Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 28. 9 juli 1930 - Minnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
662
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr 28
i n 11 e t.
I dag öppnas i Stockholm det
stora folkskollärarmöte, som
inledes med firandet av
femtioårsminnet av Sveriges allmänna
folkskol-lärarförenings tillblivelse. Lärare
och lärarinnor från Sveriges alla
bygder ha stämt möte för att
hög-tidlighålla minnet av en för
lärarkåren och folkskolan utomordentligt
betydelsefull händelse. En återblick
på ett gånget halvsekel är ägnad att
mana sinnet till lyftning och sporra
till ytterligare arbete för
uppställda framtidsmål.
Den minnesskrift, av vilken i dag
det första exemplaret föreligger, är
icke blott i yttre hänseende ett
ståtligt verk. Från varje sida tala fakta
om den stora; epok I folkskolans
och dess lärares historia, som det
gångna halvseklet inneburit. Einga
var för femtio år sedan den
svenska folkskolans ställning i svenskt
kultur- och samhällsliv. Einga var
den skara av lärare, som under de
minnesvärda augustidagarna år
1880 togo sig an den stora
uppgiften att ena och samla folkskolans
lärare till gemensamt arbete för
klart fixerade mål. Einga till
torftighetens understa gräns var
folkskollärarnas ekonomiska och sociala
ställning, då märkesmännen på sina
axlar togo den väldiga
uppgiften att höja sin kår till en ställning,
som svarade mot dess viktiga
sam-fundsdanande uppgifter.
När vi nu kunna i historiskt
perspektiv överblicka vår förenings
historia och dess insatser under ett
halvt århundrade, måste även den
kritiske se, hur långt och hur klokt
vår förenings stiftare sågo på de
förestående uppgifterna.
Föreningens mål står ännu i dag i våra
stadgar ord för ord formulerat, sådant
som det utformades för femtio år
sedan. Det är ingen murknad
stadgeparagraf eller en av dessa
lagarnas döda bokstäver, som med
traditionens makt och överdragna av
tidens patina lämnas att orubbade
kvarstå långt efter det att de
upphört att äga ett
verklighetsinnehåll. »Den svenska folkskolans och
folkbildningens höjande, enhet och
god anda inom lärarkåren,
förbättring av lärarens ställning i allmän-
het», dessa vår förenings mål allt
från begynnelsen stå ännu i dag
med samma livets friskhet över sig,
som när de för femtio år sedan
formades av Emil Hammarlund och
hans samtida.
Över huvud taget är det
märkligt, hur oerhört litet som under det
gångna halvseklet behövt ändras i
den konstitution, -som gavs vår
förening av dess stiftare. Någon
enstaka jämkning i fråga om antalet
eentralstyrelseledamöter eller
någon annan praktisk detalj har
vidtagits i samband med föreningens
utveckling och växt. Men i sina
principer, i allt väsentligt står
konstitutionen orubbad. Demokrati i
ordets vidaste bemärkelse var
stiftarnas ögonmärke, och denna sin
karaktär har föreningen alltjämt
kvar i den enskilde medlemmens
rätt att personligen och omedelbart
deltaga i besluten över föreningens
angelägenheter av större betydelse.
I hägnet av dessa grundsatser har
föreningen vuxit sig stark,
utvecklats från sin blygsamma
begynnelse för femtio år sedan till den
storlek i numerär och den starka
maktfaktor i svenskt bildningsliv, som
den i dag utgör.
För lärarkårens höjande har
föreningen varit av största tänkbara
betydelse. Om i dag den svenska
folkskollärarkåren står på en
väsentligt annan nivå i ekonomiskt och
socialt hänseende än för femtio år
sedan, så har den härför utan
gen-sägelse att tacka i främsta rummet
det enhets- och
sammanslutningsverk, som hänför sig till årtalet
1880. I lönesträvandena, i kampen
för en tryggad rättslig ställning, i
arbetet för en förbättrad
lärarutbildning och allt annat, som
medverkat till höjande av lärarens och
lärargärningens ställning, har vår
förening gått i spetsen som
initiativtagare och påskyndare. En
samlad överblick av detta arbete, sådant
som det sannfärdeligen och med
klara fakta som underlag skildras i
minnesskriften, ger ett helt enkelt
överväldigande intryck av vad vår
förening på detta område uträttat
och betytt.
Men föreningen har icke stannat
vid detta arbete för medlemmarnas
eget bästa. När biskop Gottfrid
Billing för ett par årtionden sedan i
ett uppmärksammat tal uppdelade
folkskolans historia i två epoker,
av vilka den sista och ännu
fortfarande betecknades som
folkskollä-rarföreningens epok, så visade han
sig med sin skarpblick ha
uppmärksammat ett historiskt faktum. Med
en trohet mot uppgiften, som
stiftarna måhända anade men aldrig
kunde med säkerhet förutsäga, har
vår förening fört sin sega och
målmedvetna kamp för Sveriges
folkskola och Sveriges barn. Tiderna ha
växlat, möjligheterna ha skiftat,
kraftutveckling och framgångar ha
följts av nedåtgående och
motigheter, men vår förening har aldrig
sviktat i sitt arbete för folkskolan.
I med- och motgång har den fört
sin kamp. Tacken har mången gång
varit ringa eller ingen, men på
minnets dag känna vi dock alla en
hjärtats tillfredsställelse och en inr
re hänförelse över att på olika sätt
ha kunnat medverka i arbetet för
vår folkskolas höjande och
utveckling. I ödmjukhet och utan all
för-hävelse men med glädje i sinnet
konstatera vi i dag, att vår förening
under ett halvsekel varit i stånd att
uträtta mer än måhända någon
annan faktor i svenskt samhällsliv för
den svenska folkskolans och
folkbildningens höjande.
Det finns många säregna drag i
vår förening och dess arbete. Ett,
som måhända hos oss framträder
starkare än annorstädes, är
hängivenheten hos dem, som kunnat
i medborgerlig förtroendeställning
tjäna föreningens mål. I våra
kommuner och landsting ha betrodda
folkskolemän tämligen
undantagslöst sett en viktig uppgift i att
främja skolans sak. Säkerligen
kunna under föreningens tillvaro lärare
och lärarinnor, som i skolråd, å
kyrkostämmor och inom olika andra
kommunala institutioner kämpat för
folkskolans höjande, uppskattas till
många, många tiotusental. I
riksdagen ha folkskolans lärare
ävenledes ganska undantagslöst sett sin
uppgift på samma sätt. Vi tänka
därvid icke bara på stormän av
Emil Hammarlunds och Fridtjuv
Bergs resning utan på hela den
skara, som under halvseklets lopp
med mindre yttre berömmelse men
med samma ärlighet i uppsåtet och
redlighet i viljan inom Sveriges
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
