Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Befolkningsfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
glömmer, att de värdeskapande faktorerna heta arbete och företagsamhet,
och i stället räknar med nationalinkomsten, som vore den manna från
himmelen att dela mellan flera eller färre. Men samtidigt bör med all kraft
understrykas, att en befolkningspolitik, som åsyftar nativitetens höjande,
omöjligen kan baseras på ekonomiska argument. De med folkminskningen
förenade svårigheterna kunna nämligen enklast och billigast lösas genom
immigration. Om man föredrar att gå den långa, besvärliga omväg, som
heter aktiv befolkningspolitik, kan valet icke motiveras ur ekonomisk
synpunkt, endast ur nationell. Professor Myrdal, som insåg den ekonomiska
motiveringens otillräcklighet men år 1934 icke ville vidkännas en nationell
inställning, sökte sin tillflykt till folkspykologien. Skälet, varför man skulle
motarbeta födelsetalets nedgång, blev på så sätt i sista hand en antagen
motvilja hos den svenska arbetarklassen mot utländsk invandring!
Värre än de ekonomiska bli de politiska verkningarna av en regressiv
befolkningsutveckling. För att vår produktionsapparat icke skall stanna
och våra naturtillgångar ligga obrukade, måste immigrationens väg
beträdas. Vad det innebär, inse vi alla. Redan efter en generation kommer det
svenska folket att vara starkt uppblandat med främmande element, och
efter ytterligare tre kommer det knappast längre att existera ett svenskt
folk i våra dagars mening. Detta under förutsättning, att det svenska folket
tillåtes dö i fred — ett tämligen osannolikt antagande, eftersom ett
vidsträckt land med stora naturtillgångar, sparsamt befolkat av en åldrande
och försvagad nation, måste utgöra ett lockande byte för en erövrare.
Sedan vår självständighet gått förlorad, kan denationaliseringen komma
att gå mycket fort. Det är dessa utsikter, som verka så hotfulla och
skrämmande för varje nationellt tänkande och kännande svensk. I sextusen år
eller mer ha våra förfäder levat i detta land. Ett måttligt tillflöde av
främmande blod har långsamt uppsugits, främmande impulser ha mottagits
och omformats, men vår folkstams egenart har bevarats. Generation efter
generation har tagit landet i arv med allt vad det rymt av orörd natur
och mänsklig odling, varje släktled har plöjt sin fåra och utfört sitt verk
på åkern, i skogen, på havet, i statsstyrelsen, i forskningens och konstens
värld, varje släktled har fostrat ett nytt, som i sin tur har burit arvet
vidare. Nu är det vi, som ha det arvet i våra händer. Skulle då icke
nutidens svenskar ha en plikt mot gångna generationer och ett ansvar inför
de kommande, som vore värt att sättas högre än strävan efter ögonblickets
välstånd och bekvämlighet?
På många håll finnes alltjämt ett slags skygghet inför frågan om folkets
liv. Det framgår icke minst av befolkningskommissionens slutbetänkande
år 1939. Visserligen saknas där icke en nationell programförklaring, men
den står tyvärr tämligen isolerad. I stort sett ställer sig kommissionen på
en individualistisk ståndpunkt. Den intresserar sig för familjebildningen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
