Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verkligen sjelf hört. Sedan berättade
man för mig att det endast var två
kameler, sedan hette det att två
studenter förekommo der och slutligen
skulle det vara två oskuldsenglar».
Aderton år derefter —• 1840 —
hade Heine åter anledning att befatta
sig med riddar Spontini. Dennes stjerna
var då i nedgående, och den tyske
kritikern behandlade honom ännu
grymmare, jag kunde väl säga
omenskli-gare, än 1822. Med anledning af ett
cirkulär, som Spontini öfversändt till
Paristidningar angrep honom Heine i
»Augsburger Allg. Zeit.» på det
häftigaste. Deri hette det bland annat:
»Riddar Spontini bombarderar i detta
ögonblick parisarne med bref, för att
till hvarje pris göra publiken påmint
om hans förgätna person. Framför
mig ligger i detta ögonblick ett
cirkulär, som han tillsändt alla
tidningsredaktioner och som ingen vill trycka af
pietet för sundt menniskoförstånd och
Spontinis gamla namn. Det löjliga
gränsar här till det sublima. Mannen
vill ovilkorligen lemna Berlin, der han
ej vidare kan härda ut, sedan Meyer- I
beers operor börjat gifvas der... I
dessa dagar har han skrifvit till
redaktionen för »France musicale», att hans
fiender nöjde sig ej med att förjaga
honom öfver Rhein, öfver Weser, öf- 1
ver Elbe; de skulle nog vilja drifva
honom än längre, öfver Weichseln, öf- i
ver Niemen! Han finner stor likhet
mellan sitt öde och Napoleons. Han
tycker sig vara ett geni, mot hvilket
alla musikaliska makter försvurit sig.
Berlin är S:t Helena och Rellstab *
hans Hudson Lowe. Men nu måste
man låta hans ben återföras till Paris
och högtidligen bisätta dem i
tonkonstens invalidhus i »Académie royale de
musique».
Ett år förut hade Spontini under
sitt uppehåll i Paris 1839 uppsökt
Heine för att vinna honom för sig och
förmå honom att göra propaganda för
sig i franska blad och i »Augsburger
Allg. Zeit.», hvars flitige
korrespondent Heine var. Men då råkade
riddaren illa ut. Ty först och främst
hyste den tyske diktaren, såsom vi
sett, från fordom en bestämd motvilja
mot den italienske mästaren, och
dessutom var han, som bekant, alltför
mycket lierad med Meyerbeer för att
kunna gynna hans medtäflare.
Emellan komponisten och poeten utspunno
sig emellanåt diskurser, som genom
Heines vis comica blefvo särdeles
kostliga. En sådan dialog mellan dem
återgifves här i förkortad form till
läsarens uppbyggelse:
»Jag kan ej underlåta att öppet
bekänna, det ni gör oklokt uti att
från-känna er medtäflare Meyerboer all
för-tjenst.»
• Ludv. Rellstab, en dä för tiden väldig
kritiker i Voss. Zeit. och en af Spontinis
oförsonligaste motståndare.
»Medtäflare!» utropade Spontini och
vexlade färg; »vet ni då alldeles visst
om Meyerbeer verkligen är komponist
till de operor, som uppföras under hans
namn?»
»Ahå, hur skulle det vara möjligt.. .?»
»Ganska naturligt! Meyerbeer har i
Italien af några fattiga musiker köpt
deras kompositioner och deraf
förfärdigat operor, som likväl gjort fiasko,
emedan skräpet som man lemnat
honom var för miserabelt. Sedermera
har han af en talangfull abbé i
Venedig förskaffat sig bättre saker, som han
införlifvat med sin »Crociato». Han
eger ännu Webers efterlemnade
manuskripter, dem han skojat sig till af
enkan, och ur hvilka han helt visst
längre fram skall göra sig en skörd.
»Robert» och »Hugenotterna» äro till
större delen produktioner af en frans- i
man, som heter Gouin och mer än ’
gerna låter sina operor gå under
Meyer-beers namn för att icke mista sin tjenst
som byråchef i posten, då hans
förmän säkerligen ej skulle förlita sig så
mycket på hans administrativa nit, om
de visste att han vore en drömmande
komponist; och posttjenstemannen Gouin
är för klok att icke förtiga sitt
författarskap och öfverlåta hela
verldsryk-tet åt sin äregirige vän Meyerbeer!»
»Ja, jag tillstår att denna hypotes
saknar ej trovärdighet. Ehuru det
klumpiga yttre, det tegelröda ansigtet,
den låga pannan och det oljiga håret
hos hr Gouin mera påminner om en
oxdräng eller kreatursgödare än om en
tonkonstnär, förekommer dock mycket
i hans uppträdande, som gör honom
misstänkt att vara kompositör till de
Meyerbeerska operorna. Det händer
ofta att han kallar »Robert» eller
»Hugenotterna» för »vår opera». Det
undslipper honom uttryck sådana som:
»Vi ha i dag repetition», »Vi måste
förkorta en aria». Också är det
märkligt nog, att på ingen föreställning af
dessa operor saknas hr Gouin, och om
en bravouraria applåderas, glömmer
han sig alldeles och bugar sig åt alla
sidor, som om han ville tacka
publiken. Trots det att jag med egna ögon
bevittnat detta, anser jag ändå icke
hr Gouin för upphofvet till de
Meyerbeerska operorpa; jag kan icke tro,
att han skrifvet »Robert» och
»Hugenotterna»; men är detta fallet, så skall
nog konstnärsstoltheten till slut taga
öf-verband, och hr Gouin offentligen göra
anspråk på autorskapet till dessa operor.»
»Nej, denne Gouin känuer sin
Meyerbeer för väl att icke ha sig bekant
hvilka medel stå hans förfärlige vän
till buds för att aflägsna den, som kan
vara honom farlig. Han vore kapabel,
att under förevändning att den arme
Gouin vore förryckt, låta inspärra
honom för alltid bland dårarne i
Charen-ton, och den stackars skälmen kunde
ändå vara glad att komma ifrån med
lifvet. Alla, som stå i vägen för denna
äregiriga person måste ge vika.»
Gifves det något mera maliciöst än
detta kabinettsstycke af satir!
Om Spontini en gång på höjden af
sitt rykte öfverskattades af sina
samtida och sedan, när hans sol gick nod,
likasom af Heinrich Heine blef på
mångfaldigt sätt underskattad, så har
den historiska sanningens utjemnande
rättvisa dock sörjt för att han fått den
hedersplats som tillkommer honom
såsom en af nittonde århundradets fram
stående komponister *.
Med Richard Wagner kunna vi
instämma: »Bugom oss djupt och
vörd-nadsfullt vid den graf som gömmer
skaparen af »Vestalen», »Cortez» och
»Olympia!»
A. K.
—~§s––-
Musikbref från England.
Newcastle on Tyne, 24 maj 1891.
#tt nytt storartadt orgelverk, bygdt
af hrr T. C. Lewis & Co,
London, för ett pris af 100,000 kronor
(£ 5,500) har nyligen blifvit insatt i
Katedralen i Newcastle on T^ne.
Med en aldrig felande företagsamhet
(ett så framstående karaktärsdrag hos
den engelska nationen) ha domprosten
och kyrkovärdarne i anledning häraf
engagerat följande framstående
organister från England, Skottland, Irland,
Tyskland och Frankrike att ge
kyrko-konserter i Katedralen, hvarannan dag,
under 2 veckors tid: J. H. Turpin,
utgifvare af »Musical News», London.
W. T. Best, Liverpool;
domkyrkoorga-nisten A. L. Peace, Glasgow;
dom-kyrkoorganisten mr R. P. Stewart,
Dublin; domkyrkoorganisten Collinson,
Edin-burg; J. Crow, Ripton Katedral; S.
Reay, Newmark Katedral; Carl
Arm-burst, S:t Peterskyrkan, Hamburg, och
Charles Maria Widor, S:t
Sulpicekyr-kan, Paris. Ehuru mr Best, Englands
ryktbaraste organist och mr Pease,
Skotlands skickligaste orgelspelare voro
farliga rivaler att besegra, så var det
förbehållet mr Widor att utgå som
segervinnare i denna internationella
täf-lan. Eget nog, då Tyskland tycks
vara musikens hemland, att dess
orgelspelare stå vida efter de franska och
engelska organisterna.
Den 22 maj spelade mons. Widor
följande stycken inför tusendetals
åhörare, som bevistade båda hans »Organ
Recitals».
Toccata och Fuga, D-moll, Prelude
och Fuga, E-raoll, Fuga D dur och
Concerto A-moll, af J. S. Bach;
Beet-hoven: Largo; Mendelssohn: Adagio;
Händel: Allegro i F dur, med cadence
af Widor; Widor: Symfonie för orgel,
nr 5 och nr (i, Meditation, Andante
Cantahile, Scherzando och Marche
Pon-tificale.
* Spontini, son af en obildad landtman,
föddes 1774 i Majolati i Mark Ancona och
dog der 1855. Han vistades från 1803 i
Paris till 1820 då han kallades till Berlin,
som han lemnade 1842.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
