Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Målarkonsten genom tiderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
efter den återgivna ”verkligheten”. Som
förebild har han haft den berömde
romerske ruinmålaren Giovanni Pannini, och den
tydliga överensstämmelsen beträffande
färgmotiv mellan italienarens och den svenske
tapetmålarens verk gör att man måste tro
att den sistnämnde icke endast sett
kopparstick utan även originalmålningar av
Pannini.
Ett liknande motiv utförde gesällen Carl
Fredrik Helmert som mästerstycke i
tapetmålareämbetet så sent som 1789. Målningen,
som nu finns i Nordiska museet, utgör en
modell i ungefär halv skala till ett väggfält.
Hallrätten, som noterade den såsom
föreställande ”åtskilliga forntidens antikviteter”,
fann den vara ”med mycken smak och
skicklighet förfärdigad”.
Under 1780-talet kan man iakttaga en
ganska stark förändring hos den
gustavianska stilen. Den blir alltmera rätlinjig och
rätvinklig, ornamenten blir efter hand
doktrinär klassiska, och den mjuka rytmen och
blommigheten försvinna definitivt. Man
brukar som födelseår för denna s. k.
sengustavianska stil sätta 1784, då Gustav III
återvände från en årslång vistelse i Italien.
Under denna resa hade konungen lärt
känna antikens och renässansens konst, knutit
förbindelser med många av Roms mest
kända konstnärer och gjort stora uppköp
av antik och modern konst.
Den som på interiörkonstens område
framför andra gav form åt konungens
ivriga kärlek för den sanna antiken var
arkitekten Louis Masreliez, som år 1783 kom
hem till Sverige efter flera års vistelse i
Rom och Paris. Den interiörstil denne
konstnär representerar bottnar djupast i
den senklassiska konsten, sådan vi lärt
känna den i Herculaneum och Pompeji, vilkas
imponerande ruiner omkring 1750 börjat
befrias från de lavamassor, som en gång
begravt dem. Friser och bårder, rikt
dekorerade med ett myller av antika motiv,
urnor, vaser, gudinnor, sfinxer, gripar,
putti m. m. är kännetecknande för denna
stilart. Ibland äro dessa friser utförda i
relief mot en enfärgad blå eller vinröd
botten, som vanligen var förgylld, men oftast
imiterades reliefen genom målning i
gri-saille på väv eller träpanel. De stora
väggfält eller dörröverstycken, som bårderna
inramade, voro enfärgade eller fyllda av
figurkompositioner, vilkas motiv ofta
hämtats ur den klassiska mytologien, men vilka
ibland även illustrera ärorik svensk
historia: scener ur Gustav II Adolfs liv, Gustav
III:s eller hertig Karls segrar över den
ryske arvfienden. Liknande motiv
förekom-mo även på en del av målarnas
mästerstycken vid samma tid. De förnämsta proven
på Louis Masreliez’ konst finnas nu i Gustav
III:s paviljong på Haga, i Arvfurstens
palats, i flera rum på Stockholms slott samt
i de s. k. Masreliezrummen i Hotell
Östergötland på Västerlånggatan i Stockholm. En
del av dessa arbeten är egendomligt nog
ateljéarbeten, då de nämligen äro målade
med olja på papper och klistrade på
dörrspeglar, i takens hålkälar etc.
Hur denna mycket formfulländade och
internationella konst tedde sig, när den
definitivt omplanterats i svensk jordmån, kan
man se i Skansens herrgård Skogaholm,
som nyinreddes i gustaviansk stil 1793—94.
Det är framför allt två rum, vilkas
dekoration nära ansluter sig till Masreliez’
formvärld. Vi se här samma antika gudar och
gudinnor, genier och kentaurer, men
kvalitetsskillnaden är påfallande, och man skulle
kunna påstå, att den okände konstnären här
inte i likhet med sina stockholmskolleger
bryter på franska utan talar en särpräglad
och tydligt skönjbar närkesdialekt. Rent
koloristiskt är det ena rummet mycket
be
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
