Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skanten mot qvinten d—a i basen. Ett
rätt vackert salongsstycke är Raedels
»Vals» i ass dur, likasom »Mazurkan»
ur Glucks bekanta opera »Lifvet för
zaren» (först uppf. 1836). — Sångerna
af J. A. Hägg äro i en gammaldags
enkel stil. Enkelt melodiska, men
något mera moderna tro Hjorts sånger;
»Sången» af gamle Pacius påminner om
Collans stil. Raebels sånger äro
tilltalande; i synnerhet är »Jul» mycket
stämningsfull. Mera harmoniskt
komplicerade äro Valentins, ämnade för
både tysk och svensk publik, för öfrigt
att väl rekommendera åt våra sångare.
Lustiga äro »bonnavisorna» med sin
vignett af speleman på tunnan. De gå
i höjden upp till f eller g. Särskildt
textblad medföljer dem. I samlingen
»Nordiska folkvisor» har man de flesta
af våra mest kända och omtyckta
sådana. Harmoniseringen är i en och
annan af dem mera sökt och modern,
än lämpligt för folkvisan. I Gehrmans
»Kvartettbibliotek» n:r 8—12
återfinner man ett par, som »Sällskapet för
svenska qvartettsångens befrämjande»
utgifvit i sina häften.
Eggelings musikalier höra till det
mera populära slaget. Beethovens
»Bagatelle» är en gammal bekantskap,
likasom Papagenos kupletter ur
»Trollflöjten», Södermans posthuma »Serenad»,
med hans porträtt på titelbladet, är af
mindre betydenhet, såsom i allmäuhet
hans pianostycken. Rätt lifligt och
väl-klingande är Wejdlings »Polonaise». —
Bland sångerna finner man Palm3
omtyckta qvartett »Under rönn och syren»
både såsom duett och solosång.
Musikbref från Paris.
D. 30 Nov. 1898.
»L’Association artistique des Concerts
Colonne» firar i år 25 ärsjubileum och
Colonne ämnar derför gilva en »serie
Jnbilaire de festivals», hvarunder de
25 årens repertoar skall passera revy,
omfattande de förnämligare verken af
Beethoven, Berlioz, Massenet
Mendelssohn, Liszt, Schumann, Saint Satins,
Wagner och andra storheter. At hvar
och en af dessa mästare skall egnas en
särskild seance, eller rättare sagdt två,
då ju samma program upprepas två
söndagar å rad. Vi skola således bl. a.
få några klassiska seancer som ett
angenämt afbrott i Wagnerentusiasmens
tidehvarf. Tant inieux. Denna idé,
som gör Colonne all heder, innebär en
rättvis hyllning åt de mästare, på hvars
konto ju äfven får skrifvas en god del
af de 25 årens ära och framgång.
Sei ien af nu lef vande franska
kompositörer inleddes d. 6 med en
Massenet-konsert.
Massenet anförde sjelf och blef
föremål för formliga ovationer, som så
mycket mer borde ha rört honom, som
det lörjar bli »chic» bland »des jeunes»,
SVENSK MUSIKTIDNING.
i detta Wagnerförgudningens tidehvarf
att ringaktande tala om dem, som
varit deras lärare, och äfven M. efter
debutens motgångar och framgångens
ära och ryktbarhet redan sett prof på
sina samtidas otacksamhet ocb glömska.
Hvilken uppfattning man än gjort
sig af Massenets konstnärskap, kan man
väl dock ej undgå att i honom beundra
ett verkligt skapande geni och beröras
af den charme, som strömmar en till
mötes ur hans verk.
Konserten började lyckligt med hans
första orkestersuite, skrifven 1864, som
förskaffade den då 22-årige
kompositören Prix de Rome. Full af
ungdomlig friskhet och djerfhet visar den
redan gryende drag af den Massenet
vi känna och är isynnerhet intressant j
i afseende på de för den tiden enorma
nyheterna deri, som också gåfvo
anledning till en häftig polemik efter
dess utförande på »Qoncerts Pasdeloup».
Ett mindre lämpligt val syntes oss
deremot »la Meditation de Thais» vara,
väl obetydlig å en konsert, hvilken
skall lemna en så fullständig »ape^u»
som möjligt af de olika sidorna i
mästarens talang.
Som ett lysande prof på M:s
eminenta instrumentationsförmåga gafs den
af glödande kolorit mättade suiten ur
»Esclarmonde», hvilken opera med
mycken framgång gått på Opéra comiques
scen. Af dess tre nummer blef
isynnerhet »Hymenée» till en verklig triumf
för tonsättaren. Efter det berömda
an-dantet ur Scénes alsaciennes», hvars
tjusande kärleksduett mellan klarinett
och violoncell, som alltid väckte
be-döfvaude applådsalvor, afslöts konserteu
med den beundransvärda scenen ur
3:dje akten af »Le Mage. — Som
ora-torie kompositör har M. väl näppeligen
sin starka sida; de från detta område
hemtade »La vierge» och »Madaleine
å la Croix» gingo en också temligen
spårlöst förbi. En välkommen
tillökning på programmet, oaktadt dess
längd, var söndagen derpå några
nummer ur »Herodiade» (Inom parentes
sagdt skall detta verk i vinter
upptagas på operan för m:me Calvés skull,
som snart bkall uppträda på denna
scen).
I söndags gafs Saint-Saens-konsert.
Publikens hållning var betydligt kallare
än vid Massenet-konserten. Kanske
berodde det på att tonsättaren var hindrad
att anföra eller också på programmets
något kaleidoskopiska sammansättning,
som ej gaf full rättvisa åt. de skilda
formerna af mästarens geni.
Saint-Saéns är naturligtvis ej så
populär i sitt hemland som Massenet. Hans
sångmö har ej alls denna lyriska
omedelbarhet och lidelsefullhet, som så
tjusar hos denne; på scenen har han
derför endast lyckats uppnå en succés
d’estime; men i gengäld eger han
betydligt större originalitet, lärdom och
djupsinne, som ock gör honom så
mycket mera omtvistad och som förlägger
hans styrka på det oratoriska och
symfoniska området.
Fullt representativt i afseende på
hans mera glänsande egenskaper var
egentligen endast det sista numret på
programmet, »Le Deluge», som
visserligen i sig är nog att tillförsäkra sin
upphofsman odödlighet.
Chatelet-kon-serterna skola visserligen sysselsätta sig
med orkestersaker endast, men man
kunde gerna ha gjort ett undantag från
regeln för att gifva något verk från
kammarmusikens område, der ju S.
skurit några af sina vackraste lagrar. Nu
fick man i stället höra det temligen
konventionella »Caprice Héroique» (premiere
audition) och den mindre tråkiga,
pittoreska »Rapsodie d’Auvergne», der
Diemer glänste med sin smidiga teknik,
sångnummer ur »la Fiancée du 1
im-balier», »Phryné», »Antigone» m. m.
- Colonne fortsätter äfven denna säsong
sina med så mycken framgång gifna
torsdagsmatinéer, hvilka i siu egenskap
af ett slags lefvande allmän
musik-historia utgöra en ej ovigtig insats i
det franska musiklifvet. Dessutom skall
han utföra musiken till följande dramer,
som spelas på Odeon: Déjanire af
Saint-Saens, »Le malade imaginaire»
af Moliére, musik af Saint-Saeos,
»Struensee» med Meyerbeers musik,
Schumanns »Manfred» samt »Athalie»
och »1’Arlésienne».
Hos Lamonreux har gifvits första
akten till »Tristan och Isolde» i sin
helhet, till stor glädje för dem som ej
äbka fragmentsystemet.
Denna underbara kärleksapoteos har
blifvit för mycket kommenterad för att
j ig skulle ingå i en närmare analys
deraf Jag inskränker mig endast till att
namna, det den, ehuru lösryckt från
sin sceniska ram, ej förfelade göra ett
djupt intryck på den andaktsfullt
lyssnande publiken.
För den som för 12 år sedan
assisterade vid dess första uppförande på
Elenteateru bör det ha varit intressant
att iakttaga hur litet denna publik
liknade den, som då visade mera nyfiken
förvåning än entusiasm. Men huru har
ej Wagner också trängt igenom hos
musikvännerna här, som nu äro
förtrogna med de flesta af hans verk,
tnck vare den outtröttlige Lamoreux’s
bemödanden. L. är f. n. i London.
I 3in måg Mr Chevillard har han
lyckligtvis fått en dirigent, åt hvars säkri,
eifarna och om grundliga
Wagner-studier vittnande ledning han med
oinskränkt förtroende kan öfverlemna sin
orkester. (J. S.
—a—
Endast den har gagn af
berömmet, som förstår uppskatta klandret.
Rob. Schumann.
Erfarenheten har visat, att publikens
samfälda utlåtande nästan alltid är
rättvist. K. M. v. Weber.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
