Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trud och lät kalla henne till Dresden
för att försöka sig uti första partiet
i en opera af Hasse. Gertrud var på
den tiden 21 år gammal, hade aldrig
betrådt någon scen, aldrig hos sig
utbildat något som gäller på denna,
och till och med i hög grad
vårdslösat sin hållning och sina rörelser,
så att hon, efter Hillers uttryck,
hvar-ken kunde gå eller stå. »Det där
måtte bli bra»! sade gubben Hiller.
»Allting måste försökas», mente
Gertrud. Hon afreste, kom till Dresden
och presenterades för furstinnan, som
genast märkte hvad som felades. Hon
förbarmade sig öfver henne, lät
in-öfva och rätta henne, så mycket den
korta tiden tillät — hvilket
visserligen icke var mycket — och tillät
henne till och med att i de furstliga
rummen och i hennes närvaro
pro-bera hufvudscenerna. Gertrud
uppträdde nu och återvände rikt belönad
till Leipzig. Hennes vänner mottogo
henne fulla af väntan: »Nå hur gick
det i Dresden?»
»Ack, hvad vet jag!» svarade
Gertrud.
»Du måtte väl gjort lycka?»
»Nog säga de så. De ha jämkat
och skrufvat på mig, sedan klädde
de ut mig som en marknadsdocka,
och slutligen sköto de fram mig. Då
ställde jag mig dit och sjöng. Jag
har väl sett ut som en
marknadsdocka, när jag skulle föreställa
drottning Semiramis!»
»Men man hade ju lärt dig hvad
du skulle göra och huru du skulle
föra dig?»
»Nog gjorde de det! jag visste
också alltid hur det hade bort vara,
så snart jag gått ut.»
Gertruds rykte började nu utbreda
sig vidare. Äfven konung Fredrik
den andre hörde talas om henne. Denne
store monark började efter sjuåriga
kriget, sedan han bortlagt flöjten, blifva
likgiltigare mot musiken. Då han
fordom i denna konst funnit sin käraste
underhållning och den nu uppkomna
tomheten lämnades ouppfylld, så
inträdde hos honom oftare vissa stunder
af misslynthet, som för hans
omgif-ning medförde månget obehag. För
att motverka detta, sökte man hos
honom återväcka det forna konstsinnet.
Gertruds sång ansågs vara det bästa
medlet härtill; man omtalade henne
för konungen och sökte förmå honom
till att engagera henne. Men konung
Fredrik föraktade de tyska sångarne
likasom de tyska skalderna, oaktadt
han lika litet hade hört de förra som
läst de senare; ja, han liknade de
förstnämnda vid sin lifhäst, då den
gnäggade. Han förkastade förslaget.
Slutligen förmåddes han likväl till att
en gång höra Gertrud, och sålunda
kallades hon till Berlin. Hon anlände
och afhemtades efter några dagar
till Potsdam, för att låta höra sig i
en af dessa berömda kammarkonserter
hos konungen, hvarvid han fordom
själf medverkat med sin flöjt.
Gertrud infördes i konsertsalen och
placerades vid den lilla sångpulpeten
bredvid flygeln. Midt emot henne
satt konungen hopkrupen, och fästade
det genomträngande falkögat på henne;
hon stod där lugn. Hon vågade ej
nalkas honom; men då han fortfarande
höll blicken fästad på henne, förde
henne konsertmästaren Franz Benda,
som kände hans sätt, något närmare.
»Vill hon sjunga något för mig?»
sade konungen i sin torra ihåliga ton.
»Om ers Majestät befaller.» — »Nå,
sjung då.» — Gertrud, som var säker
på sin sak, sjöng utan fruktan. På
inrådan af några vid saken
intresserade personer hade hon valt en stor
aria af Graun, som varit konungens
älskling. Han kände arian och
lyssnade uppmärksamt. Sedan hon slutat,
sade han vänligare: »hon har gjort
sin sak bra. Kan hon också sjunga
efter noter?» Han menade, från
bladet, a prima vista; så förstod Gertrud
det äfven och svarade tryggt: ja.
Därpå framtog konungen själf en af
Gauns svåraste bravurarier, som ej
kunde vara känd af sångerskan. Han
uppslog partituret och sade: »den
arian är bra. Det där (härvid visade
han på några långa konstiga rulader)
— det där är bara dumheter, men
när det sjunges väl, så låter det ändå
bra. Där, sjung nu!» — han gaf
henne noterna, stämmorna uppställdes,
ritornellen började. Gertrud sjöng, och
som hon sedan sade, åtminstone utan
fel. Sedan hon slutat, sade konungen:
»ja, hon kan sjunga.» Därpå
efterfrågade han med några ord hennes
förhållanden, hvarpå Gertrud gaf enkla
och otvungna svar, och nu
förafske-dade han henne.
Gertrud kallades nu ofta till
Potsdam för att sjunga för konungen.
Därefter anmodades hon att träda i
hans tjänst, och då hon med glädje
ingick härpå, erhöll hon ett årligt gage
af 3000 thaler på lifstid. Hon
förbehöll sig en resa till Italien för att
fullända sin utbildning; men konung
Fredrik sade: hon skall bli här; där
lär hon ingenting mera.
Nu var hennes existens betryggad;
hennes ställning hedrande, ej
besvärlig och, efter den tidens förhållanden,
ganska fördelaktig. I sin konst fann
hon glädje och sysselsättning, i det
hon uppträdde vid sidan af de stora
sångarne Concialini och Porporino,
och sökte uppnå dem uti adagiot, som
ännu hittills ej hade blifvit hennes
starka sida; den store konungen
utmärkte henne fortfarande, publiken
hyllade henne och efter någon tid
fördubblades hennes gage. Sålunda skulle
hon hafva fört ett lyckligt lif, om ej
kärleken hade spelat henne ett streck,
som beredde hennes ofärd. Uti sin
nuvarande fördelaktiga ställning blef
hon föremålet för mångas spekula-
tioner, som genom henne ville göra
sin lycka; kort och likgiltigt
tillbakavisade hon livarje anbud, till dess en
herr Mara, som tillhörde prins
Heinrichs privatkapell, närmade sig henne
i lika af sikt; nu var hon på en gång
liksom förvandlad och förtrollad.
Mara var icke äldre än Gertrud:
en vacker karl och utmärkt
violoncellist, men för öfrigt en dålig
människa, öfvermodig, slösaktig och
ut-sväfvande. Slug och erfaren som han
var, märkte han snart det intryck han
gjort på Gertrud och förstod att helt
och hållet fängsla hennes eljes starka
själ. Förhållandet blef ej obemärkt,
afsikten var omisskännelig; man
varnade Gertrud, hon aktade ej därpå;
man underrättade henne om Maras
lefnadssätt, hon trodde det icke; man
gaf henne ovedersägliga bevis: »han
blir nog bättre», svarade hon. Till
och med konung Fredrik, som kände
Mara och ville .henne väl, lät varna
henne, men förgäfves. År 1773 anhöll
hon hos konungen att få gifta sig
med Mara. Konung Fredrik upptog
ansökningen med stor ovilja. »Säg
henne», befallde han Benda, »att hon
må göra med karlen livad hon vill,
bara inte gifta sig med honom». Men
just därom var Mara angelägen;
ansökningen förnyades. Konungen, som
eljes afgjorde allting fermt, fördröjde
utslaget af välvilja för Gertrud;
ansökningen förnyades för tredje gången
och beviljades nu; Gertrud blef Maras
maka.
Nu gick allt så illa som möjligt,
såsom en livar, utom hon själf, hade
förutsett. Mara hade nu pengar fullt
opp och öfverlämnade sig ohejdadt åt
sina lastfulla lefnadsvanor. Hans makas
anseende höll honom uppe, och
sålunda trotsade och förolämpade han
alla som koinrno i beröring med
honom och indrog sin maka med i sina
stridigheter. (Forts.)
Från scenen och
konsertsalen.
Kgl. teatern. Okt. 18, 26 Stenhammar:
Tirfing. — 19 Adam: Konung för en dag.
— 20 Thomas: Mignon (Mignon, Philine:
frökn. Thulin, Karlsohn; Lothario: hr
Man-dahl, fortf. deb.) — 21, 25, 29 Wagner:
Tannhäuser (Elisabeth, Venus: frök. Nordin,
fru Lindberg; Tannhiiuser: hr Bratbost,
Wolfram: hrr Forsell Och Lundqvist). — 22
Do-nizetti: Leonora. — 23 Hallén:
Valdemars-skatten (Ava: frök. Thulin, Valdemar: hr
Lejdström).— 24 Gluck: Orfevs; Mascagni:
Pa Sicilien. — 28 Mozart: Figaros bröllop.
— 30 Wagner: Den flygande holländaren.
Vasa-teatern. Okt. 17—29 Millöcker:
Tiggarstudenten. (Bronislawa: frök. Rosengren,
l:a debut.). — 22, 29 Vcrmländingame
(bil-lighetsmatiné).
Musikaliska akademien. Okt. 24, 27, 29
Henri Marteau-konserter med biträde af
pianisten Gabriel Grovlez. Aekompagnatör:
hr J. G. Jacobsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
