Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Morgonväckt i S:t Nikolaus»,
»Valdemar sdan sen», »Ung-Hanses dotter»
| och »Svarthäll». Särskildt den
ypperliga »Valdeinarsdansen » väckte då ett
sådant bifall, att den måste tagas da
capo, och vi påpekade sedan den
framstående uppfinningsförmåga och den
smakfulla instrumentation, som
framträdde i detta verk. Vid en
öfver-blick af operans musikaliska innehåll
framstå några delar, som vi särskildt
kunna påpeka.
Första akten börjas med ett motiv,
som tecknar dyningens vågsvall, en
långsam mollsats vid klagan öfver den
förlorade skatten; med Bylgias
ankomst inträder en lifligare stämning
och en kraftigare tonsats målar
ovädret och skeppsbrottet. Pen följande
dialogen mellan Bylgia och Valdemar
innehåller vackra melodiska strofer.
I aktens slut upprepa de simmande
sjöjungfrurna begynnelsemotivet i
densamma, nu i dur-tonart, antydande
i glädjen öfver Valdemars ed att
åter-gifva dem skatten.
I andra akten, som börjar med
mid-sommargilleLutanför Ung-Hanses gård,
uppstämmer borgmästaren vid ridåns
uppgång en hurtig dryckessång: »Hej,
de gamle Gutar sade, när de drucko»
etc., hvari en kör sedan instämmer.
Abboten interfolierar här med en
vacker melodisk sats, uppmanande att
tacka himlen för ett godt år.
Ungdomen inskyndar och begynner kring
majstången en glad dans till musik i
nordisk folkton, derpå göres dansleken
»Valdeinarsdansen», hvars
karakteristiska sångmelodi förut omnämnts.
I slutet af akten hafva vi att fästa
oss vid Avas monolog, då hon
lem-nat festen, det förtjusande
»intermezzot», hvari Valdemars lutspel för att
locka till sig den bortskyndande Ava
återgifves af orkestern med harpa och
stråkinstrument. Ett särdeles
intagande nummer är den påföljande
duetten mellan Valdemar och Ava: »Brinn,
stjerna, brinn, gör lång vår natt!»
I tredje aktens början tecknas
morgongryningen i mystiska harmonier,
man hör snart hornsignaler och en
munkkor ljuder från S:t Karins
klosterkyrka till höger i förgrunden. En
musikaliskt kraftfull monolog af den
inskyndande Ava tecknar hennes
för-tviflan öfver det förräderi, hvartill hon
gjort sig skyldig, och med mycken
kraft utslungar sedan (Ilof sin
förbannelse öfver henne. Finalen i denna
akt är i alla hänseenden ståtlig,
inledd med en verkningsfull marsch
vid Valdemars och hans krigsfolks
intågande. Musikaliska glanspunkter
finner man här för öfrigt i
Visbybornas ensemble med kör, häroldens
lilla parti, abbotens berättelse om
skatten och hans bannlysning af
Valdemar.
Fjerde aktens första tablå är af
stor musikalisk verkan med afseende
såväl på körerna som i synnerhet
Avas soloparti, hvari reminiscenser
från kärleksduetten med Valdemar äro
inflätade, och äfvenså den visionära
skeppsbrottsscenen. Aktens andra
tablå på hafsbotten innehåller en högst
poetisk och anslående musik, hvari
första aktens motiv från slutscenen
med d<T i vågorna gungande
sjöjungfrurna ingår. Särskild effekt gör
slutet med valdemarsskattens
fram-glänsande.
Till premierens framgång bidrog
äfven det lyckade utförandet. Herr
Forsell var en ståtlig Valdemar och
han gaf med sin präktiga stämma ett
förträffligt uttryck åt sångpartiets
vex-lande stämningar. I Avas parti firade
fröken Thulin en stor triumf, så
mycket större, som hennes uppgift här
var af mera betydenhet än någon som
hon förut haft att lösa. Den rena,
välljudande stämman, det klara och
vackra uttalet, den talangfulla och
dramatiska framställningen, särskildt i
fängelsescenen, gjorde hennes Ava till
en helgjuten prestation af bästa
verkan. Äfven innehafvarne af de öfriga
förnämligare rollerna fyllde sin plats
väl, hr Lundqvist som borgmästaren,
hr Sellergren som abboten, hr
Söderman som Ung-Hanse,hr Ödmann i Olofs
och hr Bergström i häroldens mindre
partier. Hr Ödmanns röstforcering
verkade dock något störande. Hrr
Bratbost, Lejdström,( Grafström och
Ericson innehade mindre partier.
Särskild heder tillkommer hr Nordquist
såsom dirigent och hr Elmblad såsom
regissör, äfvensom dekorationsmålaren
hr T. Jansson.
Några af rollerna i operan äro
dubblerade. Så har hr Lejdström
åter-gifvit Valdemar, hr Lemon Olof och
hr Elmblad abboten under följande
föreställningar. Efter allt att döma
torde »Valdemarsskatten» ej så snart
komma att försvinna från repertoaren.
Till denna redogörelse för hr Halléns
nya opera må fogas några biografiska
erinringar om tonsättaren.
Andreas Ilallén är född i
Göteborg den 22 dec. 1846, son af en
prest derstädes. Han studerade
musik vid Leipzigkonservatoriet för
Rheinberger och Rietz 1866—71 samt
var efter återkomsten till Göteborg
dirigent för dervarande musikförening
1872—78. Derefter vistades han i
tre år såsom sånglärare och
musikreferent i Berlin men återvände till
Göteborg, der han blef ledare af ett
nytt musiksällskap. I slutet af 1884
kom Hallén till Stockholm och gaf
i början af december en konsert i
Musikaliska akademien, biträdd af en
väl inöfvad kör, hvarvid tre af hans
kompositioner utfördes: »Das
Aehren-feld», fruntimmerskör, en rapsodi
»Vineta» för manskör och blandad kör
samt en Serenad för kör a capella.
Detta var emellertid icke hr Halléns
första konsert härstädes, ty redan år
1875 gjorde han här ett besök, då
han å kgl. teatern presenterade sig
som tonsättare och dirigent med den
I symfoniska dikten »Frithiof»,
förspelet till balladen »Pagen och
konungadottern» samt visor. Efter hr
Halléns lyckade debut här som
kordirigent 1884, bildade sig här ett
musiksällskap, som valde honom till ledare.
Detta kallade sig »Filharmoniska
sällskapet» och hade den 10 mars 1885
sin första konsert, hvarefter Hallén i
tio år förestod detsamma som
dirigent. Från 1892 till 1897 var han
kapellmästare vid kgl. operan.
Såsom operakomponist uppträdde
hr Hallén först i Tyskland med sin i
Leipzig 1881 uppförda »Harald der
Wiking», text af Hans Herrig, det
första svenska musikdrama i
Wagner-stil och för öfrigt, enligt Musik
Wochenblatt, det första musikdramatiska
verk i denna stil (Wagner sjelf lefde
då ännu; han dog den 13 februari
1883). Omdömena voro mycket
delade i de tyska musiktidningarna,
somliga afgjort förkastande, andra
berömmande och spårande en betydande
talang hos tonsättaren, ådagalagd genom
detta förstlingsarbete, äfven om
brister kunde påpekas. På Stockholms
operascen uppfördes »Harald Viking»
första gången den 18 februari 1884.
Att en sådan »nyhet» då icke skulle
göra sig förstådd af vår operapublik
är naturligt. Den deklamatoriska
sångstilen, den djerfva harmoniseringen
och bullrande orkestern stod i för
skarp strid med den tidens
smakrigt-ning. Nu mera är hr Hallén såsom
»wagnerist» öfverflyglad, och han
synes nu alltmer aflägsnat sig från den
stilen, hvarom i synnerhet hans sista
operaverk bär vittne. Att hr Hallén
icke en gång i sin förstling sopera
endast följde Wagner i spåren
erkänner kritikern i ofvannämnda tyska
musiktidning då han säger: »Halléns
motiv äro icke wagnerska, utan
alldeles egendomliga. De äro korta,
prägnanta, utomordentligt
bildnings-kraftiga men ock sprödare, mindre
varma, vi ville säga trotsigare och
derfor mindre inträngliga.» Han finner
ock i operan »originalitet och melodik»
och »harmonisk skönhet fattas ej».
En repris af operan egde rum här
om våren 1889, då komponisten sjelf
var bosatt här och kunde öfvervaka
inöfvandet. Det andra i ordningen
af Halléns verk för scenen var
»Hex-fiillan», romantisk opera i två akter
med text efter H. Hopfens
»Hexenfang», fritt bearbetad af F. Hedberg.
I detta verk, som hade många
intressanta partier, härskade en mera
blandad stil. Hallén har för öfrigt som
tonsättare mest egnat sig åt
orkester-och vokclverk med orkester, särskildt
körsånger. Af förstnämnda slaget höra
till de äldre arbetena 2 Rapsodier och
»Huldigungsmarsch» jemte »Frithiof»,
vidare (jemte »Ur Valdemarssagan»)
uvertyren »Vårbrytning», fantasistyc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
