Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 22. 28 maj 1930 - Fritt forum - Svenska skriftspråket - Uppfostran av s. k. vanartade barn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 22
SVENSK LÄRARETIDNING
521
Fritt forum.
För att främja en fri och saklig diskussion i skolfrågor införas här för denna avdelning lämpade inlägg av medarbetare utanför redaktionen.
Artiklarna skola vara undertecknade av vederbörande författare, och ansvaret för de uttalade meningarna bäres uteslutande av dessa. Inlägg,
som brista i -koncentration och språklig reda eller som äro ägnade att skada skolan och kåren, införas icke.
Svenska skriftspråket.
Svenskan är ett levande språk, och liksom
allt levande förändras det och utvecklas. Det
talspråk, vi nu kalla högsvenska, är ej
detsamma, som talades för 200 år sedan.
Liksom en klädnad skall passa kroppen, så
skall skriftspråket överensstämma med
talspråket. Kroppen lever och växer, då måste
dräkten ändras för att passa. Talspråket har
under senare tid genomgått en så kraftig
utveckling, att skriftspråkets dräkt förefaller
lika oändamålsenlig, som en krinolin skulle
göra i vår tid. Skriftspråket har icke följt
talspråkets förändring.
I talspråket sätter man subjektet i flertal
och predikatet i ental. Men i skriftspråket
måste man ha både subjekt och predikat i
flertal. Varför skall man skriva så, som ingen
talar? Det vållar en oerhörd tidsspillan för
barnen att utantill lära böjningsschema för
verben.
Skriftspråkets stavning är ju även mycket
invecklad och ålderdomlig. Den gammaldags
stavningen är icke utan sina fördelar. Den
klargör stundom ordens ursprung, och den
förhindrar förväxling mellan ord som uttalas
lika. Men hur svår den nuvarande stav:
ningen är att inlära, det vet varje lärare.
En del barn ha medfött sinne för den
riktiga ordbilden, och de lära sig lätt att stava
rätt. En del kunna ej stava rätt ens som
vuxna. Det är otrevligt, då en person
lämnar något skrivet ifrån sig oriktigt stavat,
ty det är ett fel, som märks. Därför driva
vi lärare rättstavningen snart sagt till en
plåga för eleverna. Det händer ofta, att för
övrigt rikt begåvade barn ha svårt för
rättskrivning, och dessa få en missgynnad
ställning vid prov t. ex. till läroverk, då
godkänd rättskrivning fordras.
En rättstavningsreform kommer att hälsas
med glädje av både barn och vuxna. Måtte
denna reform ej bli för tam såsom den förra
utan så kraftigt tilltagen, att skriftspråket
kommer att följa den nuvarande högsvenskan.
Mot ett förenklat stavsätt kan invändas, att
missförstånd kunna uppstå, men då har man
ju den utvägen att uttrycka sig så, att rätta
meningen framgår av sammanhanget.
Svenska Akademien stiftades, för att den
skulle vårda sig om det svenska språket på
en tid, då detta hade en undanträngd
ställning och ej var på långt när så
betydelsefullt, då den lärde talade latin och den
förnäme franska. Nu är svenskan hela folkets
språk. Svenska Akademien behöver ännu
bättre vårda det nu. Man skulle önska, att
Svenska Akademien ville stödja och hjälpa
dem, som arbeta för en reform av
skriftspråket.
Om ett modernare skriftspråk infördes,
skulle barnen få lättare att lära sig läsa och
skriva det. Om det mekaniska inlärandet toge
mindre tid, skulle mer tid kunna ägnas åt
ett fördjupat studium av vårt modersmål.
Maja Gripenberg.
Uppfostran av s. k.
vanartade barn.
Det var med stort intresse, som
undertecknad i nr 16 av denna tidning tog del av
hr Hernqvists artikel angående uppfostran
av vanartade barn. Ty det är visst, att de
vanartade barnens handledning till goda
världsmedborgare är så pass invecklad och
mångsidig, att den kan ge anledning till en
både intressant och givande diskussion. Som
hr H. anmärkte, stå vi skyddshemmens
lärare tämligen isolerade. Den friska fläkt, som
ett samtal mellan kolleger i samma
arbetsförhållanden skänker, få vi sällan eller aldrig
förnimma. Det är stor skada såväl för oss
personligen som kanske även för den sak vi
tjäna. Nog skulle väl ändå någon gång ett
mera allmänt sammanträffande kunna
ordnas? Det vore dock önskligt, att den saken
sattes i verket från föreståndarhåll.
Föreståndare, husmödrar, lärare, lärarinnor, vi
arbeta ju i alla fall för ett gemensamt mål:
våra skyddslingars bästa!
Jag övergår så till att söka bemöta hr H:s
artikel. Om anledningen till barns vanart
tjänar väl ej mycket till att tvista. Det är
väl en fråga, som fordrar mycken
psykologisk lärdom för att tränga till djupet av,
vilket dock ej hindrar, att en lekman kan
ha sina funderingar. Och jag tror fortfarande,
att grunden till barns vanart lägges under
ett mycket tidigt skede i barndomen och att
det är miljöförhållandena, som är den
förnämsta orsaken härtill. De själsliga
förutsättningarna och anlagen för vanart finnas
väl i de flesta fall medfödda. Men vilken
människa är icke född med dåliga anlag?
Eller är det icke så, att så gott som alla ’
barn ha lättare att »ta’ efter» det onda än
det goda? Måste icke de allra flesta
människor ödmjukt erkänna: »Tack vare ett gott
hem, en god fader, en öm moder eller eljest
gynnsamma omständigheter är jag nu en
tämligen bra människa.» Ty den för människan
även viktiga uppfostran, som heter
självuppfostran, kan ju vidtaga först vid en
mognare ålder. I verkligheten behövs det nog
endast ett oändligt litet frö till det onda, för
att detta under vidriga miljöförhållandens
näring skall växa upp till ett stort träd med
»ond frukt». Man kan visserligen peka på
människor, som till synes vuxit upp under
de eländigaste omständigheter men ändå
blivit bevarade, ja t. o. m. blivit synnerligen
högtstående i etiskt avseende. Men dessa äro
väl ändå undantag?
Hr H. framhåller också, att om så är
förhållandet, att miljön är den kraftigast
bidragande orsaken till barns vanart, så måste
också våra skyddshem, där många barn
samtidigt sammanföras, knappast anses vara i
stånd att nöjaktigt tjäna sitt syfte. Härpå
kan man genmäla, att skyddshemmen ej
heller äro den bästa tänkbara plats för ett barns
tillrättaförande. Men av praktiska skäl har
man tvingats att anlita ett system, som i
sig självt ej är ett idealsystem. Att
utackordera ett vanartig barn i enskilt fosterhem är
väl i praktiken knappast möjligt, i
synnerhet som det i sådant fall skulle behövas
särskilt kvalificerade fosterföräldrar.
Barnavårdslagarna förorda dock enskilt fosterhem
för lindrigt vanartade barn. Tack vare den
ständiga tillsynen och genom i görligaste
mån individuell vård uppnås dock vid våra
skyddshem mycket goda resultat. Ju mindre
ett skyddshem är, desto mer torde det dock
under skicklig ledning vara ägnat att
erstit-ta ett enskilt gott hem.
Hr H. framhåller vikten av att vid
vanartade barns behandling ej stryka alltför
mycket med len tass. Detta är visst sant.
Även mildheten kan gå till överdrift. Mitt
uttalande, som ville framhålla faran av den
motsatta överdriften, gällde dessutom,
fastän kanske mindre tydligt angivet,
huvudsakligen den stora del av våra skyddslingar,
som äro mer eller mindre efterblivna, särskilt
i fråga om inhämtandet av skolans vanliga
kunskaper och färdigheter. Det var denna
efterblivenhet, som jag satte i samband med
förekomsten av vissa mindrevärdeskänslor
och som bäst torde kunna upphjälpas genom
en undervisning, där det ej sparas på
uppmuntran och beröm. Dessa, ofta ej på grund
av bristande begåvning, efterblivna barn
bruka även söka dölja sin underlägsenhet
genom en mask av trots och motsägelselusta,
som kanske mången gång tages som uttryck
för ett elakt och hårt sinnelag. Det är i
synnerhet denna grupp av de s. k. vanartade
barnen, som jag tror äro mycket ömtåliga
och därför även mycket beroende av ett
hänsynsfullt, t. o. m. ömt bemötande.
Begås däremot en bevisligen överlagd, ond
handling, vilket t. o. m. vid skyddshemmen
torde vara ganska sällsynt, är naturligtvis
en väl avpassad, sträng behandling på sin
plats. Ett väl avvägt straff är i sådant fall
helt enkelt av nöden. I det fallet torde
psykologen F. W. Foersters ord i hans bekanta
arbete »Brottet och dess försonande»
förtjäna att beaktas: »Normala barn bliva högst
betänksamma, då de bestraffas - de känna
sig både vanärade och ärade. Straffet
innebär ett djupgående och djupt verkande
erkännande av en fri vilja i dem. Därför är
den moderna teorien med sitt allt förlåtande
just med hänsyn till ungdomens behandling
den sämsta pedagogiska irrlära.» Den
bestraffade måste dock, om möjligt, bibringas den
känslan, att straffet, fastän kanske nog så
strängt, i grunden är rättvist och
välförtjänt. En viktig sak är även, att, sedan
straffet är genomlidet, den bestraffade icke
lämnas ensam utan på allt sätt uppmuntras i sin
eventuella föresats att hädanefter bli en
välartad pojke. Aga bör väl som
bestraffningsform endast i yttersta undantagsfall
användas. För mognare barn kan, som bekant, en
sådan bestraffning innebära en alltför stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
