Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunskap dokumenterande pianotrior och
qvintetter (för öfver 25 år sedan
förlagda af J. Schuberth) torde ega anspråk
på större beaktande än vi hittills egnat
dem. Jag erinrar mig intet uppförande
af sistnämda verk i nyare tid, utom i
London genom min högtärade kollega
hr Charles Hallé, som besitter den
märkvärdiga egenskapen att ej kunna
ignorera något af betydenhet. För att
återkomma till nämda uvertyr vill jag
anmärka, att ett arrangement för fyra
händer är tryckt hos Huss & Beer och
att partiturets offentliggörande genom
den musikaliska konstföreningen inom
kort är att förvänta.
I en något chauvinistisk landsmans
förebråelse mot de skandinaviska
hufvud-städerna, för det deras musikproduktioner
lemna ett påfallande
företräde åt den franska
skolan framför den (nyare)
tyska, beklagar jag att icke
kunna instämma. De
skandinaviska öronen hafva en
mycket sensitiv
mottaglighet för formens elegans och
klangfärgernas finhet.
Gedigenhet gör dem ej
skadeslösa för plumphet.
Äf-ven jag sjelf är så kättersk
att hällre höra en opera af
Auber eller Halévy än af
Marschner; att finna mera
behag i den »okyska»
ba-lettmusiken i Robert än den
»kyska» i Rienzi; att
mindre oroas af den
»beryktade» Profetmarschen än
den »berömda»
Filadelfia-marschen; att finna ett
Car-menpotpurri mindre
vanvettigt än en
Nibelungenpara-tras, nämligen från
ståndpunkten af en båda
bearbetande trädgårdsorkester.
Blott en punkt är det jag
ville anbefalla
skandinaviska musiker till behjertande.
Då de dock räknas till ej
blott de vesterländska utan
särskildt de germanska
musikfolkstammarna, så bildar deras relativa
obekantskap med Johannes Brahms en rätt
kän-bar lucka i deras eljest så höga
konst-bildnings nivå.
–––––
Galleri af svenske kapellmästare.
V.
Edouard du Puy.
[^en hemlighetsfulla slöja» — säger
Palmstedt i sin minnesteckning —
»som omhöljde du Puys vagga och i yppiga
veck omgaf hans romantiska lefnadsbild,
fördöljer ännu — om man kan gifva
trovärdighet åt gissningar — hans rätta
härkomst. Hans egna ord antydde, att
i han var född under en resa, och att
han icke kände sina egentliga föräldrar.»
Och, i sanning, det vill nästan synas,
som hade ödet med afsigt insvept i
mytiskt dunkel de första lifsyttringarna
från denne man, hyars hela lif liknar
en skimrande hjeltesaga. Homeros
sä-ges hafva blifvit född i sju städer, men
du Puy har, om man skulle tro alla
uppgifter, blifvit född på sju olika år. Till
de sex årtal, som förut i skilda källor
uppgifvits, 1765, 67, 70, 72, 73, 75,
är jag nämligen i tillfälle att kunna
lägga ännu ett, 1771, grundadt på
en-skildt meddelande från en ännu lefvande
dotter till den store mannen. * Samma
meddelande öfverensstämmer för öfrigt
med andra källor i att angifva byn
C01-selles vid Neufchåtel såsom födelseorten.
Den unge gossen lär hafva
uppfostrats först i Geneve, sedan i Paris,
der han fick lära spela violin af
Cha-bran och klavér af Dussek. Redan som
sextonåring utnämdes han till
konsertmästare hos Fredrik den stores broder,
prins Henrik af Preussen, hvilken han
följde från Rheinsberg till Berlin, der
han fick tillfälle att studera teori under
Fasch, hvarefter han på konstresor i
Tyskland och Polen med bifall
uppträdde såsom violinvirtuos. Så kom han
1793 till Stockholm, der han skall hafva
uppträdt i sällskap med tysken Möser,
likaledes en violinist och en Don
Juans-natur, hvars öde tycktes förespegla du
* Detta årtal synes ock vara det sannolikaste.
Kändt är nämligen, att du Puys företrädare i
prins Henriks kapell, J. A. P. Scliulz, år 1787
blef kallad till Danmark, och då allmänt
upp-gifves att du Puy trädt i prinsens tjenst vid
16 års ålder, så är slutsatsen klar.
Puys eget. M. var nämligen på grund
af ett dristigt kärleksäfventyr förvist från
Berlin (enl. Dahlgren konserterade
Möser först 1797 i Stockholm). Redan
samma år, han kom hit, blef du Puy
violinist och konsertmästare vid k.
kapellet, två år senare ledamot af
Musikaliska akademien samt 1 799 tillika sångare
vid operan, hvarest han debuterade som
Blinval i »Den unge arrestanten».
Enligt kontraktet angående sistnämda
anställning skulle han »uti operacomiquen
och operetten spela alla de roller, som
kunde inbegripas eller lämpas under
genren af jeune premier, så väl som
alla dem som tillhörde Michus, Philippe
Gavaux’ och Ellevious genre i Paris»,
samt erhålla 600 rdr i lön, 15 rdr för
hvart uppträdande och 5o< rdr för hvarje
ny roll. Kontraktet var
uppgjordt på 16 år, men
redan i November måste
du Puy lemna riket.
Omständigheterna härvid
berättas något olika; följande
version — af Dahlgren —
bär utseende af största
tillförlitligheten. Du Puy hade
deltagit i en till
fägnads-betygelse öfver Napoleons
hemkomst från Afrika
an-stäld fest och dervid
sjungit några visor i en frisinnad
eller, som det då ansågs,
revolutionär anda, hvarföre
han erhöll befallning att
lemna Sverige. Genom
förnäm bemedling blef han
visserligen benådad, men
då han nästa gång (d. 7
nov.) uppträdde på scenen
som Adolf i »Lilla
matrosen» och vid det ställe, der
motspelaren frågar: »Hvart
tar ni vägen?» gaf en
särskild tonvigt åt sitt svar:
»Jag tar ingen väg; jag
blir qvar», hvarvid han af
parterren bullersamt
applåderades, förtörnade detta
så konung Gustaf Adolf,
som var närvarande, att du Puy fick
förnyad befallning att afresa. — Innan
han for, skref Valerius ett djerft
afskedspoem, som hemligen cirkulerade i
hundratals afskrifter och hvaraf första
strofen lydde:
»Res till en mera säker strand,
Der inga höga maktgrepp gälla,
Der endast brott — ej dygder fälla,
Och låt det bli Ditt fosterland!»
Det blef emellertid icke till frihetens
dåvarande förlofvade land, Frankrike,
som du Puy reste, utan han stannade
helt enkelt i den goda staden
Köben-havn, hvilken var så monarkisk och
filiströs som trots någon. Efter att
hafva konserterat derstädes både som
violinist och sångare på k. teatern i
mars 1800 (jag följer här en teckning
i Nordisk Musiktidende 1881, som
grundar sig på Overskous »Biografiske
Meddelelser om du Puy»), blef han anstäld
Edouard du Puy.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
