Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skans intagande röst oeli rena intonation,
utan jag beundrade henne dessutom
derfor att hon ej låtit förleda sig till detta
af öfrige i operan uppträdande artister
antagna, vidriga chevrotterande, ett manér
som i Frankrike, tyvärr, ännu är
förher-skande. Emot röstens placering o. s. v.
gjorde den tiden en och annan fransk
tidning icke alldeles obefogade
anmärkningar. Under K. N:s besök i Sverige
var jag ofta i tillfälle att så väl i
konsertsalen som ä teatern iakttaga de storartade
framsteg bon sedan sitt första uppträdande
gjort sä väl i sin sång som i sitt
dramatiska spel. Rösten hade blifvit mera
poserad, löpningarna voro fullare äfvensom
drillen mera afrundad; en finare,
stilfullare nyansering, raskhet och abandon
betecknade hennes föredrag, och spelet
ådagalade det hon studerat goda mönster.
Det låg för öfrigt något hurtigt och en
viss säkerhet i hennes uppträdande, både
i konsertsalen och på scenen, h vart ill
framgången och ett ofta upprepadt
uppträdande isynnerhet medverkat. — Men med
allt detta, och ehuru K. N. är en planta,
så att säga, uppvuxen i södern, skyddad
för nordanvinden och som ständigt varit
•omgifven af Europas förnämsta
konstnärer, så har det likväl ofta förefallit
mig som om hennes musikaliska
intuition icke så utvecklat sig, som man
kunde haft anledning att vänta, i
synnerhet då man besinnar den undervisning
bon åtnjutit, de framgångar hon rönt och
de i alla hänseenden lyckliga förhållanden,
i hvilka hon tillbringat större delen af
sin artistiska bana. — Konsten med sina
inånga hjelpmedel kan väl till någon del
öfverskyla bristande själfullhet och poesi;
likväl torde icke kunna nekas att det är
denna brist, i förening med en viss fransk
nationalitet i uttrycket (vid föredraget af
den svenska folkvisan gjorde sig detta
särdeles märkbart)* som måhända mest
bidrager dertill, att man mera beundrar
K. N:s sång** än känner sig berörd deraf.
Åtskilliga, för öfrigt i sången
förekommande manér och ovanor kunde
till-skrifvas ett flerårigt uppträdande med
italienska operasångare. 1 tempo och rytm
bemärktes t. ex. ej sällan det italienska
skolan vidhängande manér att vid en för
rösten vacker ton till öfvermått uthålla
densamma, utan fästadt afseende derpå
huruvida den flytande, melodiska frasen
derigenom afbrytes eller om den riktiga
deklamationen dervid behörigen beaktas.
Mindre märkbart var detta likväl under
hennes senaste konsert-tourné, då
dessutom ett särdeles vackert legato i cantabla
satser, såsom t. ex. Adagio i arian »Ah
perfid o» och den för öfrigt konstnärligt
sjungna Elsas dröm i Lohengrin, gjorde
sig gällande. K. N:s rutinerade, dramatiska
* I de svenska polskor hon lifligt och med
en viss humor föredrog, och der ramen, så att
säga, väixer ut, var deremot detta »konstnärliga»
mera berättigadt att framträda.
** »Hennes sång kommer mig att tänka på
Huldrelåt», yttrade, träffande nog, en
konstvän då han första gången hörde K. N:s
egendomligt skära röst med sin öppna, ljusa timbre.
spel *** och i synnerhet den synbarligen
beräknade, af handlingen betingade
affektstegringen i de operor, i hvilka hon här
uppträdde, vittnade om en viss skärpa
i reflexionen, men ådagalade likväl ej
att hon någonsin blifvit likasom
genomträngd af det upphöjda idealet.
Inspiration tycktes egentligen lättas henne,
och hvad K. N:s plastik beträffar, så
förekom . den mig emellanåt väl bård och
utan harmonisk afrundning. Man sktdle
för öfrigt nästan kunna säga det K. N.
gifver bevis åt det påståendet, alt i den
mån bildningen tränger ut naturen (i
stället för att ingå i och således omskapa
den), minskas förmågan all se och känna
i första hand. Denna för öfrigt i många
hänseenden framstående sångerska har jag
sällan hört kunna åstadkomma något, om
jag så får uttrycka mig, organiskt helt af
sångpartiet i en opera och ännu mindre
i den religiösa sången, der bon hvarken
kunde mäta sig med en Jenny Lind eller
Louise Michaeli. Om bon ock i kortare
satser genom en väl accentuerad
nyansering gaf ett vackert, ofta sannt och
kraftfullt uttryck åt den musikaliska
frasen, förstod bon dock aldrig att så fint
ciselera, att så objektivt återgifva den
rätta känslostämningen åt de olika partier
hon hade att utföra, eller att så
fullkomligt för åhöraren försinnliga
tonsättarens intentioner, som t. ex. den djupt
musikaliska Jenny Lind, hvilken, ehuru
hon ej egde K. N:s omfångsrika, äfven i
de olika registrens gränstoner jemna och
kraftiga stämma, likväl »lik en meteor
sväfvat fram öfver en beundrande samtid».
Båda dessa nordens näktergalar hafva
genom sin sång i tvänne verldsdelar gjort
heder ål det svenska namnet, och häri torde
till stor del kunna sökas en verkande orsak
till den storartade hyllning, som vid deras
besök i fäderneslandet kommit dem till
del. Bägge blefvo de af naturen rikt
begåf-vade, men den musikaliska begåfningen
har många och olika skiftningar, likasom
förmågan att tillgodogöra sig undervisning
är mycket individuell. Med
instrumentet, gnistan och den förvärfvade
tekniken kan visserligen mycket
åstadkommas, — själens odling är det likväl som
förädlar konstnären och tillika med
känslans innerlighet bringar harmoni och
helgjutenhet i hans skapelser. En
sångerska med »esprit» kan verka mycket,
men har hon dertill verklig inspiration
och musikalisk känsla, förenad med sann
kärlek till konsten, så kan hon också
uppväcka en charme, som icke
»impressarion» med allt sitt puffande kan
åstadkomma, — den charme nemligen, som
icke dör bort sedan bifallsstormen tystnat
utan fortlefver hos den bildade
konstvännen i ett kärt, ett outplånligt minne. Och
i detta hänseende stod, på sin tid, Jenny
Lind med sin skapande förmåga, sin
öf-verlägsenhet i omdömet så högt, att hon
hittills icke af svensk sångerska blifvit
uppnådd, ännu mindre »öfverträffad». D.
*** Gestikulation ocli minspel i
konsertsalongen framkallade ej beräknad eflékt och
ådagalade for öfrigt ingalunda god smak.
FÖLJETONG.
Webers första Silvana.
JpKarl Maria von Webers ungdomsopera
ri(jiii’ »Silvana» ingriper i den populäre
komponistens lif djupare och mäktigare
än som torde vara allmänt bekant:
Webers första Silvana blef mästarens sista
ocb innerligaste kärlek. Det förekommer
som en underbar ödets skickelse, att den
första framställarinnan af titelrolen i denna
Webers opera, som bringade den första
framgången på ett fält, som han några
år senare skulle beherska såsom den mest
lirade mästaren för alla tider — att denna
första Silvana var kallad att såsom den
trognaste ledsagarinna i lust och nöd, i
råd och dåd, Iröstande och uppmuntrande
ledsaga honom ända till hans allt för
tidigt bäddade graf. Hvem hade kunnat
säga allt detta åt den unge, lefnadsglade
komponisten den tiden, då han på hösten
1810 drog in i Frankfurt för att der
bringa till uppförande sin från den forna
»Waldmädchen» till »Silvana» pånyttfödda
opera, och den unga 17-åriga Caroline
B rand t för första gången visade sig för
honom på scenen i titelrolen till hans
första mera betydande
musikaliskt-drama-tiska verk! Weber hade redan
genomvandrat ett godt stycke af det tyska
fäderneslandet, vid sina ännu ej fylda 24
år redan upplefvat ganska myckel och —
äfven älskat. Det glada vistandet r Wien,
de ledsamma och lustiga dagarne i
Stuttgart, tiden för sträfvan och studier i
Mannheim och Darmstadt — de lågo
bakom honom, och under instuderandet
af hans opera i Frankfurt sysselsatte
honom redan andra kompositioner, likasom
förberedelser till nya konstresor, som
måste föra bonom vidt omkring, till nya
framgångar, men ock till nya strider och
sorger.
Nu sysselsatte honom sä planer af
alla slag, att den unga framställarinnan
af hufvudrolen i hans verk ej förmådde
mer än i förbigående fängsla honom,
livar-till äfven kom, att han på
Frankfurtsce-nen i Margarethe Lang återfann en
gammal kärlek, för hvilken han i Stuttgart
begått så många dårskaper. Det
oak-tadt väckte Caroline Brandt hans stora
uppmärksamhet; hon öfverraskade honom,
och att det intryck hon gjorde på honom
måste varit mera ovanligt ocb varaktigt
bevisas deraf, att tre år senare, då Weber
var operadirektör i Prag, konstnärinnan
från Frankfurt var den första han kallade
till Prag och engagerade för det nya
tyska operaföretaget derstädes.
Caroline Brandt var född d. 19 nov.
1796, dotter till tenoristen och
konsert-gifvaren Brandt vid kurfurstliga kapellet
i Bonn, alltså en kollega till Beethovens
fader (i gamla kurfurstliga hofkalendern
också kallad »Biethoven»). Redan som
åttaårig flicka beträdde bon scenen såsom
den lilla Salome i Kauers
»Donaunym-fen» och »upphörde ej (enligt Max Maria
v. Weber) att från den stunden förtrolla
publiken». Efter fransmännens infall i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
