Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
måste det ställas på sin rätta plats.
Säkert är att följder af idel stora terser eller
qvarter äro lika eller snarare värre stö- j
tande än qvintföljder. Trots liere väl- |
villiga försök har jag ej lyckats kunna i
tekniskt försvara följande gångar i
Wen-nerbergs Auerbachs Keller:
Om rationel pianoundervisning.
Iakttagelser och råd af en gammal pianolärare.
VL
^Kid omnämnandet af skalorna, i förra i
numret, lofvade jag att i det följande
tala något om fingersättningen i desamma.
Det är klart att för handens lediga rörelse
pä pianot det är af mycken vigt att
iakttaga en god fingersättning, så att ej den
ena fingern är den andra till hinder, och
derföre kan jag ej underlata att fästa
uppmärksamheten pä några regler
härut-innan, hvilka böra framhållas för lärjungen.
Att tala om den olika fingersättning, som
af olika mästare och på skilda tider
an-vändts, kan naturligtvis ej här komma i
fråga, lika litet som en vidlyftigare
appli-caturlära här kan framställas. Jag vill
endast framhålla följande grundlinier.
Det är gifvet att pianots klaviatur är
lämpad efter handens byggnad. Gruppen
af tre öfvertangenter (— jag åtskiljer båda
grupperna af öfvertangenter med
benäm-ningarne två-gruppen och tre-gruppen —)
är tydligen beräknad för de tre längsta, |
mellersta fingrarne; vtterfingrarne passa l
deremot bättre på undertangenterna. En
naturlig fingersättningsregel är alltså den
att icke under löpande tongång (skala)
sätta ytterfingrarne på
öfvertan-gent; detta kan deremot ske när fingrarne
med stillaliggande hand rör sig å öfre
delen af klaviaturen, vid ackord-anslag
eller fasthållande af en ton i flerstämmig
sats, när de andra fingrarne ha sina
stämmor att sköta. Då vi med de fem
fingrarne ej komma långt framåt, så blir
nödigt att vid längre tonföljd skjuta tummen
under de andra fingrarne eller lägga dessa
öfver densamma för att kunna utan
af-brott fortsätta en sådan tonföljd. Vi hafva
förut nämnt, att denna öfver- och
underläggning bör ske utan armbågens
utsättning och handens vridning, om
handrörelsen skall bli jemn och säker. Till
följd af fingrarnes olika längd, bör det
vara tydligt att tummen lättast kommer
under det längsta, d. v. s. 3:e fingret,
samt att detta äfvenledes lämpar sig väl
för öfverläggning. Låta vi de fem
fingrarne gå ut på tangenterna efter
hvarandra och sedan lägga öfver 5:te eller
låta tummen krypa under och placera sig
efter 5:te fingern, så åstadkommes
dermed en tvungen och ansträngande
handrörelse, hvars oförnuftighet är påtaglig.
Spelar jag nu en utåtgående skala af 8
toner, t. ex. frän c till c, så låter jag
tummen, pekfingern och långfingern (l:a,
2:a, 3:e) först gå fram, lägger sedan l:a
under och då räcka fingrarne till för
de fem återstående, en till hvar sin
tangent. I fortlöpande skala har hvarje
oktav 7 toner, från c—h. Andra
öfver-läggningen sker derför med 4:e fingern
liksom tummens underläggning då sker
först efter 3:e och sedan efter 4:e turvis.
Då skalan börjar på öfvertangent blir
förhållandet något annorlunda, efter som
tummen skall höra till undertangenl. I
sådana uppgående skalor är regeln den,
att högra handen alltid börjar med 2:a
fingern (på öfvertangenten), venster hand
med 3:e fingern och 4:e då tre
öfvertangenter följa efter hvarandra samt med
2:a fingern mollskalorna på liess (aiss)
och ess eller diss. Inåtgående skalor
börja på undertangent med 5:e fingern;
undantag härifrån gör H-dur och F-dur.
hvilka börja med 4:e fingern för att ej
tummen skall komma på öfvertangent.
Med tillägget af dessa regler för
fingersättningen i skalan öfvergå vi nu till
tonarterna.
Om vi från G-dur, som vi kalla
stam-skalan för dur-tonarterna, vilja uppsöka
dessas ordningsföljd efter företeckningen af
antalet jj och 7, frän lägre till högre, så följa
korsskalorna på hvarandra efter
qvint-följd uppåt, sä att på G-dur följer G-dur
med ett $, sedan D-dur med två $ o. s. v.,
livarvid den för tonarten nya höjda ton,
som inträder i hvarje sådan, är dennes
inledningston = halftonen näst under
begynnelsetonen. Uppsökningen af qvinten
är lätt, då lärjungen förut lärt sig
intervallen. Nya korstonen för G-dur är alltså
fiss, för D-dur ciss, för A-dur giss, för
Fiss-dur ciss o. s. v. Spelas skalan efter
den gifna regeln påträffa vi också dessa
toner. Gå vi från C i qvartar
uppåt få vi b-skalornas ordningsföljd. Den
sänkta ton, som är ny för hvarje b-skala
efter nämda ordningsföljd är q var t en,
såsom vi finna vid skalans genomspelning
efter hennes bildningsregel. Denna nya
ton blir sålunda också begynnelsetonen
för nästa skala. På C-dur följer F-dur
(med nya tonen hess eller be), sedan
följer B-dur (med nya tonen ess), Ess-dur
o. s. v. Efter denna metod må lärjungen
öfvas att uppsöka tonarterna och spela
skalorna i ordningsföljd, och detta blir
med kännedomen om hel- och
halftons-följd samt intervallen en lätt sak genast
i början af undervisningen.
Det är af vigt att tidigt vänja örat
vid harmonien. Lärjungen bör derför
samtidigt med skalans uttagande efter
of-vannämda formeln lära sig den enkla
saken att bilda tonartens treklang på
huf-vudtonen samt de båda närmast
besläg-tade - tonarternas treklanger, hvarigenom
han får begrepp om tonartens karaktär,
uttryckt i dennes hufvudackord:
treklangerna på primen (tonikan), qvarten
(underdominanten) och qvinten (dominanten).
Denna sak försummas mycket vid
undervisningen, men borde aldrig lenmas ur
sigte, helst som denna lilla enkla
harmonilära om treklangen och
septimackor-den är, efter hvad jag funnit, lättfattlig
och intresserande för en hvar nybörjare.
Vi gå nu till hufvudtonens treklang och
hålla oss vid stamskalan G-dur i de
följande exemplen. Då lärjungen förutsättes
känna intervallen finner han lätt skalans
prim, ters och qvint, som bilda
treklangen. Sålunda i G-dur:
1:8, 2:a, 3:e, 4:e, 5:e toneu i skalan.
af prim, ter9, qvint: Treklangen.
Sedan treklangen är funnen böra dess
båda omvändningar anslås, eller, med
andra ord (mera praktiskt för
undervisningen), lärjungen bör vänja sig att anslå
treklangen i dess tre lägen sålunda:
l:a, 2:a, 3:e läget.
Ackorden, se vi, äro ett och samma,
men i l:a läget är primen, i 2:a tersen,
i 3:e qvinten den understa tonen; den
ton som var underst i ena läget blir
öf-verst i det följande. Nu må lärjungen
uppsöka treklangen på qvarten (f) i dess
tre lägen och likaledes treklangen pä
qvinten (g) i dess lägen. 1 nästa kurs, vid
repetition af skalorna, sammanställas
tonartens hufvudtreklanger på prim, qvart
och qvint med upprepande af primens
sålunda:
1 en derpå följande kurs anslås dessa
treklanger med tillhörande bas och i de
olika treklanger, hvilka ligga närmast
hufvudtonens i olika lägen sålunda:
C-dur-anslaget. i treklangens 3 olika lägen.
Första läget. Andra läget.
i
I
, o „ 2 13
1 3
Tredje läget.
\
1 -J.
2 É
i
__i_
9
m
1
Obs. De större siffrorna angifva de särskilda
treklangernas lägen (olika i hvarje grupp). De
mindre visa fingersättningen.
Dessa anslag kunna naturligtvis sedan
varieras pä mångfaldigt sätt och med
andra ackord. Molltonarternas anslag byggas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
