- Project Runeberg -  Svensk litteraturhistoria i sammandrag /
Karl Jonas Love Almqvist

(1904) [MARC] Author: Karl Warburg - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Tiden efter 1830
Öfversikt

Skriftställare.

Karl Jonas Love Almqvist

(född 1793, rektor, regementspastor, lämnade Sverige 1851, död 1866) är en af den svenska litteraturens snillrikaste och egendomligaste företeelser. I sin diktning och hela sin andliga läggning står han i beroende af nyromantiken; både hans skaldskap och hans lif vittna om den nyromantiska uppfattningen afsnillet såsom en världens allhärskare, såsom obundet af alla regler och lagar, som gälla för hvardags människorna; han är nyromantiker i sin ironiska lek med lifvets alla spörsmål och sin förkärlek för bjärta färger. Främst är han nyromantiker i sin aldrig hvilande inbillningskraft.

Men han ägde å andra sidan ett skarpt utprägladt drag af rationalism, »ett det mest särskiljande, skarpt logiska omdöme», för att begagna hans egna ord, och detta dref honom, alltsom tiden gick, alltmera i opposition mot nyromantikens reaktionära åskådningssätt; han blef förkämpe för frisinnade, att icke säga revolutionära idéer. Själf klagar han öfver att han slets mellan tvenne olika skaplynnen, något som i viss mån ställde honom ensam mellan tidens båda riktningar.

Dessa båda motsatta drag i hans lynne -- det svärmiska och det revolutionära -- peka emellertid båda tillbaka på den från Rousseau utgående »Sturm und Drang»-riktningen såsom urkälla. Motsägelserna i hans författarskap bero för öfrigt naturligtvis i ej ringa mån på den utveckling han genomgick men som icke är så lätt att iakttaga, därför att flera arbeten först offentliggjordes många år efter sin tillkomst.

Från Almqvists tidigare författarperiod (åren omkring 1820), då bl. a. svedenborgianismen utöfvade starkt inflytande på hans sinnesriktning, härröra -- utom hans egendomliga förslag till Manhemsförbundets stadgar, innehållande ett pedagogiskt system -- bland annat en af svedenborgianismen påverkad skildring af de hädangångnas kärlekslif (Murnis, först långt senare tryckt under namnet De dödas sagor) samt den år 1821 fullbordade men då outgifna Amorina, en i dramatisk form skrifven dikt, åsyftande en individens gensaga mot samhället, »det stora dårhuset»; det är ett arbete, som jäser af de mest olika stämningar och intryck, ett Sturm und Drangtidens senfödda barn, i hvilket de vildaste skräckscener växla med ljufiigare partier och med bisarrt humoristiska stycken. Själf kallade Almqvist denna dikt »en värjsudd ställd på mänsklighetens ömtåligaste nerv», därmed antydande särskildt dess förnekande af viljans frihet och människans ansvar. Genom en frändes inskridande blef tryckningen af Amorina afbruten, och först 1839 blef dikten utgifven.

Almqvists håg vände sig nu alltmera åt romantiska skildringar, och under en nybyggarvistelse i Värmland, några år vid-1820 talets midt, skref han en stor del af de arbeten, som han från och med år 1833 började offentliggöra under titeln »Törnrosens bok eller fria fantasier, berättade på jaktslottet hos herr Hugo Löwenstierna». Detta verk omfattar inom en väl funnen berättelseram en hel följd af dikter på vers och prosa -- lyriska, episka, dramatiska -- samt afhandlingar i olika ämnen. Bland de i Törnrosens bok intagna skrifterna, hvilka för öfrigt icke på långt när äro desamma i bokens olika upplagor (egentligen ville nog Almqvist inrymma hela sin produktion under detta namn), märkas företrädesvis: inledningsnovellen Jaktslottet, romanen Drottningens juvelsmycke med ämne från Gustaf III:s dagar (ej utan påverkan från Victor Hugo), dramerna Ramido Marinesco, Signora Luna och Ferrando Bruno i hvilka byroniskt inflytande är märkbart) äfvensom den i ossiansk ton hållna episka dikten Arturs jakt.

Omkring midten af 1830-talet mottager Almqvist starka intryck dels af realistisk skildringskonst, dels af samtida revolutionära och demokratiska rörelser, som mötte besläktade strängar i hans eget inre. Han skrifver nu förträffliga verklighetsskildringar, såsom brefnovellen Araminta May och den förtjusande folklifsbilden Kapellet. De öfverträffas dock i berättarkonst af Det går an (1839), som under sin lugna yta dolde ett revolutionärt syfte. Den framkallade en häftig strid med anledning af det angrepp på äktenskapet och det äktenskapliga samlifvet, som måste anses utgöra dess innebörd.

Bland Almqvists afhandlingar äro särskildt den ypperliga skriften Den svenska fattigdomens betydelse samt Europeiska missnöjets grunder anmärkningsvärda så till innehåll som framställningssätt.

Under 1840-talet delar Almqvist sin verksamhet mellan publicistiskt skriftställeri och romanförfattarskap, det senare dock företeende en afmattning.

Almqvists verksamhetsdrift var underbart splittrad. Begåfvad med rika intressen för allt stort och skönt i lif, natur och konst, blef han en mångfrestare; han strödde omkring sig lyriska, episka och dramatiska dikter, romaner, noveller och sagor, historiska, filosofiska, estetiska och språkliga uppsatser, omväxlande med afhandlingar i undervisningsväsende, uppbyggelseskrifter, läroböcker i skilda ämnen samt en mängd tidningsartiklar.


K. J. L. Almqvist.
Målning af Mazér. Nordiska museet.

I sin diktning vill han gifva en totalbild af alla människolifvets faser, men trots hans sträfvan att vara allsidig bära dock hans alster en starkt subjektiv prägel. Almqvists snillrikhet, fantasirikedom och herravälde öfver olika poetiska rymder och stilar äro obestridliga, ej mindre hans bisarreri och effektsökeri. Tankedjupet är knappast så starkt, som det vid första påseendet förefaller; han bjuder ofta mera bländande paradoxer än genomtänkta sanningar.

I Almqvist kan den egentliga nyromantiken anses hafva utmynnat och på samma gång söndersplittrat sig själf genom de djärfva problem han uppställer och i hvilka en idévärld af fullt modernt skaplynne uppenbarar sig.

Lefnad: Almqvists lefnadsöden äro ytterst märkliga. Han föddes i Stockholm, son till en landtbrukare; hans mor var Gjörwells dotter. Såsom barn visade han ett allvarligt och drömmande lynne; hos morfadern älskade han att lyssna till dennes historiska visdom. Efter studier i Uppsala (han promoverades till filosofie magister samtidigt med Atterbom, Palmblad, Gumælius, Fahlcrantz m. fl.) inskrefs han 1815 i ett ämbetsverk, från hvilket han emellertid 1823 tog afsked. Tillsammans med Dahlgren, Afzelius och några andra unga män blef Almqvist medlem af Manhemsförbundet (ett slags efterbildning af det götiska), för hvilket han uppgjort ett högst egendomligt och fantastiskt förslag till stadgar. År 1824 flyttade Almqvist jämte ett par vänner till Värmland för att lefva som bonde. Han gifte sig med en bondflicka, vid hvilken han alltsedan ungdomen fäst sig, och kallade sig dannemannen Love Carlsson. Han försörjde sig delvis med kartritning. Emellertid ledsnade han snart vid det afstängda lifvet i en från hufvudstaden fjärrbelägen landsbygd, hvarför han återflyttade till Stockholm 1826. Efter någon tid af arbetslöshet fick han anställning som lärare och blef 1829 rektor vid Nya elementarskolan, där han gjorde försök med nya pedagogiska metoder. Han var en utmärkt lärare och berömd läroboksförfattare, men efter någon tid drog hans vittra skriftställeri hans intresse från lärarkallet. Hans vänner önskade nu skaffa honom en plats vid universitetet i Lund. Då detta misslyckades, ref han upp broarna bakom sig, utgaf 1839 de djärfva skrifterna »Det går an» och den i 17 år gömda »Amorina», tog afsked från lärarsysslan, som han på senare tiden vanskött, och ägnade sig uteslutande åt vittert och publicistiskt skriftställeri samt blef medarbetare i det liberala Aftonbladet. Almqvist, som var prästvigd, inkallades till förhör inför Uppsala domkapitel med anledning af några yttranden i hans skrifter, som ansågos oförenliga med trosläran. Emellertid utnämndes han till regementspastor, hvaremot försök till annan befordran misslyckades. Hans ekonomi var rubbad, hans husliga lif icke lyckligt. Invecklad i smutsiga affärer med en bekant ockrare rymde han från Sverige 1851. Man misstänkte honom icke blott för att vara »bedräglig gäldenär» utan också att hafva företagit förgiftningsförsök mot den nämnde ockraren, men dessa senare misstankar saknade antagligen all grund. Häpnaden var emellertid allmän, och smädelsen fick fritt lopp. Tvifvelsutan var han dock, som han själf skref, »bättre än sitt rykte».

Almqvist styrde först kosan till Amerika, där han som språklärare och tidningsreferent förtjänade ett knappt bröd men där han för öfrigt synes hafva lefvat ett lugnt lif. Hösten 1865 återvändehan från Amerika till Bremen, drifven af längtan mot hembygden; och i Bremen, där han lefvat under namnet »professor Westermann», slöt han 1866, sjuttiotre år gammal, sin skickelsedigra lefnad.


The above contents can be inspected in scanned images: 165, 166, 167, 168, 169

For more information about this person, see Project Runeberg's Nordic Authors.

Project Runeberg, Thu Dec 13 20:46:23 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlihist/almqvist.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free