Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
roligare än artister. Och så skall vi ha
statsrådet G:s., flickorna äro galna i
teater.
Nu blir det snart slut, jemka lite min
rosett mamma, man syns så väl deruti i
farstun och jag känner att lockarna äro
lite i oordning.»
Symfonikonsertens sista ton dog hort.
När qvinnan talar i församlingen — dä
vill Gud straffa oss män! Ellen A.
Följ et ang.
En musikers historia
af Rudolf Schmidt.
“’TT7 <Forts->
^/Vuiton gick fram igenom dalsänknin-
■na>s gen. Hafvet ville han se — den
stora, vida spegeln, efter hvilken en
längtan så plötsligen vaknat hos honom på
Köbenhavns solheta gator. Hafvet
omfamnade allt, det gaf förklaring öfver
allt. Hans gamla skollärdom väcktes
till lif i hans minne: af hafvet hade
efter strid och uppror den eviga
skönheten blifvit född, sedan de fjettrade
lifs-makterna först blifvit befriade från
mörkret och natten!
I sanning! detta haf var violblått
och blankt såsom det, hvilket
omsval-lade Pafos’ kuster. I det vidsträckta,
ljustindrande djupet ville han nedsänka all
sitt sinnes begärelse och vänta på hvad
den alltid verkande och ständigt
pånytt-födda skönheten ville göra med offret.
— Hans sak var endast att bringa det.
Var det en synvilla? Eller såg han
derute, hvarest från tredje sandrefveln
bottnen hastigt sluttar ut åt Kattegats
famnsdjupa vatten, öfre delen af en
qvin-noskepnad, marmorhvit som gudinnan,
då hon uppsteg ur hafvets skum, dyka
upp ur djupet med solens glans öfver
sitt upplösta hår, som sken likt guld,
spunnet af solens egna strålar?
Var det en synvilla? — — —
»Hvad vill han? Vill han vara så
god och vända ryggen till!»
Den talande var en groflemmad
bondqvinna. Hon kom emot honom
med en min, på en gång hotande och
förargad, som om hon förebrådde sig
att icke hafva hållit vakt tillräckligt
noga.
Han stod såsom bedöfvad och
stirrade mållös på qvinnan utan att förstå
någonting. Men Träsko-klas’ hustru
grep honom med sina starka bruna
händer om skuldrorna och vände honom
om liksom han varit ett barn. Under
vändningen skymtade för hans ögon en
hvit badrock, som var kastad på sanden,
der denna innanför den innersta
sandrefveln berördes af böljornas slickande
tungor, och der bredvid en lätt enspän
nare, förspänd med en ljusbrun pony,
som löst ur skacklorna välbehagligt
stampade i den mjuka sanden och skakade
sin kortklipta man i solskenet.
»Ja laga att han kommer bort, det
kläder honom bäst. En sådan en —»
Det behöfdes ej de stränga ord,
som den uppbragta qvinnan med grof
mun slungade efter honom, för att förmå
honom ila bort liksom drifven af ett
brott, som hotade att trycka honom till
jorden om han stannade ett enda
ögonblick. Han stannade först då hans bröst
liksom ville sprängas af brist på luft.
Med ett djupt andetag såg han sig nu
omkring.
Han hade kommit in på en sträcka
af »Lyngene», der han aldrig förr varit.
Vägspåret hade han för länge sedan
kommit ifrån. Här stod han nu som
i en kittel, omgifven af en ring af låga
mjukt afrundade kullar. Solstrålarne
började falla snedt, och det var som om
ett sken af glödande koppar kastats
tillbaka från ljungen. Var det jorden sjelf
som visadq honom en afbild af hans
lågande skam? Men till öfverraskning
för honom sjelf trängde sig en ny känsla
fram, hvilken likasom fälde till botten
den förnimmelse af förfäran och
blygsel, som gifvit hans fot vingar, likasom
om han brutit en helgedoms fridlysta
hägn. Ja — glädje var det, glädje!
Utan att han förstod det liksom
öf-verfölls han af ett rus. Hur lågo der ej
i den sjunkande solens sken alla
konturer bestämda, men mättade af en
färgrikedom, som med lifvets egen brännande
oro sände det mottagna skenet tillbaka,
brutet mot jordytans alla mångfaldiga
veck, hvilka i detta ögonblick visade
en kungamantels prakt. Så ljusnade det
ock i återglansen från hans egen själ!
Och hvarthän han riktade sitt öga
midt igenom ljusverkningarnas
föränderliga spel, såg han ett par hvita armar,
en rundad svanebarm, en flykt af
svallande, guldskimrande hår. Hvart han
än vände sitt öga mötte de honom på
nytt med ett ofattligt återkommande.
Han sökte att med viljans makt kalla
den förra stämningen af skam och
förfäran tillbaka — omöjligt!
Berusnin-gen återtog alltid sitt välde — han var
så förunderligt högtidsglad, likasom
invigd till någonting obestämdt inträffande.
Och dock blickade han ej framåt, tänkte
icke på hur återseendet skulle blifva,
dök endast gång på gång ned i den
känsla, som bemäktigat sig honom, och
gick liksom framåt. I en smal
inskärning mellan två kullar såg han åter
igen på långt afstånd ett stycke af hafvet.
Det var rödt som vin, insprängdt med
strimmor af flytande guld. Myten om
Thor föll honom i minnet: det var som
gick der ett osynligt dryckeshorn från
djupet till hans mun, som om han tömde
i oändliga strömmar dess
purpurskim-rande eld, dess flammande glöd.
Men han släppte bilden igen med en
förnimmelse af dess otillräcklighet. Hellre
ånyo, fritt och otvunget, dyka ned i
det som fylde hans själ, än att gripa
efter en nödhjelp, som blott gaf ett
svagt och obestämdt uttryck! Så löste
sig då hela summan af föreställningar
upp i en kretsande ström, i hvilken allt
miste sin bestämda form. Men från
den hvirflande källan i hans inre
be-gynte det nu att klinga och ljuda,
underbart och oformligt, men dock
kallande och lockande liksom fordrade det att
blifva bragt under rytmisk tukt. Eller
ljöd det kanske der ofvan ifrån,
hvarest lärkornas pvitter med ens blef en
fattig, otydlig klang? Var det et.t
åter-ljud af de eviga harmonier, hvilka från
den ljustindrande rymden sakta sänkte sig
ned öfver honom ?
»Der Himmel hängt voller Geigen!»
Orden trängde sig ovilkorligen fram
öfver hans läppar, ulan att han hade
tänkt derpå. Det var nästan som om
det icke var han som uttalade dem.
Han såg nu, att han stod på
landsvägen, som norr ifrån förde till Fjordby,
och hade omkring tre fjerdingsväg att gå.
Nu trodde han på sig sjelf; kunde
han nu komma till att spela!
IX.
»Träskoklas’ hustru har fått mitt
löfte. Hon reser i morgon bort till
mannen, och så stanna de der med
det samma.»
»Men, min söta flicka, de äro ju
bundna af sitt kontrakt, och för en ren
lumpenhet kan jag vid Gud icke —.»
»Jag ersätter dig förlusten med mina
egna pengar.»
»När du tager saken på det sättet
får jag väl lof att gifva efter. Ja, herr
advokat, hon är van vid att man ger
efter för henne. — Kareten är förspänd,
Vi ha väntat på dig.»
Hon satt ensam på baksätet;
framför henne fadern och hans köbenhavnske
gäst. Det var beslutadt: hon ville visa
sig i sällskapet. Hennes första
ingif-velse var att dölja sig för allas ögon —
den ingifvelsen var falsk. Det var hon
som var skymfad, henne tillkom det icke
att gömma sig undan. Händelsen hade
så fogat — låt så vara! Men hon kände
och visste med hvad sinne den
begagnats. En instinkt hade sagt henne, huru
männen se på en qvinnas axlar i
balsalen. Stoltheten och misstron hade
upprest sig deremot. Till och med hos män,
hvilkas hår var grånadt och hvilka stodo
högt i anseende, hade hon sett den lu
rande satyren kika fram bakom den
vördsamma hyllningen. Var det ej en
blick af samma slag, som glimmade i
hans ögon, den ansedde mannen med
det stora sjelfförtroendet, hvilken satt
framför henne. Dock — honom ledde
väl den andra stora driffjedern, som
bringa männen att göra riddartjenst:
af-afseendet på hennes förmögenhet. —
Han var ju äregirig.
Den tryckning och leda hon erfor af
allt detta ville hon befria sig ifrån i de
salta böljorna. Det hade gifvit henne
lindring och frigörelse. Hädanefter skulle
de kalla vågorna bränna hennes lemmar
som eld. — —
Hvilken? — Utan att erkänna det för
sig sjelf, eggade henne också denna oviss-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
