- Project Runeberg -  Svensk litteraturhistoria i sammandrag /
Johan Ludvig Runeberg

(1904) [MARC] Author: Karl Warburg - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Tiden efter 1830
Öfversikt

Johan Ludvig Runeberg

(född 1804, lektor i Finland, död 1877) står i främsta ledet bland de skalder, som diktat på svenskt språk.

År 1830, just då striden mellan gamla och nya skolorna var utkämpad och dels nyromantikens idéer, dels tegnérismen härskade i vår vittra värld, framträdde Runeberg med sina första dikter.

Han hade, utom af sin landsman Franzéns diktning, inspirerats af antikens formklara dikt, af ett slaviskt folks egendomliga lyrik, af sin egen folkstams karga lif och rika minnen. Hans egen diktning, som försmådde bildprakt och dunkel, tog sig till uppgift att klart och troget, enkelt och måttfullt men dock med vissa drag af antik stilisering skänka en poetisk bild af verklighetens värld, sådan han funnit den i hemmet, i naturen, i historien.


J. L. Runeberg.
Efter en fotografi från 1862.

Runeberg har samlat åtskilliga af sina bästa lyriska dikter i den täcka diktcykeln Idyll och epigram, små konstnärligt utmejslade poem, hvilka i tonen påverkats af några serbiska dikter, af egendomligt vemodsfullt kynne. Andra lyriska poem sluta sig närmast till de franzénska visorna. Bland Runebergs episka dikter märkas först trenne på hexameter: Älgskyttarne (1832), en dikt i niosånger, påverkad af Homerus; skalden skildrar här den finska allmogens vinterlif, dess hemseder och jägarlynne med utomordentlig trohet och sällsynt gestaltbildande kraft; framställningen utmärker sig för stor åskådlighet men är stundom nog bred. Hanna (1836) är ett idylliskt epos -- en sommarbild från en prästgård på landet --, där skalden låter oss vara vittne till huru den första kärleken vaknar hos en älsklig ungmö (det var denna dikt, som först vann i större mån den svenska allmänhetens bifall åt Runeberg). Julkvällen (1841) är en anslående berättelse om en officers hemkomst från kriget på julafton, af innerlig fägring; märk bl. a. den gamle invaliden Pistol, som är befryndad med Fänrik Ståls-figurerna. I Nadeschda (1841) har Runeberg åter i mera romantisk stil, icke utan inflytande från Byron och Almqvist, behandlat ett ryskt ämne från kejsarinnan Katarinas dagar: sägnen om den fagra Nadeschda, slafvinnan, »dufvan», som är mål för tvenne »furstefalkars» kärlek och täflan och som efter att hafva genomgått växlande öden ändtligen blir den ene broderns brud. Kung Fjalar (1844) är en dyster saga om den nordiske drotten Fjalar, som trotsade själfva gudarne och straffades med att före sin död få upplefva sin son Hjalmars och sin dotter Oihonnas undergång; här förmäla sig inflytanden från nordisk forndikt och Ossian med en antikt tragisk uppfattning af människan och hennes förhållande till de makter, som styra lifvets gång. Denna dikt torde vara Runebergs yppersta konstverk. Mest känd har han emellertid blifvit genom sin odödliga samling Fänriks Ståls sägner, i hvilka lyrik och epik ingått en skön förening. Första samlingen utkom 1848 (de äldsta dikterna i samlingen voro från 1830-talet) och den andra 1860; båda väckte den största beundran och glädje. Dikterna tillkommo på en tid, då det säreget finska stats- och nationalitetsbegreppet alltmer arbetade sig fram, och dessa dikter bära icke minst vittne härom; hoppet om återförening med Sverige var nu visserligen på väg att utslockna, men i de gamla ärofulla krigsminnena ägde svenskar och finnar ett gemensamt förflutet, hvilket ingen tolkat skönare än den store finske skalden. Det är växlande bilder från krigets värld han här upprullar: djupt rörande, innerligt varma scener som Molnets broder, Vilhelm von Schwerin, Torpflickan och N:r 16 Stolt; andra dikter, i hvilka allvaret kryddats med en tillsats af humor: Sven Dufva -- med dess ädla, sorgfyllda upplösning efter den komiska skildringen --, Lotta Svärd o. a.; glada bivuackanekdoter som Sandels, von Törne och von Konow och hans korpral; sånger, i hvilka skalden rent lyriskt utsjungit sin fosterlandskärlek, som Soldatgossen och Vårt land; dikter, i hvilka föraktet och harmen sjuder, som Fältmarskalken och Sveaborg; storslagna, vemodsfalla minnesbilder som Döbeln vid Jutas, Den femte juli och Fänrikens marknadsminne o. s. v. Det är ett helt galleri lefvande skepnader af egendomligt finskt kynne -- bland dem ej minst Fänrik Stål själf --, som Runeberg skänkt de båda folken.

Fänrik Ståls sägner förena karaktärsfull verklighetstrohet i detaljskildringen med idealitet i uppfattningen; en stark fosterlandskänsla fyller dikterna men slår aldrig öfver i sin vrångbild: det bullrande skrytet eller den råa hätskheten; sanning och äkthet känneteckna dessa dikters känsla och uttryck.

Af Runebergs dramatiska stycken är sorgespelet Kungarne på Salamis det enda betydande. Det behandlar ett antikt ämne, återgifvet i antikens anda. Runeberg har äfven författat en del berättelser, kritiska uppsatser och afhandlingar äfvensom psalmer och har haft den väsentliga andelen i tillkomsten af den finsk-svenska kyrkans psalmbok.

Lefnad: Runeberg föddes i Jakobstad, son af en sjökapten af svensk släkt. Tidigt röjde han känsligt sinne och poetiska anlag. Hans äldsta barndomsminnen äro knutna vid 1808--9 årens krig, minnen som senare togo sig uttryck i hans yppersta dikter. Vid åtta års ålder kom han till Uleåborgs skola, senare till Vasa och blef år 1822 med goda förkunskaper student vid i Åbo akademi, där han till att börja med lefde i ytterst knappa förhållanden; han mottog ock snart en kondition uppe i Saarijärvi skogar midt bland den urfinska befolkningen kring sjön Päjäne. Denna vistelse blef af största betydelse för Runeberg, här kom hans ande till genombrott, här lärde han under ströfvande på jakter och fiskarfärder rätt lära känna det finska folk, hvars störste sångare han skulle blifva; här fann han modellerna för skepnaderna i Älgskyttarne, och här gjorde han bekantskap med den gamle underofficeren Pelander, som i vissa afseenden blef urbilden för Fänrik Stål och som meddelade Runeberg åtskilliga krigsminnen, liksom ock kapten af Enehjelm, i hvars hem Rnneberg undervisade, förtäljde honom anekdoter från krigsåren. Sedan han återvändt till Åbo fortsatte han flitigt sina studier och utvecklade sin personlighet under vistelsen i ärkebiskop Tengströms hem. Han tog år 1827 magistergraden. Kort förut hade han debuterat som skald, men det var först efter ytterligare några år af tyst väntan och rastlöst inre arbete, som han utgaf första delen af sina dikter (1830), hvilka tillägnades Franzén, som hälsade dem med stort bifall och förklarade, »att Finland hölle på att frambringa en stor skald». Runeberg blef samma år (1830) docent vid universitetet, som efter Åbo brand förlagts till Helsingfors, och gifte sig kort därefter med Fredrika Tengström, en ovanlig och betydande personlighet, själf poetiskt begåfvad, som öfvat ej ringa inflytande på sin makes utveckling. Sin utkomst fann Runeberg dels såsom lärare, företrädesvis vid en enskild skola, dels såsom tidningsredaktör. Af särskild betydelse för hans utveckling var det s. k. »Lördagssällskapet» i hvilket flera framstående finska vetenskapsmän och vitterhetsidkare såsom Nervander, J. V. Snellman, J. J. Nordström, Cygnæus o. a. sammanträffade.

Då Runeberg icke hade några utsikter till befordran vid akademien, flyttade han år 1837 till Borgå, vid hvars gymnasium han erhöll ett lektorat. Undanryckt det umgängesrika hufvudstadslifvet, fick han i en stillsam landsort en fast praktisk sysselsättning, och om än fruktbarheten i hans skaldeverksamhet minskades, yppade sig dock den skapande kraften alltmera mäktig, mogen och storartad. Under 1840-talet faller hans högsta kraftutveckling.

År 1851 besökte Runeberg Sverige och mottogs där med stor uppmärksamhet och hänförelse. Hoppet att få göra bekantskap med den af honom högt beundrade Almqvist blef emellertid gäckadt -- denne hade kort förut lämnat landet.

År 1863 -- strax efter utgifvandet af »Kungarne på Salamis» -- drabbades Runeberg af ett slaganfall, som band honom vid sjukrummet och förlamade hans verksamhet under de sista fjorton åren af hans lif. Vårdad af en trogen maka och föremål för Finlands och Sveriges aktning och kärlek, tillbragte han emellertid med friska själskrafter sin långa sjukdomstid. Den 6 maj 1877 skattade han åt förgängelsen. Finlands ständer deltogo i hans jordfästning, och på hans graf sades hans egna ord:

»Ej med klagan skall ditt minne firas,
ej likt dens, som går och snart skall glömmas.»


The above contents can be inspected in scanned images: 170, 171, 172, 173, 174, 175

For more information about this person, see Project Runeberg's Nordic Authors.

Project Runeberg, Thu Dec 13 20:46:23 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlihist/runeberg.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free