- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 48:e årg. 1929 /
842

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

842

SVENSK LÄRARETIDNING.

Nr 43

bestämmes framtiden mer an av konungar och furstar.

Folkskolinspektör Edvin Stålfelt, Stockholm, höll därefter föredrag om »Religionsundervisningen i den allmän: na skolan».

Telegram avsändes till föreningens förste ordförande folkskolläraren Wetterstrand, Askersund, samt till centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening.

På aftonen var gemensam supe anordnad å hotellsalongen. Vid supen höllos flera tal, bi. a. av folkskolinspektör Stålfelt, som framförde en hälsning från centralstyrelsen till kretsen, och av folkskolläraren J. Lindelöv, Åmmeberg, som uttalade kretsens tack till centralstyrelsen for vad den till skolans och kårens gagn uträttat.

Skolan bör grundlägga sunda idrottsvanor.

Lek och idrott ,ha fått en sådan framskjuten plats i våra skolor, att det säkert riktigt skär i hjärtat på mången konservativ skolman vid tanken därpå. För en av nya uppfostringsidéer obesmittad pedagog med de vuxna som måttstock vid bedömandet av barn och utan personliga erfarenheter av lek och idrott måste naturligtvis varje utökning i tid för dessa i skolan synas som en synnerligen ansvarslös handling.

Kurserna äro ju stora, barnen tröga och tiden redan förut alldeles för knapp. Man har aldrig på långt när hunnit ge barnen de kunskaper och färdigheter i läs- och skrivämnen, man ansett nödvändiga, och sa blir det etter värre. Man får mindre med tid på sig. Och detta för sådana onödiga saker som lek och idrott! Som om inte barnen sprunge och lekte nog i alla fall!

Jag förstår orsaken till synpunkterna så innerligen väl. Hade jag inte själv rika personliga erfarenheter av idrotten och forstode dess betydelse, ja, rent ut sagt, dess nödvändighet for människorna under nutida förhållanden, skulle jag förfäkta samma åsikter, och mitt samvete skulle sannolikt prisa mig for att ha gjort en god gärning, varje gång jag lyckats få en eller annan timme från lek och idrott till läsning, skrivning eller räkning i skolan. Som en mara ligger den över oss den där känslan, att vi aldrig hinna lära barnen nog. Och omåttliga bli därför våra krav. Finge vi underbarn, som dagen lång sutte över sina böcker ivrigt sysselsatta, komme vi nog en vacker dag och undrade, om de inte kunde sova litet mindre om nätterna och i stället arbeta även då.

I allmänhet anser man skolidrottens uppgift vara att motverka det skadliga stillasittandet i skolorna och att befrämja barnens fysiska utveckling. Detta är dock att anlägga något for trånga synpunkter på densamma, och de ge ingalunda verklig förståelse för lek och idrott på skoltid. Man tycker, att det under sådana förhållanden borde racka med gymnastiken, som ju ger den mest allsidiga och vetenskapliga motionen. Och man frågar sig, varför man skall hålla på med de ofta mera tidsödande lekarna och idrottsövningarna, när skoltiden är så knapp och dyrbar. Ar det för att roa barnen ? Bör inte detta i stället vara deras egen sysselsättning på lediga stunder?

Man måste erkänna, att detta resonemang i stort sett ar riktigt, om man går ut ifrån, att skolan endast har till uppgift att ge barnen kunskaper och färdigheter. Men skall den dessutom bidraga till deras karaktärsdaning och fostran, bli henne lek och idrott sa värdefulla hjälpmedel, att deras plats på schemat är fullt berättigad. Lek- och idrottsövningar bli ju för barnen omedelbar praktisk träning under lärarens ledning och överinseende i hyfsat uppträdande och i självbehärskning samt en viljeövning under förhållanden och former, som mera likna det praktiska livet an andra skollektioner, och som därför äro mera vanebildande an dessa. Ser man därjämte idrotten som ett medel för de flesta av alla åldrar i städer och samhällen att förvärva och bibehålla andlig och lekamlig hälsa, håller man lek och idrott som helt enkelt nödvändiga ämnen på skoltid. Ty på skolan kommer då uppgiften att, sa långt som i dess förmåga står, satta barnen in i olika lek- och idrottsövningar och grundlägga hos dem sunda idrottsvanor för livet.

Men här i fråga om lek och idrott som nödvändiga hälsomedel även för äldre skära sig naturligtvis åsikterna skarpt. Medan de flesta av den yngre generationen i allmänhet och vi med personliga idrottserfarenheter i synnerhet tillerkänna dem den nämnda betydelsen, betraktar flertalet av den äldre generationen lek och idrott som onyttiga och skadliga tidsfördriv, som tillfälliga modesaker eller som någonting annat värdelöst. De skylla våra åsikter på ungdom och omdömeslöshet och vi deras på bristande erfarenhet, på tröghet och blindhet. Vi yngre anse nämligen, att omgestaltningarna i arbets- och levnadsförhållanden ha varit sa stora, att de äldre alls inte kunna förstå vidden, verkan och betydelsen därav. De ha helt enkelt inte hunnit med i galoppen och stå därför främmande och oförstående inför mänskliga behov av lek och idrott.

Och ändock behövde de endast, tycka vi, med allvar se och tänka på några av de mest i ögonfallande tidsföreteelserna för att utan vidare fatta, att lek och idrott äro ur tidens förhållanden och ur mänskliga behov uppkomna naturliga, hälsomedel av värde både för den ^enskilde, och för rasen.
Huru skulle det vara exempelvis att stanna ett tag och, begrunda den alltmera tilltagande nervositeten, dess orsaker och verkningar.
Denna åkomma har från att en gång i tiden i stort sett varit »en fin sjukdom, som endast grasserade bland sysslolösa, lättjefulla överklasskvinnor», såsom en tidsskildrare vid ett tillfälle uttryckte sig, brett ut sig till alla samhällslager och härjar snart sagt i vart och vartannat hus. Huvudorsaken till dess,ökade spridning är tvivelsutan de allt lättare arbetsförhållandena.
Få människor i våra dagar behövd eller kunna använda all sin kraft för sitt förvärvsarbete. Även de måttligt eller normalt psykiskt laddade få ett överskott av energi, som måste få sin utlösning eller användning genom något intresse eller något annat medel mot psykisk energi. Annars uppstå i nerverna skadliga kraftkomplex, t. ex. genom att energien uppladdar i undermedvetandet neddrivna affekter. Följden blir nervositet, som tar sig många uttryck, såsom nedsatt humor, inre oro, fruktan, ångest, sömnlöshet, kraftnedsättning - man får kämpa med sig själv, sin egen kraft - rubbningar i den fysiska kroppen o. s. v.
Det ar samma förhållande med den vuxna som med ett barn. När detta får följa sin egen drift och använda sin kraft i ständig verksamhet, blir det friskt och sunt, men tvingas det däremot till sysslolöshet, blir det med tiden nervöst och oroligt, försvagat och nedbrutet.
Allra bäst kan man se den psykiska energiens verkningar genom att studera snillena. De äro mera laddade, mera högspända eller hur man vill uttrycka, att de ha mera psykisk kraft an vanliga människor, och därför bli energiens verkningar kraftigare hos dem. Högt upp i idéernas värld bär dem deras kraft, finna vi, då den håller sig på en efter nervsystemet anpassad styrka. I arbete, i synnerhet i det mest krävande, i konstnärligt skapande och återgivande finna de glädje och tillfredsställelse med att använda sin energi. Men göra de inte detta, blir deras inre kraft dem för stark, polspänningen i nerverna blir helt enkelt för hög och de raka ut för inre oro, dysterhet och förtvivlan - »själslig kamp». Många av dem få som Pascal, Kierkegaard och Luther föra denna kamp nu och då under hela livet, medan andra igen som Augustinus och Franciscus lyckas redan i ungdomen ge kraften en viss riktning och sedan behålla jämvikten genom verksamhet. Hos somliga åter blir polspänningen i nervsystemet sa hög, att det inträffar ett slags kortslutning i det. Nervenergien rusar längs vissa nervbanor, och individen förlorar den vanliga kontrollen över sina medvetenhetstillstånd. Han far fixa idéer eller blir helt och hållet nedsänkt i andligt mörker.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:07:29 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1929/0842.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free