skrivsätt i skolan. Ett »kelande» med barnens personliga stil kunde nämligen alltför lätt leda till för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
