Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖLJETONG.
Beethovens ende lärjunge.
Af Ludw. Nohl.
_ (Forts.)
sättet för lians undervisning fö vi
lära åtskilligt af Ries. — »När
Beet-hoven gaf tuig lektion», berättar lian,
»var han, jag kan väl säga tvärt emot
sin natur, märkvärdigt tålig. Detta
liksom lians endast med fö afbrott mot mig
visade vänlighet får jag väl till största
delen tillskrifva hans stora tillgifvenhet
för min far. Så lät han mig ofta
upprepa en sak tio gånger, ja till och med
oftare. I F-dur-variationerna, tillegnade
furstinnan Odescalchi, har jag fött nästan
helt och hållet upprepa de sista
adagiovariationerna sjutton gånger. Uttrycket
i don lilla kadensen blef han aldrig nöjd
med, ehuru jag tror att jag spelade den
lika bra som han. Jag fick denna dag
nära två timmars lektion. När jag i en
passage förfelade något eller slog an falskt
saker som lian ville ha riktigt »noga
framhållna», så sade han sällan något.
Men om jag lät något felas i sjelfva
uttrycket, i crescendon o. s. v. eller i
af-seende på styckets karaktär, då blef hau
förargad, emedan, som han sade, det
först-nämda var en tillfällighet men det andra
var brist på kunskap, känsla eller
uppmärksamhet. Det första hände ofta
honom sjelf, till och med när han spelade
offentligt.» Karl Czerny, som äfven
någon tid tagit undervisning af Beethoven,
berättar emellertid om Rios, att han
spelat med färdighet och rent men kallt;
och just i uttrycket, i känslan var
Beethoven sjelf oupphunnen med sin oändliga
rikedom, sitt omätliga djup.
I detta afseende berättar oss Ries en
anekdot. Han skulle en afton, det måtte
ha varit på våren 1803, hos den rike
och präktige grefve Browne, som var en
af Beethovens splendidastc gynnare, spola
violinsonaten op. 23. Då mästaren sjelf
befann sig i sällskapet och Ries aldrig
hade öfvat stycket med honom, så
förklarade sig Ries beredd att spela hvad
som helst annat utom denna sonat. Man
vände sig till Beethoven, som slutligen
sade: »Nå, ni skall väl inte spela den
så illa, att inte jag kan höra på den.»
Sä måste Ries såtta sig till pianot.
Beethoven vände noterna, såsom han brukade.
Vid ett språng med venstra handen, då
en ton skulle slås an forte, kom Ries
på tangenten bredvid, hvarvid Beethoven
sakta knackade honom i hufvudet med
fingern, hvilket furstinnan Lichtenstein,
som satt midt emot, stödd mot pianot,
leende bemärkte. Efter styckets slut sade
Beethoven:
»Rätt bra, ni behöfver ej först lära
sonaten hos mig. Fingern skulle endast
bevitna för er min uppmärksamhet.»
Sedan måste Beethoven sjelf spela och
valde D-mollsonatcn. som nyss blifvit
utgifven.* Furstinnan, som väntade för
* D-moll sonaten op. 31 n:o 2 Ur enl.
Muhlbrechts biografi och opusförteckning
komponerad 1802 och utgifven 180-1.
att se om inte Beethoven också skulle
slå miste, ställde sig bakom hans stol,
och Ries vände bladen. Vid öfvergången
från 53:e takten till den 54:e gjorde
Beethoven verkligen också ett fel, ty i
stället att gä nedåt med 2 och 2
åtton-delsnoter slog han fjerdedelar, alltså ett
par noter på en gång. Furstinnan gaf
honom då några slag på hufvudet och sade:
»När lärjungen får ett finger för det
han förfelar en ton, så måste mästaren
vid större fel straffas med hela handen.»
Alla skrattade, Beethoven först och
främst. lian började nu på nytt och
spelade underskönt. Isynnerhet föredrog
han det själfulla adagiot oefterhärmligt.
»Vid många tillfällen bevisade han
mig ett verkligen faderligt deltagande»,
säger Rios. Så rekommenderade han
honom genom bref såsom klaverspelare
sommaren 1802 just hos denne samme grefve
Browne. »Det står i detta, att han
måste ge er i förskott 50 dukater till er
ekipering; detta är en nödvändighet, som
han ej kan bli stött öfver», skrifver han
derjemte. »Förebråelser måste jag dock
göra er öfver att ni på så lång tid ej
vändt er till mig. Ar jag ej er sanne
vän? Hvarför döljer ni för mig ert
be-hof? Ingen af mina vänner får lida nöd,
så länge jag sjelf eger någonting. Jag
skulle långt före detta ha skickat er en
liten summa, om jag ej hoppats pä Browne.
Lyckas ej detta, så vänd er genast till
er vän Beethoven». Ett liknande bevis
på hans goda hjerta lemnar ett litet
bref till samma furstinna Lichtenstein,
då Ries om hösten 1805 skulle fullgöra
sin militära tjenstepligt hos fransmännen
i sin fädernestad Bonn. »Förlåt, högborna
furstinna, om ni genom öfverbringaren
häraf kanske råkar i en oangenäm
förvåning», skrifver han. »Den stackars
Ries, min elev, måste i detta olycksaliga
krig taga musköten på axeln och nödgas
i egenskap af främling redan om ett par
dagar begifva sig härifrån. Han eger
intet, rakt intet, och måste göra en lång
resa. Möjligheten att gifva en konsert
är honom genom dessa omständigheter
helt och hållet afskuren, han måste taga
sin tillflykt till välgörenheten. .Jag
rekommenderar honom hos er, jag vet ni
förlåter mig detta steg. Endast i yttersta
nöd kan en hederlig menniska taga sin
tillflykt till sådana medel. I förlitande
Pä edert öfverseende sänder jag till eder
don olycklige, för att hans
omständigheter må kunna i någon mån förbättras,
han måste taga sin tillflykt till alla som
känna honom.
Med djupaste vördnad
L. van Beethoven.
Detta bref, som så tydligt vitnar om
Beethovens ädla tänkesätt, blef till hans
stora harm aldrig aflemnadt. Men Ries
har till bevis på Beethovens vänskap för
honom bevarat det på ett litet snedt
qvartark skrifna originalet och meddelat
detta i sina »biografiska notiser» af 1838,
hvilkas offentliggörande han dock ej
upp-lefdc. (Slut i nästa n:r.)
»Gloria.»
|5 den pristäflan öfver detta ämne,
^ som förra året utstäldes af signaturen
—t, hafva deltagit ej mindre än tio
insändare. Bland dem har den af Red.
utsedda juryn — bestående af
musikdirektörerna hrr C. R. Humbla, t. f. organist
i Katharina, Aug. Lagergren, orgellärare
vid musikkonservatoriet, samt Johan
Lindegren, utnämd kantor i Storkyrkan —
enhälligt tillerkänt priset åt nr 8, som
åden kompositionen medföljande namnsedeln
kallat sig C. II ess. Vid namnsedelns
öppnande befans att kompositören dels
fortfarande önskar förblifva anonym, dels ej
vill för egen del mottaga priset, 25 kr.,
utan anhåller att detsamma mätte anslås
till ny täflan i något kyrkomusikaliskt
ämne, hvarvid han förslagsvis nämner ett
förkortadt »Kyrie», eller »Herren vare
med eder», eller »Amen».
I sammanhang med detta
tillkänna-gifvande vill Red. nämna, att hon
dessutom frän två insändare fött mottaga
förslag till sådana ändringar af sista frasen
i det nu brukliga Gloria, hvarigenom dess
öfverklagade mollkarakter skulle försvinna.
Den ene föreslår att rycka upp hela sista
frasen, den andre blott de två sista
tonerna on hol ters högre, hvarigenom
satsen skulle sluta i dur i st. f. moll. Med
g-durs förteckning skulle alltså frasen
»Menniskorua en god vilja» få antingen
följande tonföljd: a g fiss g e fiss g a g,
eller ock följande: chagahag. —
Se vidare »Insändt».
Musikpressen.
På Huss & Becrs förlag ha
utkommit ett par häften, som genast genom
sin eleganta utrustning ådrager sig
uppmärksamhet, nämligen för basröster: Mein
Königreich, tillegnad furst Wilhelm
Zu Wied och »Ob sie wohl kommen
wird, tillegnad kronprins Gustaf; båda
sångerna sil väl vackra som lätta att
utföra. Af pianosaker har från detta
förlag utgått 2 nya samlingar, med 2 häften
hvardera, af Emil Sjögren: På
Vandring C fantasistycken, tillegnade Peder
Lange-Miiller, och 6 Novelletter
tillegnade herr Carl Bodaeh. Sjögrens
ton-sättningar äro väl bekanta för sina
ori-ginela tankar och harmonier, och man
känner äfven i dessa häften igen den allt
mer värderade komponisten. Den första
samlingen innehåller högst stämningsfulla
naturmålningar af romantisk-mystisk
karaktär såsom »I skogen», »Aftonstämning»,
af glad och frisk natur såsom
»Morgonvandring», »1 bykrogen». 1 tekniskt
hänseende fordra dessa pianostycken liksom
komponistens »Erotikon» en routinerad
pianist för att rätt återgifvas. — R a p p e 11 e
-toi! polka de salon pour Piano par Claire
är en liflig och brillant pjes af medelsvår
grad. Med Fyra Pianostycken,
tillegnade Anton Kull, har Ludvig Norman
gifvit oss en vacker jul- eller rättare
ny-årsgåfva, ty detta lians verk — likasom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
