Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De viktigaste strömningarna i den nutida svenska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lif, som låg dem närmast och med hvilket de voro mest
förtrogna. Därför öfverflödar de senaste tiotalens svenska
literatur på folklifsskildringar, och här hafva vi äfven att söka de
mognaste, säkraste, stundom äfven de mest individuella uttrycken
för hvad denna literatur velat och kunnat gifva. Strindbergs
Hemsöborna, Ernst Ahlgrens Folklifsbilder, Gustaf af
Geijerstams dito, för att endast nämna några ur den rika samlingen,
äro helt visst alla af bestående värde, och särskildt är det
första arbetet så genuint svenskt icke endast till sitt ämne
utan äfven till uppfattning och återgifvande, att det i detta
afseende intar en alldeles särskild plats, — genuint svenskt på
samma gång som genuint Strindbergskt.
Ty det är det utmärkande för den diktning, som med skäl
kan göra anspråk på att benämnas nationell, att den på samma
gång och i ordets fullaste mening är individuell. Den är buren
af individer, personligheter, som på samma gång de gifvit
uttryck åt sin egen ursprunglighet, gifvit uttryck åt de
djuptliggande egenheter och karaktersdrag hos sitt folk, som de med
det hafva gemensamt. Och detta väl icke därför att dessa
nationella egenheter hos dem varit till finnandes i större mått,
utan därför att de med snillets kraft förstått att belysa dem
skarpare, gifva dem ett mera slående uttryck än andra. Ju
mera individuell en diktning blir, dess mera nationell skall han
äfven blifva, så länge folken inom skiljande gränser tala skilda
språk och hafva skilda seder.
Se på den ryska literaturen, den kanske mest utprägladt
nationella af alla samtida; den är buren af sins emellan så
olika personligheter som Turgenjev, Dostojewsky, Tolstoi, men
alla tre personligheter i ordets fullaste mening. Eller för att
taga ett annat exempel, se på tvenne diktare sådana som Ibsen
och Björnson, så vidt skilda från hvarandra till lynne,
åskådningssätt, syftemål och förutsättningar, som man gärna kan
tänka sig två människor; och likväl slår det oss till mötes ur
bådas diktning, hur olikartad den än är, något, som vi icke
tveka att kalla norskt, en fläkt från detta lilla land med dess
storartade bergsnatur, dess djupa fjordar, dess ensamma lif uppe
på fjällen, dess härdiga, på samma gång så ungdomsfriska och
så tungsinta folk.
Det folk, som är nog ungdomligt och lifskraftigt för att
kunna alstra själfständiga, ursprungliga personligheter, nog
lyckligt att förstå deras betydelse och vilja gifva dem möjligheter
att bibehålla och utveckla sig – eller nog olyckligt att behöfva
deras hjälp i fara och förtryck, skall icke vara i saknad af en
nationell literatur. Men i det land, där personligheten
förkrympes, fuskas bort eller förkväfves, där skall äfven den
nationella literaturen föra ett tynande lif, och där får man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
