Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Scenen och Konsertsalen.
Okt. Stora Teatern.
16. Ambr. Thomas: Mignon. (Mignon, Phi-
line, Lothario, Antonio: fru Edling, frk.
Strandberg, hrr Söderman, Grafström.)
17. X e s s 1 e r: Trumpetaren från Såkkingen.
(Conradin, Maria,
Grefvinnan: herr
Söderman, frk.
.Javette,fruW.Strand-lierg.)
25. » » (Conradin, Maria,
Grefvinnan: herr
Jan zon, frk. Ek, fru
C. Strandberg.)
18. Donizetti: Leonora.
19. Weber: Friskytten. (Agatha, Anna, Ka-
sper, Max, Ottokar,
Kuno, Eremiten: fru
Ostberg, som gäst, frk.
Karlsolm, hrr
Strömberg, Sellman,
Lund-(piist, Sellergren,
Xy-gren.)
22. 24. » » (Kasper, Ottokar: hr
Rosén, Torslow.)
28. » » (Kuno: hr Håkanson,
för öfr. lika som d. 19.)
20. Gounod: Romeo och Julia.
23. l:a Symfonikonserten. (Beethoven: Sym-
foni, B-dur, X:o 4; Wieniawski:
Violinkonsert, D-moll, X:o 2; Hallen: Bardens
säng ur »Harald Viking»; Liszt: Tasso,
symfonisk dikt.)
26. Mendelssohn: En Midsommarnatts-
dröm.
27. Gounod: Faust. (Margareta, Siebel, Mar-
tha, Faust, Mephistopheles, Valentin: frkn.
Ek, Karlsolm, Vellander; hrr Odmann,
Söderman, Xygren.)
Nya Teatern.
16—20. Leeocq: Madame Angots dotter.
Södra Teatern.
16—20, 23—28. Jorden rundt på SO dagar.
21,22. Strauss: Zigenarbaronen. (Fru
Kihl-ström och hr Henning Anderson fortf.
deb. som Arsena oeh Sandor Barinkaj.)
29. Hervé: Lilla Helgonet.
Berns Salong.
24. Gnst. Rybergs Matiné (qvartettsång).
1 Webers odödliga opera »Friskytten®
har fru Caroline Östberg gjort sitt
åter-inträde på stora teaterns scen, der hon
ej på 10 år uppträdt i någon rol. Man
har ännu i godt minne hvilket
framstående rum hon der intog såsom dramatisk
sångerska, och beklagade allmänt att hon
lemnade den när hon inträdde i äkta
ståndet. Sedan dess veta vi att hon åter
visat sig på scenen, ehuru ej å
operascenen, som är det fält der hennes stora
begåfning och talang egentligen kan göra
sig gällande, utan å operettscener, der hon
visserligen skördat rika lagrar, men fått
offra sin konstnärlighet åt allt för simpla
uppgifter. Hon hade så länge egnat sig
åt denna genre, att man verkligen
kunnat hafva skäl att misstänka att det
sjelfs-våldiga operettmanéret hos henne blifvit
en inrotad vana, från hvilken hon skulle
ha svårt att frigöra sig, om ej hennes
fina spel vid somliga tillfällen, såsom i
»Hoffmans äfventyr», »Piccolino», »Både
hjerta och hand» o. a. öfvertygat om
motsatsen. Under hennes vistande utomlands
för tre år sedan fick man äfven höra att
hon med stor framgång sjungit Sieglindes
parti i »Rheingold» vid Neumanns
Wag-nerteater i Holland samt gjort lycka vid
en hel mängd andra teatrar, äfven uti
Tyskland. Då fru Östberg i April detta
år lät höra sig å stora teatern i
konsertnummer, yttrades i alla våra tidningar en
önskan att hon skulle återgå till vår
första scen. Hon har nu tagit oss på
orden och synes dervid just valt en rol,
som genom sin romantiska och rent
qvin-liga natur skulle kunna framhålla hennes
förmåga att sköta en rol af diametralt
motsatt natur mot dem som innehafvas
af offenbaehsoperettens hjeltar och
hjelt-innor, och fru Östbergs första uppträdande
som Agatha i »Friskytten» blef en stor
succés med otaliga blomsterbuketter och
applåder. Denna första representation
hade naturligtvis också samlat i
teatersalongen alla fru Östbergs många
beundrare lhirstädes. Äfven vid hennes andra
uppträdande vann hon ganska lifligt
erkännande, och man kan väl taga för
gif-vet att fru Östberg snart nog kommer att
fästas genom engagement vid vår kongl.
opera, som säkert skulle draga stor
fördel af hennes eminenta talang och
popularitet. Fru Ö:s röst innehar ännu sin
fulla styrka och sköna klang och
behandlas af henne med artistisk smak och
uttrycksfullhet, hvarpå hon i Agathas stora
aria gaf ett lysande bevis. Agathas myc- i
ket fordrande rol utfördes af fru Ö. på
ett mästerligt sätt i vokalt hänseende;
äfven hennes spel visade förmåga att sätta
sig in uti rolen, hvilken dock för
illusionens fullständighet fordrar mera
ungdomlighet och anlag för ingenuefacket. De
öfriga rolerna med nuvarande
uppsättningen gåfvos i allmänhet tillfredsställande.
Herr Sellman lyckades mycket bra såsom
Max, oafsedt en och annan för skarp
tonansats genom onödigt forcerande af
rösten. Kasper kan ej för närvarande
sägas ha någon lycklig representant. Herr
Strömberg kan ej passa till allt, och huru
förtjenstfullt denne sångare nu vanligtvis
sköter sina partier, så finner han sig
tydligen ej rätt hemma i denna rol. Herr
Rosén är i spel som sång mera lämplig
derför, dock borde herr R. förskonas från
talroler sådana som denna, för att icke
blifva omöjlig på scenen. Fröken
Karl-sohn gaf i Annas parti tillfälle att få
njuta af hennes vackra röst, rena och
friska sång, och hr Nygrens goda röst
gjorde sig väl gällande i eremitens rol.
Körerna sjöngo med berömvärd säkerhet.
Kgl. operans både manliga och qvinliga
kör har på senare tider på ett behöfiigt
sätt förbättrats beträffande så väl röster
som föredrag; för instruktören återstår
nu att arbeta bort stelheten i
uppträdandet och få in mera dramatiskt lif i
åter-gifvandet af körpartierna.
Stora teaterns l:a symfonikonsert
under säsongen gafs å den dag som här
ofvan angifvits samt efter det anförda
programmet. Konserten åhördes af fullsatt
salong oaktadt tillträde lemnats till
generalrepetitionen dagen förut mot en kronas
afgift, då parkett och l:a raden äfven den
dagen voro nästan fullsatta. För detta
arrangement är allmänheten tacksam mot
direktionen, och genom detsamma har den
äfven beredt en välbehöflig inkomst för
hofkapellet, som hittills haft ett lönlöst
betungande extraarbete med
symfonikonserterna, sedan dessa tagit sin början på
Stora teatern. Konserten inleddes med
Beethovens B-dur-symfoni op. 60, den 4:e
i ordningen, komp. 1806 och tillegnad
grefve von Oppersdorf samt gifven i Wien
första gången påföljande år. Symfoniens
undersköna adagio och sprittande final
samt dess lilliga sextondelspassager syntes
mest anslå publiken. Efter detta
nummer följde en violinkonsert af
Wieniawski, hvarmed en ung herr Johannesen
debuterade för vår publik såsom violinartist.
Den, såsom man kunde finna, ganska
be-gåfvade violinspelaren är elev af
konservatoriet och har äfven gjort studier i Paris,
efter hvad vi hört. Han ådagalade säker
teknik och rent öra samt spelade
sångsatserna mjukt och känsligt, med vacker
ton. Också hade han för aftonen att
disponera öfver ett gammalt godt instrument,
som af Siegfried Saloman blifvit skänkt
till Musikaliska akademien. Att den unge
18-åringen ännu har åtskilligt att lära
innan han når mästerskapet, är naturligt
nog. Han synes emellertid vara på god
väg dit. Bardens sång ur »Harald
Viking», ett af denna operas vackraste
nummer, fick genom herr Lundqvists präktiga
stämma nu såsom förut en god tolkning
och vann mycket bifall. Denna sång med
dess konstrikt utarbetade polyfona och
kraftiga orkesterackompagnement tager också
■ i anspråk en sådan röst som hans.
Konsertens slutnummer, »Tasso» af Liszt,
mot-! sågs trojigen med största intresset eller
nyfikenheten åtminstone, då vi af Liszts
symfonisaker här ej haft tillfälle att höra
särdeles mycket. I vår Lisztnekrolog hade
vi för en tid sedan tillfälle att yttra oss
om arten af dessa kompositioner och hafva
nu ej utrymme för någon genomgående
kritik af det här ifrågavarande verket, som
| tydligen upptagits denna gång såsom en
aktningsgärd åt den bortgångne
tonsättarens minne.
Om Liszts »Tasso; Lamento e triomfo;
symfonisk dikt» skrifver Rich. Pohl
följande:
Liszts »Tasso» uppfördes till firande
af Goethe-jubileet i Weimar 1849. Den
utfördes då såsom ouverture till Goethes
»Tasso»; dock säger Liszt sjelf, att
Byrons »Tassos klagan» föresväfvat honom
snarare än den Goetheska dikten. Men
äfven Byron bjuder blott en episod ur
Tassos lif: den förföljdes klagan i
fängelset. Den sena, men glänsande
vedergällningen, skaldens triumf och kröning på
Capitolium, tillfogade Liszt af eget
initiativ såsom apoteos.
Liszt sjelf säger om sitt verk bland
annat: »Lamento e triomfo, så heta de
båda stora kontrasterna i skaldens lif.
För att skänka denna idé verklighetens
auktoritet, lånade jag af verkligheten
formen för dess konstnärliga gestaltning, i
det jag till musikaliskt hufvudmotiv valde
den melodi, med hvilken jag hört
venetianska lagunskeppare sjunga
begynnelsestroferna till hans ’Befriade Jerusalem’:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
