Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vi oss alltså få fortfarande räkna som
prenumeranter ä tidningen.
Presentkort å tidningen finnas att
tillgå å Expeditionen, i musik- och
bokhandeln etc.
Vänner of musik och
musikaliskt vetande! Gynncn med
prenumeration var enda
musiktidning — och dermed
också det allmänna
musikvetandet i vårt land —, för hvars
befrämjande en livar
musik-vän bör medverka. Med ringa
uppoffring kunna våra
musikvänner genom
prenumeration ä Svensk Musiktidning
bidraga till dess för
musik-bildningen vigtiga
upprätthållande och ökade spridning.
Vördsammast
HEDA K TIOSE N.
Beethovens »Leonora».
Af Elise Polko.
«den ovanligt vackra mån. den juni
är 1822 kunde man dagligen på
alldelei samma tinime om
eftermiddagen på en af Wiens promenader
se en man, ensamt vandrande upp ock
ned, och för hvilken kvarje mötande
vördnadsfullt gick ur vägen. Icke en
minut tidigare, ej en minut senare
inställde sig den dystre spatsergängaren,
kvarken hetta eller regnskurar förmådde
att påskynda hans steg, ingen blomma,
ingen menniskogestalt att fängsla hans
öga; långsamt, tryggt och stolt skred
han fram med sänkt blick och på
ryggen korslagda armar. Gråa lockar
trängdes omkring den höga,
tankedigra pannan; han märkte ej om
vårvinden hvildånde bragte dem i
oordning och lyfte dem i höjden eller dref
dem i hans ögon. Ingen kunde
likgiltigt gå förbi denne man, stämpeln af
ovanlighet var honom alltför tydligt
påtryckt, och en snillets öfvtrväldigande
höghet drog sig som en gloria omkring
det böjda hufvudet. Hvarje barn visste
också att denne man var »Ludwig van
Beethoven, som komponerat så mycken
underbart skön musik,» och det
upphörde att leka, hejdade hastigt bollen,
som höll på att rulla framför mästarens
fötter, klatschade icke med piskan, och
sparkade snabbt undan snurran, då den
allvarsamme mannen syntes. Gammal
och ung, hög och låg trädde åt sidan
eller nöjde sig med att vördnadsfullt
helsa, utan att hoppas en helsuing
tillbaka. Kolbärarne, med sina tunga
bördor, stannade tåligt, tills den
sällsamme drömmaren gått förbi, hvar och
en utan undantag äiade honom på sitt
sätt.
Just vid deona tidpunkt visade
wie-narne måhända den dystre, högt
upp-burne mannen ett högre intresse;
Beethoven hade uämligen redan för flera
månader sedan fulländat sin första och
enda opera Leonora (han kallade den
se lermera »Fidelio»), men vägrade
hård-nackadt att låta uppföra densamma.
Envist, döf för alla böner, höll han
det dyrbara partituret innelåst i sin
pulpet.
»Det finnes ingen Leonora, sådan
jag vill hafva henne,» sade han till
sina vänner, som ingalunda tröttnade
att bestorma honom med böner om
operans uppförande. »Sångerskor
finnas nog tillräckligt, men ingen
tillfredsställer mina anspråk. Min Leonora
skall icke slå någon drill, icke bryta
halsen af sig med några löpningar, hon
behöfver ej byta om kläder tio gånger,
ej heller vara särdeles vacker; men ett
måste hon hafva utom sin röst, och
detta ena förråder jag icke för eder, I
skullen dock blott utskratta den galne
Beethoven. — Låten operan lugnt
för-blifva hos mig och bekymren er icke
om densamma.»
Men de voro otåliga och lemnade
honom ingen ro; de plågade den store
mästaren dag ut och dag in, skickade
honom den ena sångerskan efter den
andra på halsen och började slutligen
att blifva helt allvarsamt förargade. —
Beethoven bibehöll länge, underligt nog,
tålamodet. En afton ansatte ma-u
honom dock särdeles häftigt och
berättade honom underverk om en ung
såu-gerskas debut, af hvilken hela Wien
gjorde mycket väsen. Hon var dotter
till den berömda skådespelerskan Sophie
Schröder, knappast sjutton år gammal
och hade nyligen med sina föräldrar
flyttat fiåu Hamburg till kejsarstaden.
Såsom Mozarts Pamina hade hon
hän-ryckt alla bjertan genom tjusningen af
sin röst och sin figur, mau förespådde
henne allmänt en lysande framtid, och
detta allt meddelade man mästaren och
förteg icke för honom att man
hoppades, det han skulle tillåta denna sköna
hand att bringa i dagen hans sista
skapelses förborgade skatt. — Då
utfor Beethoven;
»Hvad? skall jag anförtro min
heliga klenod åt ett barn, en fiicksnärta,
som knappast växt ifrån skolan?»
frågade han häftigt. »Jag menar att I
drömmen eller att nyfikenheten gjort
er galna! Nej, för en sjuttonårig
flickunge har Ludwig van Beethoven dock
icke skrifvit sin Leonora! — Men jag
är nu trött på detta marterande och
förklarar eder en gång för alla, att
jag bränner upp operan, om någon af
eder skulle understå sig att ännu en
gång fråga efter denl»
Han var så imponerande i sin vrede,
hans öga blixtrade så förintande, hans
röst ljöd så vred och på hans breda
panna stodo så tunga åskmoln, att den
ene efter den andre tyst smög sig ur
rummet, och sedan hörde mästaren
aldrig talas om sin »Leonora».
Men sedan någon tid hände det, att
den store musikern på återvägen från
sina dagliga spatserturer i stadens
grannskap mötte en ung, blond flicka.
Hon bar vanligtvis en enkel hvit
kläd-niDg, en liten prydlig halmhatt, och
en smal, mörkröd schal föll öfver
hennes sköna skuldror. Liksom alla
andra, hvilka mötte den tankfulle
vandraren, vek äfven hon vördnadsfullt åt
sidan, men detta skedde om än
långsamt och dröjande, likväl med
hänförande behag, hvarvid hon fästade
sina stora ögon vid mästarens ansigte.
Men dessa ögou besutto äfveu
makten att Linda och lösa, att \äcka, draga
till sig och fasthålla en drömmande
själ; de voro, dessa ögon, af en
underbar mörkblå lärg med de präktigaste
ögonbryn och ögonhår, och egde, när
hon uppslog blicken, ett passioneradt
uttryck och ett outgrundligt djup.
Blott drömmaren Beethoven kunde så
länge motstå denna innerliga,
förtrollande blick, som oupphörligt riktades
på honom; han gick flera dagar
vårdslöst förbi den smärta flickan utan att
märka henne. Hennes fina läppar
darrade alltid, då han snuddade förbi henne;
det var, liksom ville hon tala, och dock
teg hon, såg på honom med uttryck
af beundran och smärta, och vände
sedan om för att återvända till staden.
Då drog sig en dag, just vid
eftermiddagens femte timme, ett häftigt
oväder tillsammans på himlen. Askan
rullade allt närmare, enstaka blixtar
foro genom luften, fåglarne flaxade
ängsligt omkring, och de menniskor,
som händelsevis voro ute, påskyndade
sina steg för att uppnå sina skyddande
hem. Vindstötar förnummos då och då,
men ingen regndroppe mildrade det
tryckande kvalmet, allt högre ljöd
åskans dofva mullrande, allt vildare
korsade blixtarne hvarandra.
Återvändande framskred Beethoven likt en
siare. Med hufvudet högbnret,
pannan klarare än eljest, tycktes han
glädja sig åt det allvarliga skådespe
let. Han ensam tycktes förstå detta
storartade språk derofvan ifrån, ty han
log vid åskans rullande ocb blickade
djerft och utan att bländas mot
blix-tarne8 eld. För honom var åskans
dunder blott mäktigt svällande
basuntoner i en väldig natursymfoni, han
tyckte att vinden, som vältrade sig i
hans lockar, lyfte honom och bar
honom, och då den allvarsamme mannen
nu i sällsam, stum hänförelse stiäckte
armarne mot höjden, förekom det
honom som om han väntat, att en engel
skulle nedsväfva till honom på
blixtens vingar. O, att den räckt honom
en jätteharpa, så att de fått storma
ut, dessa underbara melodier, af hvilka
hans inspirerade själ kände sig så
öfverfull! — Beethoven inbillade sig
äfven verkligen se en engel: en hvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
