Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dem alla, är, troligen just derfor, den
minst kända. Kritiken, som (Robert
Schumann undantagen) i allmänhet
bedömde Chopins större verk ogynsamt,
har i all synnerhet angripit denna ballad.
Enligt min uppfattning deremot är
densamma mest rik på poesi och i fråga om
genomförandet den anderikaste af
allesamman. Dock fordras det ej blott en
utomordentlig virtuos, utan oek en med
allt igenom fin uppfattning begåfvad mu- \
siker, för att kunna göra de mångfaldiga
skönheter, som finnas deri, fullt njutbara.
Såsom i formen mest anslutande sig j
till det, som funnits förut, framstå vid
första påseendet Chopins noeturner.
Field, som länge fast oriktigt uppgifvits |
ha varit Chopins lärare, har
visserligen kallat till lif denna konstform, men
olikheten mellan dessa hägge komponister
så väl som likheten dem emellan låter sig J
väl bevisas. — Field åtnöjer sig med
att skrifva fint poetiska, allt igenom
melankoliska tonstycken, men Chopin icke
blott ingöt i denna form det dramatiska
elementet, utan i hans noeturner
framträder harmoniens och klaversatsens
rikedom rent af genialiskt. Om man
jämför t. ex. Chopins Ess-dur noeturn (op.
9) med Fields noeturn i B-dur, så
finner man snart den allmänna olikheten.
De värdefullaste numren Chopin gifvit oss
af detta slag torde vara den (in doppio
movimento stegrade) noeturnen (op. 15
n:o 2), den tjusande i Dess-dur (op. 27),
som eger en nästan slösande fullhet af
de finaste fioriturer; vidare noeturnen i
G-tnoll (op. 37), klagande liksom under
en fix idé och afbruten liksom af en
kyrkligt katolsk ackordsats, hvars tröstande
toner tyckas mana till grafvens dystra ro.
Nästa noeturn (op. 37 n:o 2)
innehåller i sin mellersta sats måhända den
härligaste melodi som Chopin
någonsin skrifvit och hvilken man ej kan höra
utan den djupaste rörelse och tjusning.
Op. 48 n:o 1 (C-moll) är omfångsrik
och i sin ackordmellansats, som
fullständigt öfverger noeturnstilen, den mest
imponerande af alla Chopins
noeturner. Den såsom op. 72 offentliggjorda
s. k. (jvarlåtenskaps-noeturnen förskrifver
sig från år 1827 och här otvetydigt
ungdomsperiodens prägel. Op. 62 n:o 2
(E-dur) deremot skrefs kort före
Chopins död och återger än en gång alla
de harmoniska finheterna samt den ljufva
melodiken och svärmeriet, som utmärkte
Chopin.
Nästan detsamma som sagts om
balladerna, kan ock sägas om Chopins
scherzon. Scherzot fans ej före
Chopin, åtminstone ej med denna
sjelfstän-dighet, denna tändande djerfhet, denna
nära nog Shakespearska humor, som
Chopin förstått att inlägga deri. 1 det
mest berömda af dem (B-moll op. 31)
ter sig det första temat egenvilligt dystert
men hänfaller ej i melankoli utan
svingar sig med nästan trotsigt mod uppåt,
och ej mindre skön är den innerliga,
uttrycksfulla andra tanken i A-dur.
För att kunna rätt bedöma klaver-
satsens rikedom och Chopins originella
skapareförmåga i det hänseendet, måste
man sammanställa hans alster
härutin-nan med andras från den tiden. Så väl
det här nämda scherzot som de tre
andra äro ännu i dag så nya och
moderna, att man gerna kan säga dem vara
mer än 30 år före sin tid.
H-moll scherzot (op. 20) så väl som
det i Ciss-moll (op. 39) likna B-moll
scherzot i dämonie och drastik; E-dur
scherzot (op. 54) deremot visar en vida
vänligare och älskvärdare uppsyn.
Scher-zots rytm ger ännu mycket mer än
hans mazurkor uttryck åt en viss
anderik opposition och ett hänförande
öfver-mod; och enär dansformen, som delvis
ännu vidlåder både polonäsen och
ma-zurkan, i scherzot, ined sitt breda
sångfulla mellantema, nästan utplånas, så
kunna just de stycken han skrifvit under
denna form få gälla som ett märkligt
fullständigt uttryck för Chopins
individualitet: utåt fast, djerf, egendomlig; inåt
ädel, älskvärd och poetiskt svärmande.
Präludierna (op. 28 o. 45) så väl
som de fyra impromptus (op. 29, 36,
51 o. 66) dels ansluta sig till
noetur-nerna (t. ex. den ty värr mindre kända,
modulationsrika präludien i Ciss-moll, samt
Dess-dur präludien op. 28 n:o 15, med sin
oförlikneligt sköna mellansats i Ciss-moll;
af impromptus det i Fiss-dur op. 36), dels
hafva de en etydartad karaktär (t. ex.
Ass-dur och Gess-dur impromptus, der
mellansatsen åter är framstående melodisk; vidare
präludierna op. 28 n:is 1, 3, 8, 16, 19,
23); dels äro de flyktigt framkastade
skizzer, med hvilka komponisten, oaktadt
den trånga ramen, framställer de
sinnrikaste stämningsbilder. I några af dessa
(t. ex. i E-moll och H-moll) har han ät
efterveriden qvarlemnat verkligt äkta
per-lor, hvilka i och för sig hade kunnat
göra hans namn odödligt såsom poet
inom musikens område.
Chopin har inlagt särskild förtjenst
genom att bringa etuden till nära nog
fullkomlighet. Om ock bland lians
etuder (op. 10, 25 och »Trois nouvelles
Etudes») äro några, som tjena uteslutande
tekniska ändamål (t. ex. op. 10 n:is 1,
2, 4, 8, op. 25 n:is 6, 8, och bland
»Trois nouvelles Etudes» n:o 3), så
finnas dock andra, hvilkas andliga balt har
en framstående betydelse (t. ex. op. 10
n:is 3, 9, 10, 12, op. 25 n:is 1, 7 och
n:o 1 i »Trois nouvelles Etudes»).
De efter Chopins död af Fontana
i Berlin hos Schlesinger utgifna
verken (Fantaisie-improinptu op. 66, quatre
mazurkas op. 67, quatre mazurkas op.
68, deux Valses op. 69, trois Valses
op. 70, trois Folonaises op. 71,
noc-turne, marche funébre, 3 Ecossaises
op. 72, Rondeau pour 2 Pianos op.
73, 16 Polnische Lieder op. 74) äro
till större delen af mindre värde, ehuru
äfven bland dessa linnas kompositioner,
hvilka, såsom op. 66, fullt häfda sin
författares namn. Chopin sjelf önskade
att desannna efter hans död skulle
hrännas eller åtminstone ej offentliggöras.
Den sista rnazurkan, senza line, är
sorglig — mycket sorglig, likasom slutet af
denne vår store mästares lefnad. Genom
denna sin svanesång och sin djupa
längtan efter hemmet, der han framlefvat
sina lyckliga ungdomsår, visade han, och
det ända in i sista stunden af sin
kom-positoriska hänförelse att han förblifvit
trogen den nationella musiken och sitt hårdt
pröfvade fädernesland.
De 16 polska sångerna har Chopin
skrifvit utan alls några anspråk. Han
plägade nämligen, så snart han påträffade
något skönt i den tidens nationalpoesi,
genast skrifva musik dertill — blott för
eget nöje, men ej för offentligheten. På
detta sätt konnno nämda sånger
småningom till under tiden 1824 — 44. Många
af hans sånger ha förkommit, emedan
komponisten, trots sina vänners enträgna
böner, ständigt uppsköt med att renskrifva
dem; andra sjungas i Polen, utan att
man liar sig bekant något bestämdt om
deras ursprung; man förmodar dock med
nära nog visshet att Chopin är det
sannskyldiga upphofvet till dem. Bland dessa
sånger räknas företrädesvis den förr så
allmänt sjungna sången »D. 3 Maj».
1 musikaliskt hänseende obetydliga,
kunde man ej förmoda att de skulle spridas
utom fäderneslandets gränser. De äro,
uppspirade ur fröén till de nya, fosterländska
poesiblomstren, som tillfälligtvis nedfallit
i Chopins mottagliga själ, enkla rosor,
som icke blända, men med sin ljufva doft
och sin egendomliga fägring tjusa
finkänsliga lijertan.
Leonora.
(»La Favorite»)
® dessa dagar, antagligen redan nästa
vecka, forberedes repris ä Stora
teatern af Donizettis opera »Leonora» med
fröken Adéle Almati i titelrollen. Det
var våren 1840, eller samma år Maestron
skref sin »Regementets dotter», som han
fullbordade sin opera seria »La Favorite»,
bestämd för stora operan i Paris, och tio
år senare introducerades »Favoriten» å
vår lyriska scen under namn af »Leonora».
Ufversatt af A. F. Lindblad, med
bal-letl af t. f. ballettmästaren P. 1. W.
Pettersson, gafs den första gången härstädes
den 9 Mars 1850 ined fröken Julia
Ber-vvald, sedermera friherrinnan Akerhjehn,
som Leonora de Guzman och en herr
Cialfei i Fernandos parti; de ölriga
med-spelande voro Alphonzo XI hr Lundbcrgh,
Priorn Balthasar hr Valin, Don Gaspar
hr Uddman och Inez fröken Fundin.
Leonora spelades ofvannämda år 10
gånger i följd och har sedermera
gif-vits med ballett af Th. Martin under de
senare årens lopp, samt uppfördes senast
den 16 September 1880 för 33:dje gången
med fru Trebelli som gäst.
Följande artister, utom de vid
första representationen upptagna, Irafva
i operan medverkat:
Alphonzo XI hrr Salmson, Arlberg
och Lange.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
