Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om hr A. låtit beveka sig till ett extra
nummer, deri han kunnat visa mera af
sin teknik, då konserten ej ger tillfälle
visa någon mångsidighet i spelet. Hvad
hr Aulin deri kunde visa, var en bred ’
ton och själfullt föredrag samt i öfrigt
ett han är en verklig musiker, som
håller sig fri från allt effektsökeri och
s. k. »mätzcben». En af de förnämsta
recensenterna jemför hans spel med
Wilhelmis, och som komponist finner
han hr Aulin komma Grieg närmast.
En annan af de mera betydande
recensenterna lofordar hans spel på det
varmaste, men har emot kompositionen
bland annat att den saknar originalitet
i harmoniseringen och att orkestern är
för mycket underordnad; deremot er
känner han modulationerna vara
skickligt utförda samt att melodien
öfver-allt flyter jemn om också ibland något
monoton. På privat väg, särskildt
bland »hrr Geiger», har jag funnit
motsatta åsigter, mera smickrande för
hr Aulin som komponist.
Tredje Nicodé-konserten (den 16
december) upptog Li8zts symfoni efter
»Divina Comedia». Instuderad con
amore förfelade den ej att göra ett
djupt intryck på publiken. Derefter
följde Schumanns »Manfred»,
arrangerad för konsertsalen af Rieh. Pohl.
Genom Schumanns härliga musik, det
oöfverträffliga återgifvandet af fru
Wieche (Hofschauspielerin) och d:r
Wiillner som Manfred fick det hela
en stor dramatisk pregel. Särskildt
var d:r Wiillner (Herzogl. Meiner.
Hofschauspieler) föremål för snart sagdt
jubel.
För att uttrycka min egen åsigt,
finner jag att »melodramat» har endast
på scenen ett berättigande, men —
»chacun a son goüt».
Öfvergår jag sedan till fjerde Abend
den 20 januari 1897, så hade den för
Dresden nyhetens behag, i det hr
Ni-codé, som dirigerade i Moskva, ersatts
af hr Weingartner från Berlin. Ett
dirigentombyte är dock ej utan sina
olägenheter, då dirigent och orkester
äro helt främmande för hvarandra, som
nu var fallet. Dresdens
konsertbesö-kande publik fick nu emellertid lära
känna hofkapellmästare Weingartners
mästerliga egenskaper både som
dirigent och komponist. Genom siu
mångsidiga bildning och sin allvarliga
konstnärliga sträfvan öfverglänser han
hundratals sina »herrar kolleger». Det
första intryck W. ingifver är, att han
med heligt allvar uppgår uti sin konst
och lefver sig in i de tonskapelser han
leder. Detta oaktadt är han en
prononcerad personlighet och kommer
derigenom att ofta betona sin egen
subjektiva uppfattning mera än
komponistens. Den oerhörda framgång W.
har haft torde sökas i nämnda
egenskaper, och trots sin broschyr Ȇber
das dirigiren» är Weingartner likväl
en »tempo rubato-dirigent», som han
uttrycker sig. Programmet börjades
med Beethovens åttonde symfoni, som
erhöll en alltför modern och nervös
pregel, så att man hade svårt att känna
igen Beethoven; tredje satsen togs
alltför släpande och makligt.
Såsom ren motsats härtill följde
Weingartners »König Lear»
(manuskript), deri Weingartner gaf ett
lysande bevis på ein »fin de
siécle»-konst och hvarmed han åstadkom en
förtrollande verkan. De väldiga
ovationerna tillkom honom i lika hög grad
som tonsättare, ty ett betydande verk
är det förvisso.
Programmets tredje nummer upptog
Tschaikowskys härliga violinkonsert.
Aftonens solist, den unge violinisten
F. Berber från Berlin, eröfrade
publiken genom sitt själfulla föredrag. I
tekniskt hänseende stod hans spel
hvar-ken öfver eller efter hvad man här är
van vid utaf nutidens violinvirtuoser.
Till sist följde Liszts »Mazeppa»
(symf. Dichtung).
Femte Nicodé-konserten den 10
februari var med afseende på
programmet olika de föregående, enär den
nästan uteslutande upptog klassiska
verk. Första numret, Händeis uvertyr
i D moll (Wiillners edition), som
klingade rätt patetisk och oratorieartad,
har egentligen mest sin historiska
betydelse. Deremot var den orkestrerade
violinsonaten af Bach (E dur) ett
intagande verk, som i alla tider skall
bevara sitt konstnärliga värde och sin
njutbarhet. Mest lämpliga för
orkestreringen visade sig dock gavotten och
rondot, då preludiet och adagiot göra
sig bättre gällande som solonummer.
Utförandet var dock alldeles
förträffligt, och efter de stormande
bifalls-yttringarne hade hr Nicodé artigheten
att taga om gavotten. C-dur symfonien
af Mozart skänkte ett sådant
vederkvickande lugn, att man kände sig
förflyttad till en ljus och skön, länge
sedan försvunnen värld, i motsats till
vår oroligt jägtande och nervösa tid.
Den nyare musiken var representerad
af Griegs A moll konsert. Här liksom
öfverallt är Grieg högt senterad och
i främsta rummet genom sina
musikaliska tankars lättfattlighet och klarhet
samt den poetiska fläkt, som i alla
hans skapelser möter oss. I
piano-k nserten beundrar man den korrekta
formen, de fängslande harmonierna, det
briljanta skrifsättet, också har den väckt
alla fackmäns erkännande.
Fröken Ella Pancera, en ung
Wienerpianist, som alla afseenden beherskade
sitt instrument, rent af bedårade
genom sitt eleganta och luftiga anslag
samt poetisk uppfattning.
Nu några ord om kammarmusik.
Första Kammarmusik-Abend,
Stern-Petri-Liliencron, var i anlening af fru
Sterns sjukdom uppskjuten till den 14
december och hade längtansfullt
mot-setts af den talrika publiken, hvaraf
de flesta abonnenter. Konungen och
prinsessan Mathilde öfvervoro äfven
konserten, som inleddes med
Schumanns pianotrio i D moll. Utförandet
var öfverlägset, hvilket ock kan sägas
om konsertmästaren Petris och fru
Sterns utförande af Beethovens
Kreut-zer-sonat, der dock andra satsen togs
i väl hastigt tempo. Sist kom
Sme-tanas pianotrio i G moll, en af
per-lorna bland hans Lärliga kompositioner.
Andia »Kammermusik-Abend»
upptog först Mozarts G moll-q vartett, h
varvid kammarmusiker A. Spitzner
för-tjenstfullt medverkade, likasom uti
Saint-Saens’ pianoqvartett, B dur, hvilka
hvar och en i sitt slag mästerligt
åter-gåfvos. Fru Stern kunde i denna
särskildt glänsa med sitt fina och eleganta
spel. Emellan dessa nummer spelade
baron Liliencron Brahms
violoncell-sonat i E moll, ett särskildt tilltalande
verk. Baron Liliencrons spel utmärkes
genom klar teknik och nobel
uppfattning, dock vore mera temperament och
subjektiv uppfattning önskvärda.
Tredje och sista »Abend», den 15
februari, upptog bland annat sonat af
Mailing för violin och piano, på det
omsorgsfullaste utförd af
konsertmästaren Petri och fru Stern. Publikens
stormande bifall innebar önskan om
»Wiedersehen» nästa säsong.
Af de talrika virtuoskonserter, som
af »firman Rie3» nästan dagligen
arrangeras från oktober till april, vill
jag nu endast nämna en, nämligen af
den för Skandinavien obekanta
pianisten fröken Terese Sewell, hvilken
särskildt förtjenar få ett omnämnande, då
hon är en af de få, utom pianisten
Emil Krouke härstädes, som på sina
»Clavier Abend» spelar något af de
nordiska komponisterna.
Derför äfven ett biografiskt
omnämnande. Fröken Sewell är elev af sin
fader, som undervisar efter Wieckska
metoden (fröken Marie W’iecks och fru
Clara Schumanns fader), derefter
studerade hon för hofpianisten Krägen
härstädes, sedermera i Frankfurt am
Main för Clara Schumann och teori
för Raff. Fröken Sewell är en
utmärkt pianist och har en särskild
förmåga att uppfatta de nordiska
komponisterna. Som lärarinna åtnjuter
fröken S. här stort anseende, och hennes
konsert härstädes den 2 november var
i allt lyckad. Den inleddes med Griegs
sonat för violin och piano, op. 13,
hvarmed konsertmästaren Prill från
Gewandhaus i Leipzig tilhammans med
fröken Sewell skördade enormt bifall.
Dessutom spelte hr Prill »Concert
pa-thétique», Fiss moll, af Ernst, der
man, ehuru fröken Sewells
ackompanjemang var fulländadt, dock saknade
orkestern. Fröken Sewell utförde jemte
mindre pianosaker dessutom Beethovens
sonat op. 31 nr 2, hvari hon visade
stor virtuositet, mjukt anslag, eldigt
temperament och musikalisk
uppfattning.
I sammanhang med fröken Sewell,
såsom elev af Clara Schumann, tillåter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
