Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att bevara »i tryck» den här anförda
vestgötaversionen, som har
nedanstående lydelse, och hvartill musiken,
sådan visan sjöngs, förekommer på
första sidan. Namnet Marlborough har
här på vestgöta8pråk hlifvit tolkadt
som »Mörbro» (= Morbror = Morbror).
Hvad melodien beträffar får man allt
efter orden använda en åttondel i stället
för två sextondelar eller tvärtom. Sjelfva
texten till visan följer här:
Herr Mörbro i krig skulle draga —
Mera tum, tum, tum, merumtalti!
Herr Mörbro i krig skulle draga,
Och vi tänkte han skulle komma hem.
Han kommer väl hem till påska —
Mera tum etc. —
Han kommer väl hem till påska
Eller ock till Trefaldighetsdag.
Trefaldighetsdag Hr nu fallen —
Mera tum etc. —
Trefaldighetsdag Hr nu fallen,
Och herr Mörbro han kommer inte hem.
Frun opp i tornet och klifver —
Mera tum etc. —
Frun opp i tornet och klifver
Så högt som möjeligt var.
Der fick hor. se sin pascha1 —
Mera tum etc. —
Der fick hon se sin pascha,
Så svartklädd och besörjd.8
»Och hör du, min kära pascha* —
Mera tum etc. —
»Och hör du, min kära pascha!
Säg hvad nytt medförer du dig?»
»Lägger bort eder vackra blomma» —
Mera tum etc. —
»Lägger bort eder vackra blomma
Och eder rosenröda rubb!»3
»Det nya jag medlörer —
Mera tum, etc. —
»Det nya jag medförer
Skall pressa tårar ut.»
»Herr Mörbro, han är döder» —
Mera tum etc. —
»Herr Mörbro han är döder
Och lagder uppå bår.»
»Men säg huru blef han buren —
Mera tum etc. —
»Men säg huru biet han huren
At de fyra forcerare1 der ut?»
»Den förste bar hans värja» —
Mera tum etc.
»Den förste bar hans värja,
Den andre bar hans sköld »
»Den tredje förde prextafven»5—
Mera tum etc.
»Den tredje förde prextafven,
Den fjerde — slätt ingenting.»
Ingen bild, intet ord kan så uttala
hjertats individuelaste, innersta känslor
som musiken; hennes innerlighet är
oförliknelig, oersättlig.
F. T. Vi scher.
––––––—
Kunglig scen — nationalscen.
Ur »Musikaliska studier» af
dr Adolf Lindgren.
(Forts, och slut.)
Men om »nationalteatern» i sin
början ej var särdeles nationell i inre och
djupare mening, så kunde den ju
möjligen blifvit det sedermera. För att
utröna proportionen i antalet pjeser,
gifna å de kungliga scenerna och å
privatscener i Stockholm, äfvensom
mellan pjeser af svenskt och utländskt
ursprung å båda hållen, har jag
genomgått samtliga Tal- och Sångpjeser i
Dahlgrens Anteckningar om
Stockholms teatrar, hvilket arbete omfattar
åren 1737—1863. Resultatet är
följande tabell:
N < < i? <
sr • • rr o
se: _ Se: »
o 3 sr a g
c- = 2 o- »T
E.«» £• £. s»
PT -j - PT
PT p
§kp;
g^i j
O -1 ]
h-* — Oi i—i B
to 05 O» 55.
1 l-C ~ o.
00 05 ^
05 0
tO 05 £
page. sorgsen,
prestafven.
robe.
officerare.
Att totalsumman 2,808 ej fullt
öf-vernn8stämmer med Dahlgrens (2,813)
beror på, att jag dels uteslutit alla
pjeser med onämnd nationalitet eller
författare, dels naturligtvis upptagit
på två ställen alla pjeser, som gifvits
både å kunglig scen och å någon
annan. Bland svenska musikpjeser har
jag räknat alla, som åtminstone till
någon del uppgifvas vara komponerade
af svenska tonsättare, till hvilka jag,
för att vara så liberal som möjligt,
hänfört äfven de i utlandet födda
Uttini, Johnsen, Naumann, Vogler,
Kraus, Hæffner, Du Puy, Brendler,
Foroni och Pacius, ehuru det är
oegentligt att anse åtminstone de här blott
tillfälligtvis gästande kapellmästarne
Naumanns och Voglers verk såsom
svenska. Trots denna liberalitet mot
k. operans repertoar, der alla de
anförda namnen skylta, har denna
repertoar icke lyckats samla mer än 137
svenska musikpjeser, under det
privatteatrarna ha 169, hvaremot
proportionen af utländska musikpjeser mellan
kungliga och privatscenerna är 199 :
91. Detta visar ju icke någon
öfver-drifven månhet om svensk tonkonst
från kungliga operans sida.
I fråga om talpjeser visa
privatscenerna visserligen absolut större
antal af både utländska och svenska
sådana; men går man in på
proportionen mellan båda slagen, så visar sig
äfven här en relativt större öfversigt
af svenska alster å privat än å kung
lig scen, ty 1,142 : 252 == 697 : 154
i rundt tal. Alltså borde kungliga
scenerna hafva 154 svenska pjeser i
stället för 121, för att kunna sägas
gynna den svenska alstringen i samma
grad som privatscenerna.
Ser man blott på antalet gifna
pjeser, så ligga således privatteatrarna
afgjordt öfver i fråga om att
understöda den inhemska produktionen. Men
gå vi från kvantiteten till kvaliteten,
så ställer sig förhållandet onekligen
vida förmånligare för den kungliga
fosterländskheten, som snart nog
visade sig förstå, hvad publiken ville
ha, och småningom assimilerade sig
med den Stenborgska teaterns
reper-toarpjeser. Slår man i Dahlgrens
anteckningar upp namnen på de i
Flodmarks »Stenborgska skådebanorna»
förtecknade pjeser, så finner man snart,
att en mycket stor del af de stycken,
som Stenborg först presenterat å olika
scener vid Munkbron, Eriksberg,
Humlegården etc., sedermera skylta på de
kungliga scenerna Operan, Bollhuset
eller .Arsenalen.
Detta närmande till det verkligt
folkliga är ett drag, som hedrar Gustaf III
långt mer än sjelfva skapandet af
den dyrbara operainstitutionen, hvilken
aldrig riktigt synes hafva ingått i
nationens medvetande, åtminstone icke i
fråga om att ersätta hvad den kostat.
Emellertid blefvo nu svenska både
författare och tonsättare representerade
på de kungliga scenerna i ganska
riklig grad, i synnerhet sedan Stenborgs
privilegium inköpts 1799 och dessa
scener således i flera decennier framåt
voro så godt som utan några privata
medtäflare.
Och det var icke blott en Kellgren,
Gyllenborg, Lepold, Adlerbeth m. fl.,
som då representerades på de kungliga
tiljorna, titan äfven en Kexell och
En-vallssou vunno småningom der inträde,
hvaremot Hallman måtte ha befunnits
för grof, ty han släpptes aldrig dit
(utom genom »Tillfälle gör tjufven»,
der ju dock Armfelt varit medarbetare).
Längre fram i tiden fingo der plats
ej blott en Ling, Beskow, Bottiger,
Börjesson, B.uneberg, Topelius, utan
äfven en Blanche, Jolin, Hedberg,
Dahlgren. Ja, äfven för rätt
medelmåttiga dramatiska förmågor har k.
scenen liberalt upplåtit sina portar,
såsom Skjöldebrand, Ristell, Paykull,
Holthusen, Nordforss, Lindegren,
Lindeberg, Granberg, Ridderstad, Bjursten,
Kullberg, Hyltén-Cavallius, Arfvidsson,
de la Gardie, Sparre.
Deremot fick Lidners »Erik XIV»
söka sig in på privatscen, likaså
Wal-lenbergs »Susanna» och sedermera Wij-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
