Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rade lian snyftande, »jeg gräder fordi
de danske Studenter var fulde allesamrnen,
men ikke en eneste svensk.»
Respekterande lians patriotiska smärta vidrörde
jag ej detta ämne vidare och anslöt mig
till en grupp lundastudenter, bland livilka
Olof och Carl Strandberg, Otto
Rosen-schöld, Rudberg m. fl., som sjöngo »Ritsch
och ratsch och lilibom och hjertat fullt
och kassan tom» — en af Herman
Säther-berg författad studentmarsch, som den
tiden var mycket populär, oaktadt en
klagan af Lasse Ros (en mycket originell
student frän Dalarne) att sängen förstörde
studentkårens kredit.
Att det emellertid ej var så farligt
med den saken märkte jag då jag några
veckor efter den skandinaviska
studentfesten i Köbenhavn gjorde ett besök i
Lund. Der tillstäldes nämligen på
»stadshuset» (festlokal, restauration och
gästgif-varegård) af studenterna en middag för
mig, der det gick ståtligt till. För min
underdåniga del tillstår jag gerna, att
ortlen »hjertat fullt och kassan tom» kunde
tillämpas på 111ig, ty jag lefde på spänd
fot med min portmonnä, hvilken icke
oftare fyldes, än när det skedde genom
ankomsten af korrespondensarvoden från
Dagl. Allehanda i Stockholm och
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Så
behötliga och välkomna dessa remisser
voro, höllo de dock på att ldi min olycka,
på det viset nämligen, att jag för deras
skull — icke remisserna, utan orsaken
till remisserna, korrespondenserna, kom
att ställa 111ig illa med en del af herrar
professorer. Jag hade nämligen i ett bref
till Dagl. Allehanda gjort 111ig litet lustig
pä bekostnad af den tillträdande rector
magnificus, prof. d:r Schlyter, dock icke
egentligen hans person, utan den kostym
han iklädde sig, som var för stor åt
honom, isynnerhet hatten (i form af en
kardinalshatt), hvilken vid påsättandet sjönk
ner öfver halfva ansigtet på hans
magni-ficence, hvarvid de närvarande icke
alldeles kunde återhålla sin skrattlust.
Någon egentlig förföljelse uppstod väl icke
emot 111ig, när det nummer af Dagl.
Allehanda, livari beskrifningen på
rektorsom-bytet stod, kom till Lund, men nog fans
det de, som ansågo att den väckt stor
förargelse, hvarför en ostracism emot 111ig
icke hade skadat, men å andra sidan —
och de tillhörde en ansenlig majoritet —
fans det de, som höllo före att skämtet
på den föråldrade ceremoniens bekostnad
var fullt motiveradt, och hvad det led,
föll Allehanda-artikeln ur minnet, och dess
författare betraktades ej längre såsoin
»farlig», ej ens för damerna, så att
soi-réerna pa Helgonabacken ostörda kunde
fortsättas.
Der samlades hvarje eftermiddag kl.
4 brunnssällskapet och många andra, och
der dansades och musicerades till kl. 9,
efter en temligen sträng tjenstgöring å
min sida, ty utan mig vid pianot kunde
det för det mesta ej bli någon dans utaf.
Der glänste såsom skönheter af första
rangen en hel »palmsskog (fröknar Falm),
bland hvilka fröken Aurore blef gift med
Carl Strandberg (Talis Oualis), som den
tiden var informator i huset. Icke kunde
jag tänka, då han satt och spelade
»tolfva» med stud. Mattson om
»student-hafre», att han en dag skulle blifva
redaktör af Posttidningen, ledamot af
Svenska akademien och nordstjerneriddare!
Icke heller att hans äldre broder Olof
skulle såsom förste tenor bli kpngl.
teaterns i Stockholm förnämsta stöd, och
det i många år. »Talis» (som han af
studenterna vanligen kallades) lemnade den
tiden bidrag till »Skånska
Corresponden-ten», deri bl. a. förekom ett poem af
honom, kalladt »Svartsjukans nätter»,
äf-vensom en och annan af hans »Sånger i
pansar» der inflöt. Otto. Lindblad och
jag komponerade täflingsvis dansmusik för
soiréerna på Helgonabacken.
Dansorke-stern utgjordes af honom och 111ig, han
med fiolen i hand och jag vid pianot.
Att dessa biträden ej inbringade
någonting i kassan, säger sig sjelf, och då det
blef fråga om att till »orkesterns» förmån
arrangera en subskriberad soirée, förföll
den frågan lika hastigt som den väcktes.
En sådan tillställning hade ock väl ej
afka-stat mycket, men hade nog någon inkomst
fallit i god jord, ty den violinspelande
orkesterledamoten hade, så vidt bekant
var, platt intet att existera utaf. Från
sitt småländska hem kunde han intet
påräkna, lektioner gaf han icke, och
sångföreningen ville väl göra något för honom
— men hur skulle det gå till ? Den gåtan
löstes af O. Strandberg och mig, som
arrangerade för L. en subskriberad soirée
med dans på stadshuset. Den blef
talrikt besökt och inbringade L. flere
hundrade riksdaler, säkerligen den största
summa han haft i sina händer i alla sina
dagar. För att recetten måtte bli så stor
som möjligt, hade jag arrangerat all
dansmusiken, som utfördes af mig och
kon-sertgifvaren samt musikaliska studenter,
af hvilka en kunde taga en fiol i hand,
en annan en flöjt, en tredje en violoncell
o. s. v., och det lät helt prägtigt när det
kom tillsammans. Konsertprogrammets
första nummer utgjordes af en af mig i
Lund komponerad polonaise för violin och
piano (arrangerad för 4 händer utgifven
i Stockholm af Abr. Hirsch och i
Hamburg af Otto Hentze). Strandberg sjöng
Neckens polska med chör (sångföreningen)
och kronprinsen Oscars »Chanson des
pi-rates», äfvenledes med chör. Allt vann
största bifall och så, att det banade väg
för en konsert i Malmö, som L. gaf i
stora Knutssalen. Äfven der biträdde
Lunds sångförening, Strandberg och jag
samt Malmö förnämsta sångerska, fru
Wiberg, f. Gasslander.
Om Lindblad sedan gifvit någon större
konsert vet jag icke. Sista gången jag
såg honom, var i Stockholm. Han var
då, sjelf utgörande 2:dra tenoren i en
studentqvartett från Lund, stadd på en
konstresa. Det var på sommaren, och de
läto höra sig vid en soirée på
Djurgårdsbrunn.
L. hade ämnat bli prest, men någon
prestexamen tror jag aldrig han absolve-
rade; fick emellertid en indrägtig
klockarelägenhet i Skåne, hvilken dock ty
värr för honom blef en sinekur, då han
kort efter tillträdet öfverfölls af en svår
gikt eller lamhet, som icke släppte
honom förrän han låg i grafven.
Möjligtvis hade han ådragit sig denna sjukdom
genom förkylning på någon jagt, ty han
var en ifrig jägare.
J. M. B—n.
De förrädiska rapphönsen.
medlet af torra århundradet lefde i
Königs-’ berg en mycket värderad och fortjenstfull
tonkonstnär, orgelnisten Podbielski, en originel
gammal man, hvilken spelade, förutom orgel och
piano, äfven viola da garaba mvcket
uttrycksfullt och med dåvarande franska och italienska
skolans tunga, breda manér. Hans ton och hans
fria fantasier pä detta veka, ädla instnnneut voro
det mest rörande och innerliga, man kunde få
höra.
Podbielski var lärare i många stadens
familjer och ghlde för virtuos och äfven för en
gammal hedersman med ett lifligt och särdeles
originelt lynne samt mycket rättfram; han kunde
glädja sig åt att i Königsberg vara allmänt
omtyckt och egde städse tillträde i familjerna och
till de förnämas bord.
En dag, då pa aftonen skulle blifva stor
konsert hos krigsrådet Lestocq, hade Podbielski
ätit middag hos ministern von Tettau och
funnit de stekta rapphönsen så förträffliga, att han
pä sitt öppna sätt uttalade en önskan att kunna
medföra något deraf hem till sin fru. Då man
uppstigit fran den något långvariga maltiden,
drog den goda, vänliga husfrun försorg om, att ett
par stekta rapphöns invecklades i papper och
stoplinies i de breda, djupa fickorna af hans
gammal-frankiska galadrägt. Ihägkommande emellertid
att han väntades till konserten hos krigsrådet och
att tid knappast var honom öfrig ens för vägen
dit, skyndade han till Lestocqska huset, utan att
dessförrinnan göra sig af med sitt läckra
köks-bvte. Da han kom fram hade redan alla
damernas och de i bakgrunden stående herrarnes ögon
efter symfoniens slut börjat rigta sina blickar till
dörren i afvaktan på pianokonserten. Andtligen
syntes den gamle musikern och fördes af den
artige värden genast till flygeln; hans stämma
framlades, och ritornellen begynte. .Men knapt
hade man hunnit till första solot, då ett par
små fina vindhundar, som dittills uppehållit sig
i stillhet uti ett öppet sidorum, följde det lockande
stekoset och girigt böljade vädra på musikerns
djupt till golfvet nedhängande rockfickor efter
den förborgade skatten. Virtuosen lät i förstone
icke störa sig i sitt gravitetiska lugn och
utdelade blott emellan de lättare passagerna i sin
konsert en och annan smäll at hundarna, än till
höger, än till venster i langsamt tempo, men
småningom parvis och med ökad fart. Då
ändock djuren blefvo allt besvärligare och mer
efterhängsna och smällarna blefvo allt tätare och
kraftigare, så att pauserna emellan passagerna
icke mera ville räcka till för afvärjandet af
deras näsvishet, ryckte Podbielski heroiskt, vid
slutet af ett solo, båda rapphönsen upp ur
fickorna, slungade dem at lnmdama med utropet:
»sa ät’ da!» och spelade sedan helt allvarligt sitt
stycke till slut. Men nu råkade hela salen i
uppror; de snabba djuren lupo med sitt feta byte
hit och dit under de länga klädningsslä|>en och
kunde blott med svårighet drifvas frun sina
gömställen.
Det dröjde länge, innan den gamle gode
mannen kunde glömma det osläekliga skratt,
som den gången lönade hans offentliga
uppträdande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
