Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 12. 19 mars 1930 - Fritt forum - Också några idrottsfunderingar - De tjugu kronorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 12
SVENSK LÄRARETIDNING
273
Fritt forum.
För att främja en fri och saklig diskussion i skolfrågor införas här för denna avdelning lämpade inlägg av medarbetare utanför redaktionen.
Artiklarna skola vara undertecknade av vederbörande författare, och ansvaret för de uttalade meningarna bäres uteslutande av dessa. Inlägg,
som brista i koncentration och språklig reda eller som äro ägnade att skada skolan och kåren, införas icke.
Också några
idrottsfunderingar.
Under Fritt Forum framförde hr Carl
Lindén i ett nummer av Sv. Ltg för ett par
veckor sedan några synpunkter på lek och idrott
i skolorna och föreslog en diskussion om huru
man lämpligen kunde förmå skoldistrikten att
förse skolorna med gymnastiksalar och
idrottsplatser.
Följande rader äro icke inlägg i denna
diskussion. Frågan om gymnastiksalarna och
idrottsplatserna få de lagkunniga diskutera
så länge. Men det är ett par uttalanden i hr
Lindens inlägg, som ger mig anledning till
några reflexioner om Skolidrotten i
allmänhet.
De svårigheter för lek och idrott i skolorna,
hr Lindén nämner, ligga ju på sina håll i
öppen dag. Planer för friluftslekar efter
exempelvis A. Karlssons handledning finnas
säkert inte vid så värst många skolor ute på
landet. Men frågan är, om det fördenskull
verkligen är så illa ställt med
idrottsmöjligheterna där ute på landsbygden, att
diskussioner i lärartidningar om
skolidrotts.foren.ing-ar, märkesprov, Skoltävlingar ni. m, blott bli
resonemang om påvens skägg. Helt säkert
Inte.
Att sådana diskussioner i alla fall bli
meningslösa och löjliga för många än så länge,
vilka idrottsmöjligheterna nu än äro, är ju
en sak för sig, som man måste förstå och ta
med rö.
»Varje problem genomgår tre
utvecklingsstadier», säger visst Schopenhauer. »I det
första synes det löjligt, i det andra bekämpas
det och i det tredje gäller det som en
självklar sak.»
Hos många av folkskolans lärare befinner
sig nog skolidrottsfrågan ännu på de två
första stadierna. En sak som inte väcker den
minsta .förundran, när man betänker att den
fysiska fostran vid seminarierna i
allmänhet handhafts av gamla militärer, som kanske
varit synnerligen välmeriterade med titlar
och betyg men som vanligen för länge sedan
förlorat kontakten med tiden och därför
saknat nödig insikt i och verklig förståelse för
en så ny tidsrörelse som idrotten.
Det faller mig i minnet, vad rektor
Svedelius nyligen yttrade om tiden för
idrottsföreningen Kamraternas start för 35 år
sedan: »Då intresserade sig inte ens
gymnastiklärarna för idrott, ännu mindre
ämneslärarna, och rektorerna skall vi inte tala om!»
När man tänker på sådana förhållanden
måste man tvärtom i sanning förundra sig
över den vidsynta förståelse och-det levande
intresse för ungdomens idrott och
friluftsliv, som det faktiskt allaredan finns hos
många uppfostrare utan några som helst
egna idrottserfarenheter. Man konstaterar det
lästa ordets makt och tror på nyttan av ord-
propaganda, även om denna stundom endast
blir prat om påvens skägg.
Visst behövas idrottsplatser och
gymnastiksalar vid skolorna, inte tu tal om annat.
Men en annan viktig sak får man inte
glömma i väntan på dem och inte sedan heller
för resten. Och det är att folk både på
landet och i städer och samhällen behöver lära
sig att bättre än hittills ta vara på de
möjligheter till idrott och friluftsliv, som
hemortens terräng och klimatförhållanden i och
för sig bjuda på.
För några år sedan var jag några
vinterdagar i ett samhälle i Norrland. Det var det
grannaste vinterväder, man kan tänka sig:
djup snö, lagom kyla, ofta sol om dagarna,
åtminstone någon timme, och månsken om
kvällarna. Men nästan aldrig såg man ortens
ungdom ute på skidor och ändock var
terrängen synnerligen omväxlande och lämplig
för skidåkning. När arbetet i fabrikerna vid
femtiden på eftermiddagarna var slut, gick
man och satte sig på bio, på något kafé,
eller också roade man sig på något annat sätt
inomhus. Och ändock var fabriksarbetet
sådant, som det ju nästan alltid är, att man
mycket väl behövt idrottens vederkvickelse,
glädje och hälsa som motvikt mot detsamma.
Barnens kälkbacksåkning var egentligen den
enda vintersport, jag såg till i samhället.
Där hade ju Skolidrotten en verklig mission
att fylla med att vänja ungdomarna vid idrott
och friluftsliv och visa dem de möjligheter
att idka dessa, ortsförhållandena bjödo. På
den tiden gjorde man dock inte ett dugg i
skolan för den saken. Alla lektioner för
fysisk fostran använde man till gymnastik i ett
trångt och dammigt, avklädningsrum i stället
för att emellanåt låta barnen hålla på och
träna skidåkning om vintrarna i de granna
backarna omkring skolan och sedan vid
andra tider på året låta dem stifta
bekantskap med andra idrotter och friluftsövningar.
Nu fanns det i skolan ett par tre pojkar, som
åkte skidor på rasterna, det var allt. Skolan
ägde ingen skidpark och inte heller lär det
någonsin ha varit på tal, att man skulle
försöka skaffa skolan en sådan. Och ändock
var det högkonjunktur på arbetsmarknaden
på orten. Skolan torde ha haft stora
möjligheter att få en liten skidpark. Och hade
barnen lärt sig skidåkning i skolan, hade med
all sannolikhet många av dem skaffat sig
egna skidor.
På huru många håll gör man inte ännu,
som man gjorde i den nämnda skolan på den
tiden - totalt försummar att utnyttja
hemortens idrottsmöjligheter? Man håller
barnen varenda gymnastiktimme i en mer eller
mindre dammig och smutsig säl eller tambur,
även när en snötäckt terräng runt skolan
kan användas utan någon som helst
tidsförlust.
Och nästan överallt i vårt land ligga ännu
de stora granna skogarna som okända
rekreationsplatser. För friluftsliv och frisksport,
promenader och löpning, för tummel och lek
äro de de ypperligaste idrottsfälten. De
förtjäna att med det snaraste bli upptäckta av
både gamla och unga.
Vad sedan märkesprov, små Skoltävlingar
och träning för dem anbelangar, kan man vid
dessa övningar reda sig utan idrottsplan i
egentlig mening. Man behöver en jämn väg
eller stig för löpning 60 m, en grop med lös
jord eller sand för hoppen och en öppen
plats för kastövningarna. Praktiskt taget är
det väl endast simprovet som nu på sina håll
vållar oövervinnliga svårigheter. Men nu
finnas verkliga skäl att tro och hoppas, att de
nya märkesbestämmelserna, som träda i kraft
fr. o. in. nästa år, inte fordra simkunnighet
av barn i sådana trakter, där
simningsmöj-Hghcter saknas, och på så sätt bättre än de
gamla bli anpassade för alla rikets skolor.
Edvin Wide.
De tjugu kronorna.
Att skattebördorna äro synnerligen
orättvist fördelade, behöver ju ej ordas mycket
om. Klart då att i synnerhet de, som ha sin
hemortsrätt i de s. k. skattetyngda
kommunerna, med glädje taga del av varje förslag,
som söker få en ändring till stånd. Det är
tyvärr sant, att även det nu framförda
förslaget har sina sidor och kommer att verka
orättvist i vissa fall. För att dra ett nytt
strå till stacken vill jag påvisa ännu en
»orättvisa». Bidraget till de skattetyngda
kommunerna blir i verkligheten icke 20 kr.
per barn mer än möjligen första året. Sedan
kommer den skatteutjämning, de redan nu
kunna glädjas åt, att minskas, i vissa fall
inte obetydligt; i gränsfall kommer den helt
att försvinna. Däremot få kommuner med
låg utdebitering i full utsträckning
tillgodogöra sig de tjugo kronorna. Emellertid -
bättre något än intet. I vår skattetyngda
kommun kunde ändock utdebiteringen sänkas
med något mer än l kr.
Tror någon för övrigt att riksdagen ginge
med på bidrag endast till de .skattetyngda
kommunerna eller de med goda skolformer
och skolor? Knappast. Man får nog ta saken,
sådan den är. Det fina är väl ock, att
motionen bör kunna fresta »farbröderna» i
gemen, denna extra slant till hemkommunens
budget. Må åtminstone frågan begravas i en
kungl, kommitté!
Vad angår motionen om naturaförmånerna
hoppas jag, att vi, åtminstone alla
landsbygdslärare och lärarinnor, kunna enas i att
utan vidare tacka nej.
Ivar Sundemo.
Gynna tidningens
annonsörer!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
