Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
framgång. Efter slutade studier för
fru Saloman begaf sig Alma Fohström
till Milano, der hon af den berömde
Lamperti ocli hans biträde signora
Della Valle erhöll ytterligare
sångundervisning. Återkommen till
fädernestaden i januari 1878 debuterade hon
der samma månad på finska operan
som Margareta i Gounods »Faust» med
lysande framgång I april samma år
begaf tig sångerskan till Berlin och
gjorde der sin första debut på stor
scen i en storstad med Lucie och
Amina i »Sömngångerskan». H-n blef
här firad som en ny stjerna på
konstens himmel, och det var efter detta
uppträdande hon deltog i turnén med
Dengremont. Under säsongen 1878—
79 sjöng fröken Fohström åter på
finska operan i Helsingfors, der hon då
lät höra sig i »Lucie», »Diuorah»,
»Sömngångerskan», »Linda», »Faust»
samt »Romeo och Julia». Hvarje
uppträdande var för henne en verklig
triumf. Hösten 1879 tillbragte
sångerskan i Milano under trägna
sångstudier och uppträdde under karnevalen
1879—80 i »Rigoletto» och
»Sömngångerskan» på municipalteatern i
Reggio. Detta ledde till ett engagement
för tio aftnar i Var.-jav, der hon och
den berömde tenoren Angelo Masini
hänrvckte publiken i sistnämnda operor
samt i »Lucie». Hon begaf sig
derefter på en åtta månaders turné genom
Finland, Östersjöprovinserna och
Ryssland i sällskap med den utmärkta
pianisten Adelaide Hippius. I slutet af
augusti 1881 reste hon å nyo till
Italien, der hon i Milano arbetade med
instuderande af nya operor men äfven
sjöng på konserter i denna stad och i
Panna, hvarest hon fick mottaga
diplom som hedersledamot af Societa
Parmense, en heder, som endast
bevisas konstnärer af hög rang. Under
säsongen 1882—83 medverkade fröken
Fohström vid nationalteatern i
Bukarest, der tidningarne voro fulla af lof
öfver »le petit rossignol». Hon styrde
sedan åter kosan till Milano, der hon
jemte sin landsmaninua sångerskan
Hortense Synnerberg af en italiensk
impresario engagerades för en sex
månaders operasejour i Sydamerika. Från
Genua begåfvo sig sångerskorna på väg
dit och anlända efter en stormig och
äfventyrlig färd, som drog 2(1 dagar,
till Buenos Ayres. Der likasom i Rio
Janeiro, Montevideo och S. Pablo gaf
hon gästroler. Från Amerika återkom
sångerskan till Milano i början af
november. Under säsongen 1883—8-1
engagerades Alma Fohström som
primadonna vid Coveutgarden-teatern i
London, der hon i operapartier alternerade
med Adelina Patti, som var den unga
konstsystern mycket bevågen och
öfver-lemnade åt henne kadenser för de
större ariorna i »Lucie», »Traviata»
och »Dinorah» samt variationerna till
Alabieffs ryska sång »Die Nachtigall».
Efter London-säsongens slut konserte-
rade hon i Schweiz och Tyskland samt
gästade på Kroll-teatern i Berlin om
våren 1884, då hon särskildt som
Violetta i »Traviata» väckte stort bifall.
En lagerkrans af silfver, som vid detta
tillfälle förärades henne, hade till
inskrift »A la charmante Traviata
d’an-jord’hui de la Traviata d’hier!» och
befans ha till gifvarinna — mime
Ar-töt, för hvilken hon förr instuderat
rolen. Den bekante engelske
impre-sarion Mapleson, som nu fann Alma
Fohströms stora kon3tnärsrykt,e
grun-dadt, engagerade henne då för en
turné i Förenta staterna från New
ymrk till San Francisco. Den stora
framgång, som åtföljde uppträdandet i
Amerika, föranledde Mapleson att
engagera fröken Fohström för gästande
i England, Skotland och Irland under
säsongen 1886—87; emellertid
insjuknade hon i tyfus, då man under denna
turné hunnit till Manchester, hvarefter
sångerskan under ett halft år måste
afstå från att sjunga. Under
säsongen 1887—88 uppträdde hon
emellertid på hofoperan i Wien och i Prag
samt konserterade flerstädes i
Österrike, Tyskland och Italien. Under
påföljande säsong var Alma Fohström
engagerad vid Metropolitan-operan i
Newyork och konserterade sedan på
våren 1889 i Frankrike och Schweiz.
Af sin första sånglärarinna, fru
Nis-sen-Saloman, hade Alma Fohström fått
anvisning på tre länder, der hon före
trädesvis skulle kunna påräkna att bli
populär: England, Nordamerika och
Ryssland. Spådomen hade slagit in
hvad de förstnämnda beträffar, men i
Ryssland hade hon hittills föga låtit
höra sig, emedan hennes något vack
lande helsa nödgat henne att undvika
detta lands stränga klimat. Under
vintern 1889—90 vågade hon sig
dock dit och genomreste en stor del
af det europeiska Ryssland och
Kaukasien äfvensom Finland, der hon före
den stora resan österut deltog i flera
operaföreställningar. Öfverallt hvar
hon lät höra sig skördade hon
stormande bifall cch firades entusiastiskt,
prisad för sin mjuka, behagliga röst,
sitt graciösa föredrag och sin
glänsande koloratur. Till hennes
framgångar bidraga äfven framstående
sceniska anlag, och hennes repertoar är
ej ringa; redan 1883 utgjorde den
tjugu partier. Af yttre utmärkelser
innehar konstnärinnan äfven Brasiliens
stora medalj för vitterhet och konst.
Sedan 1890 är Alma Fohström
alternerande verksam vid de kejserliga
scenerna i S:t Petersburg och Moskva,
i hvilken senare stad hon för
närvarande egentligen har sitt hem. Hon
är nämligen för fem å sex år sedan
gift med öfversten i ryska
generalstaben B. von Rode, numera bosatt i
Moskva.
––«––
Antiken i tonkonsten
af W. H. Riehl.
let gifves ej någon antik konst
ti för musikern. Den grekiska
tonkonsten är för honom blott
en teoretisk antikvitet, som är utan
betydelse för den musikaliska
produktionen.
Hela den bildade verlden har
likasom kommit öfverens om vissa
naturlagar för den bildande konsten och
poesiD, hvilka funnit sitt renaste och
ursprungligaste uttryck i antiken.
Konstens grunddrag blefvo i Hellas först
framstälda så naivt och fullkomligt, att
all senare europeisk kultur, om än på
de mest olika afvägar, dock alltid på
nytt fann utgångspunkten för
begreppet om det sköna, om konsten, dess
former och arter i antiken. En hvar
konstteori är baserad på allmänt
erkända historiska fakta, och den
moderna estetiken är, hvad den bildande
konsten och poesin vidkommer, bygd
på antika grundsatser. Tonkonstens
estetik kan undvara detta fundament,
den sväfvar i luften. Om
estetiskmusikaliska frågor kan det här icke
stridas, ty man saknar de
utgångspunkter, hvarotn alla äro eniga, just
derför att det ej gifves någon antik
konst för musikern. • Den musikaliska
estetikens historia är derför också en
verklig bedröfvelsebok; öfverallt kif
och strid och nästan aldrig något
positivt resultat. De litterära debatterna
äro här en strid mellan personer, af
hvilka hvar och en går ut från högst
skilda principiela grundsatser, så att
man aldrig kan komma till någon
enighet.
När man vill uppdraga gränsen
mellan plastik cch måleri, så åberopar
man antiken, och derom äro alla eniga.
Skall man deremot draga den af
nyromantikerna i så hög grad utplånade
gränsen mellan musik och poesi, så
kan jag ej åberopa någon allmänt
erkänd lag.
Antiken gifver oss en kanon (regel)
för det okonstlade sköna; och det är
just från skönheten i dess okonstlade
enkelhet man under vår tid kommit
längst bort i musiken. Den, som här
vill framställa det okonstladt sköna,
blir ansedd som en ytlig person eller
åtminstone som en man utan fantasi.
Emot ett sådant barbari håller den
bildande konstnären antikens sköld.
Den antika konstens blomstringstid
kallar man den »klassiska stilen», och
detta uttryck har man beträffande alla
konster under de senare epoker, i
hvilka mästarne höjde sig till en enkel,
naiv, mönstergill skönhet. I sådana
epoker har också studiet af antiken
åter vaknat till lif. Men hvilken epok
är den klassiska tiden i tonkonstens
historia? Derpå gifvas otaliga,
skiljaktiga svar, just derför att musikerna
sakna den antika skönhetens kanon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
