Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel Huss, god violinist ocli sångare, f.
S7/n 1791 i Hernösand, +. “/6 1868 i
Stockholm, likasom ordens författare
läkare och slutligen provincialläkare med
titel af assessor.
Erinringar
om Albert Lortzing.
JllJl’pptagandet af Lortzings
»Vapenstnc-den» ä Nya teatern härstädes samt
35:te årsdagen af lians död, som nyligen
inträffade, ge oss en dubbel anledning
att i minnet återkalla en tonsättare, som
af vår tid är föga känd och uppskattad,
men hvars ofvannämda verk här vunnit
berättigadt bifall af vännerna till den
gamla, enkla melodiösa operan. Tillfälle
erbjudes äfven att härvid begagna
meddelanden om den tyske komponisten af
en hans landsman och samtida, hvilken i
Köln. Zeiturig under titel: »Erinnerungen
cincs Kölner-Musikfreundes» offentliggjort
sina minnen af personligt umgänge ined
Wagner, Hiller, Spohr m. fl. och
slutligen äfven talat om Lortzing. Författaren
till dessa hågkomster, A. Lesimple, yttrar
sig sålunda i nämda tidning:
»1 Januari 1886 var det 35 år sedan
en af de älskvärdaste tondiktare Tyskland
egt i nöd och umbärande slöt sina ögon
samman; Albert Lortzing (f. **/l0 1803,
t **/, 1851), som hade att bjuda öfver
så stora musikaliska rikedomar, stod vid
slutet af sin verksamma lefnad alldeles
medellös med en stor familj. Från
första ungdomen var mitt intresse fäst vid
den mannen, hvars familj flere år bodde
i mina föräldrars bus i Köln. Ja, jag
hade lyckan att kunna visa det rum, i
hvilket Lortzing lefvat, sträfvat och
skapat. På en fönsterruta hade han inristat
sitt namn. Här uppstod hans
förstlingsverk »Ali Pasclia» 1824. Lustspelet »Die
beiden Peter», som gaf honom ämnet till
hans första epokgörande opera, gafs ofta
pä 20-talet. Jag var ännu en liten gosse
när vid slutet af 30-talet »Czar och
timmerman» under en verklig bifällsstorm
gafs första gången i Köln. Den så rikt
begåfvade konstnärens lyckligaste dagar
inträffade under den tid då lian 1832
jemte föräldrar, fru och barn kom till
Leipzig, med teaterdirektör Ringelhardt
från Köln. Från skådespelare och
sångare höjde lian sig bär till en aktad
komponist. Sedan lians »Czar och
timmerman» inom kort gjort sig hemmastadd på
alla teatrar, kom lian gång pä gång fram
med nya verk: »Hans Sachz»,
»Tjufskyt-ten», »Undinen», »Vapensmeden» o. s. v.
Med hvilken lätthet skapade ej denne
man, men med hvilken lättsinnighet gaf
han ej ifrån sig sina verk, och då detta
ej var någon hemlighet, så hände det att
många teaterdirektörer ej alls brydde sig
om att lemna honom någon ersättning.
Några forpligtelser i detta fall kommo ej
i fråga. Arbeten som nu skulle göra sin
skapare till en rik man vandrade fritt
omkring från scen till scen, och på upp-
hofsinannen tänkte man ej det ringaste.
Två städer hade Lortzing i tacksamt minne,
Frankfurt och Mannheim, ty, bland alla
städer lian besökt bragte honom inga så
varma hyllningar som dessa, både från
publikens ocli teatermyndigheternas sida.
Hans bref från denna tid — det var
1844 — öfverflöda af lycksalighet. Efter
Carl Gulirs död trodde lian sig kunna
hysa välgrundade förhoppningar om
kapellmästareplatsen vid Frankfurt-teatcrn;
beklagligen tog saken en annan vändning,
likasom i allmänhet lians lefnad var rik
på missräkningar. Allt för tidigt kom
olyckan öfver honom. Genom ombyten i
teaterdirektion och knussel hade lian
förlorat sin kapellmästaretjenst i Leipzig ocli
en ny erbjöd sig ej. Hans sista operor
hade inbragt honom obetydligt och hans
förhållanden voro således ej de bästa. Af
naturen var han dock lyckligt begåfvad
i så fall, att hans humor sällan öfvergaf
honom. Så t. ex. berättas att, dä
markis Posa i Schillers pjes yttrar: »lifvet är
dock skönt», Lortzing anmärkte: »att lian
måtte aldrig varit utan engagement». Få
komponister halva i sä hög grad som
Lortzing egt förmåga att tala till hjertat
hos publiken med sina sånger. Vi
be-höfva endast i detta fall påminna om
vapensmedens visa. En solig vår ler ur
så många af hans talrika melodier. Allt
hvad han skapade utfördes med lust och
behag. Och hur mångsidig var ej denne
man! Skådespelare, sångare, regissör,
kapellmästare, skald och komponist! Och
hur mycket kunde han ej på samma afton
utträtta i alla dessa egenskaper. På
hösten 1850 såg jag Lortzing för sista
gången. Jag stod då en afton utanför
Frie-drich-Wilhehnstadt-teatern, der lian då
hade sin verksamhet, och visste att lian,
den snillrike musikern, skulle komma för
att här dirigera en simpel
»Possen»-mu-sik. Hvad slags musik detta var kan man
finna af ett ironiskt yttrande som han
fälde derom: »1 går afton», sade han,
»har jag ändtligen fått riktigt vederqvicka
mig; jag dirigerade den herrliga operan
»Paris i Pommern». Och hur torftigt
lefde han ej här, till en början utan sin
familj! Härom skref han en gång: »Kaffe
dricker jag på morgonen för en groschen,
utan socker och smör, men det smakar
mig ändå.» Familjen kunde han ej få
till sig af brist på respengar. Det var
den sorgligaste liden i hans lefnad. —
Då jag stått en stund och väntat på
honom, fick jag se honom komma rakt åt
det håll der jag stod; hans gång var
lillig, men hans vänliga anlete såg aftärdt
och lidande ut. Sorgerna hade nog i
hans inre härjat mer än livad han ville
visa. Några månader derefter — ett
hjertslag dödade honom — bar man
honom till grafven. Hos mången som
följde honom på denna sista färd slog
ett varmt hjerta för honom, den gode
och glade, alltid anspråkslöse, alltid
älskvärde konstnären och menniskan.»
Ur en svensk tonsättares lif.
(Vi kunna ej bättre rekommendera
den minnesteckning öfver J. A.
Josephson, som bär ofvanstående titel, än
genom att lägga några ytterligare intressanta
utdrag till det i tidningens förra nummer
införda, och välja vi dertill några
episoder från sommaren 1843, då Josephson
var musiklärare på Ekliult men derifrån
gjorde diverse utflykter.)
I början af Augusti lemnade
Josephson på några dagar Ekliult, der fröken
X. i följd af sin klena liclsa behöfdc
någon tids hvila från lektionerna, och han
gjorde härunder ett för honom kärt
besök hos sina gamla vänner på del
gästfria Säby. Under hans vistelse här
anlände en dag till stället de båda äldsta
kgl. prinsarne Carl och Gustaf med grefvc
Henning Hamilton, magister Carlsson* och
doktor Lemchen. Mottagandet var
naturligtvis präktigt och grefve Salza en
förekommande värd. Hvad som emellertid
mest tycktes roa prinsarne var att göra
musik med Josephson i »rotundan». De
bada redan förut hört talas om honom
såsom musikus från Upsala och sjöngo
nu ifrigt tillsammans med honom den
ena Upsalaqvartelten efter den andra —
trcstämmigt.
»Huruvida sången egentligen höll
ihop», säger Josephson, »kan ej så noga
bestämmas, emellertid dånade prins Carls
bas ganska starkt i det ljudande rummet.
Icke var lian alltid så noga, om det ibland
alldeles bar på tok, men hans intresserade
liflighet och styrkan i hans röst gjorde
så mycket mer effekt; när stämman
fördes riktigt. Prins Gustaf skulle
egentligen sjunga första stämman, men som han
är i målbrottet, så kom han ej alltid ut
dermed: ibland sjöngs denna stämma af
prosten Rudebeck. Det hela var mycket
ogeneradt ocli nöjsamt. Slutligen måste
jag sätta mig och sjunga några af mina
sånger, hvilka tycktes roa de höga
gästerna.» — — — — — »Af prosten
Rudebeck erhöll jag kanske det varmaste
loford för mina sånger jag någonsin fått:
jag kan ej neka att den uppriktighet som
låg i hans röst med detta omdöme
mycket smickrade mig, men jag är dock i
allmänhet ej benägen att anse loford för
mig fullt giltiga, då de ej komma från
en Lindblad eller Sidner eller med dem
beslägtade ej blott i konstkärlek men
äfven i dertill hörande förstånd och
erfarenhet. 1 konsterna fordras en mycket
stor erfarenhet för att kunna bedöma
riktigt, och denna erfarenhet naturligtvis
mångsidig.»
Sedan Josephson härefter omtalat
några utflykter, som prinsarne dagen efter
sin ankomst gjorde på godset, då
isynnerhet prins Carl intresserade sig för allt
som rörde landtbruket, lemnar han af de
båda prinsarne följande teckning, som
torde läsas med nöje:
»Prins Carl är en stark, högväxt figur
med uttryck af manlig djerfhet i sitt
väsen. Hans utseende bevittnar den blif-
* Sedermera statsrådet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
