Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nämnda, utan det, som Ehrensvärd
nämner främst, nämligen detta: »En
opeia, som eger en behaglig musik,
en väl inrättad balett, prydliga kläder,
vackra och väl målade dekorationer,
har så mycket intagande, att ögat,
örat och de öfriga sinnena äro alla på
en gång förnöjda.»
Men hvad är det nu för specifikt
svenskt i allt detta? Jo, Ehrensvärd
trodde sig verkligen ha funnit något
sådant, dä han säger: »Man skulle
förena det lysande af franska operan
med det intagande af den italienska
— — man skulle söka förnöja en
italiensk hörsel och en fransk syn;
man skulle tillskapa ett nytt
operasystem, och detta skulle bli svenskt.»
Älskvärda naivitet! Ehrensvärd
kunde ju icke då så noga veta, att
den förening af italiensk och fransk
stil, som han eftersträfvade, redan var
till hälften försiggången, men det var
icke en svensk, som hade gjort den,
det var Gluck. Att nu Gluck tidigt
kom upp på Kongl. Operateatern och
där gafs bra, var i och för sig
för-tjenstfullt, men någon nationell bedrift
var det icke.
Men — invänder man kanske — vi
fingo ju dock »Dationaloperor», vi fingo
»Gustaf Vasa», »Gustaf Adolf och Ebba
Brahe» o. s. v. Ja, huru mycket i
dem var nationellt? Ämnet och
språket visserligen, men icke musiken, som
komponerades af inkallade utländingar.
Och hvad anda och stil beträffar, så
är det alltför sannolikt, att folket bättre
kände igen sig sjelf i »Skeppar Rolf»
eller i »Bobis bröllop», som gåfvos på
Stenborgs teater, än i någon af de
prydligt svarfvade pjeser efter fransk
smak, som med pomp och grannlåter
sattes i scen på den kungliga
skådebanan. Jag vill visst icke förringa
den patriotiska hänförelse, som fram- I
lyser ur »Gustaf Vasa» eller den
folkliga fläkt, som genomsusar fiskare- .
idyllen ur »Gustaf Adolf». Men
betecknande för populariteten är dock,
att den senare operan gick blott något
öfver 23 gånger under förra seklet, för
att aldrig mera stå upp, under det
»Tillfälle gör tjufven» gick 52 gånger,
för att i närvarande sekel (och då
visserligen på kunglig scen) oupphörligt
återupptagas, och sålunda sammanlagdt
upplefva öfver 200 föreställningar. Till
och med den så prisade »Gustaf Vasa»
gick visserligen under den första serien
134 gånger eller något mera, men denna
serie sträckte sig från 1786 ända till
1823. Hvad är det emot
»Kronofog-darne», som blott på den korta tiden
1787—99 upplefde 112 föreställningar
på Munkbroteatern, så att Envallsson
vid hundrade representationen kunde
få sig en jubelrecett, enligt
Törner-Dahlgrens anteckningar »en theatralisk
högtid, dittills i Sverige alldeles ohörd».
Att då man ville skapa en svensk
nationalteater, börja med en opera, var
ur många synpunkter ef t missgrepp.
Dels är operan det mest kosmopolitiska
i verlden, och något nat’onellt är dor
svårt att inlägga, åtminstone i fall man
icke eger en bestämd nationell
musikstil, hvilket vi aldrig egt. Man kan
tala om en fransk, en tysk, en italiensk
nationaloperastil, men icke om en svensk.
Dels saknade vi på den tiden alla
förutsättningar för en opera, hvadan ock
sångare måst tagas ur privatlifvet och
dirigenter, kompositörer och mestadels
instrumentalister utifrån, hvaremot vi
verkligen redan egde förutsättningar,
om ock råa och outvecklade, för en
dramatisk scen, eftersom ju »Kongl.
Svenska skådeplatsen» daterade sin
verksamhet från 1737, att icke tala
om föregående tiders skoldramer. Dels
slutligen var vår opera framgången,
icke ur ett folkligt behof, utan ur en
praktälskande konungs vink, hvarför
ock, när prakten och stormaktstiden
togo slut, det visade sig vara ganska
svårt att bålla den dyra inrättningen
vid lif, och både konungar och
riksdagar upprepade gånger gjorde
motstånd, när det gälde betalandet af en
större skuldbörda elier ett betydligt
årsanslag.
Att genom operan verkligen icke
någon »förlikning med tungomålet»
stod att vinna, fick Gustaf III snart
erfara, då han ändtligen gjorde försök
med talpjeser. För att skapa en svensk
skådespelarkonst fann då konungen på
en helt annan utväg, nämligen att
inkalla Monvel med sällskap från
Frankrike. Konungen ville dermed, enligt
Dahlgren, förskaffa de svenska
skådespelarns ledare och förebilder från det
land, der skådespelarkonsten ansågs
ega sina yppersta idkare. Också
förfelade — menar Dahlgren — »hans
åtgärd icke sitt ändamål. I Monvels
skola bildades flera bland den svenska
talscenens förnämsta prydnader — och
de välgörande verkuingarna af denna
skola fortlefde inom vår teater nära
ett halft århundrade.»
En nyare fackman är emellertid i
denna punkt icke alldeles af samma
tanke. L. Josephson säger i sitt
underhållande arbete »Våra
teaterförhållanden» (Stockholm 1870) följande
tänkvärda ord: »Redan kort efter den
nya svenska teaterns uppkomst under
Gustaf III ansåg man af nöden
påkal-ladt, att då inom landet, särdeles hvad
ledningen inom den rent dramrtiska
konstutvecklingen beträffade, ej fanns
tillräcklig förmåga, inkalla den
beryktade franske skådespelaren Monvel, som
först tillsammans med en fransk trupp
gaf föreställningar och sedan
personligen under lång tid med framgång
utvecklade den svenska scenens resurser,
men som troligen också bibringade vår
teater den afgjorda böjelse, som sedan
dess traditionellt riktat vår smak
huf-vudsakligen åt den franska skådebanan.
Fördelarna återigen bestodo af den lätta,
fria ton, som sedan dess, med få
öfver-gångsperioder, bibehållit sig inom ko-
medien och don mindre genren, i
motsats till den breda, uppstyltade, som
ännu förefinnes vid de flesta tyska
teatrar. Den uppskrufvade, andefattiga
pathos, som en lång tid behäftade vårt
högre dramas representanter på scenen,
yar deremot en af de olägenheter
Monvel hos oss infört. Ännu i denna dag
är den franska kothurnens språk ett
nästan för oss olidligt, väl mycket be
roende i pjeser i bunden stil af det
franska versmått, som begagnats af de
s. k. franska klassiska — och ännu
till stor del bibehålies af de moderna
seriösa författarne. — Äfven i
skådespelet och dramat i obunden stil har
fransmannen en afgjord böjelse för
pathetisk, extravagant deklamation,
som väl i allmänhet får tillskrifvas
alla romaniska, sydländska och
passionerade folk. Det är fransmannens
starka färgläggning, hans häftiga
lidelse, som på vårt lugn verkar för
mycket stormande.»
Denne författare anser således det
franska föredömet hafva varit
välgörande på sin höjd endast för vår
komiska, men icke för vår tragiska konst.
Och de flesta lära nog gifva hoDom
lätt deruti, så väl som i beskrifningen
på fransmännens spelsätt, hvilket
alltid måste i någon mån förblifva oss
främmande, just derför att det galliska
kynnet är ett helt annat än vårt och
trots vår fåfänga att vilja kalla oss
nordens fransmän.
Hur mycket den bedröfliga
härm-ningen af romanska språken förstört
vårt sånguttal, derpå finner man
förfärande bevis i den nyss anförda
boken af Arlberg, som lämnar prof på
hurusom den s. k. »operasvenskan» är
ett språk i språket och påbjuder
franska »liaisons» (såsom »här syne singen»
i stället för »här synes ingen»),
för-vräugniug af korta vokalljud (såsom
förut citerade »rina och svina»), accent
på böjningsändelser i stället för
stam-stafvelser m. fl. svenska
språkvidrig-heter. Undertecknad har i broschyren
»Satser i svensk verlära» sökt visa,
att äfven vår metriska konst — som
under Gustavianska perioden var sämre
än under den Dalinska — tog
skadligt intryck af det franska
härmnings-raseriet, hvilket äfven här medförde
betonande af ändelser på bekostnad af
stamstafvelser (t. ex. »snöbvita») och
af biord i stället för hufvudord
äfven-som i allmänhet ett olidligt hopande
af tonlösa slutrim (»händelse, läsare»)
Att någon språkförädling icke vanns
genom operans inrättande, insågs
redan på den tiden. Stockholmsposten
gaf t. ex. 1779 följande julklapp åt
k. teatern.
»Ej för din grannlåt något tryter,
Men som du ock förbättring tål,
Vill jag dig ge ett tjog recruter,
Som tala rent vårt modersmål.»
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
