Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
framgång hade en del af lians
följande operor, såsom »Le jeune sage
et le vieux fou» (1793, »Ung klok och
gammal tok», gifven i Stockholm
1805), »La caverne» m. fl. (1795).
Under revolutionen arbetade Méhul
både för Opera comique och Académie
Musique likasom han nyttjades att
förhärliga republikens fester. Denna
verksamhet tillfredsställde just icke
Méhul. Revolutionsåren voro i det
hela mycket ogynnsamma för hans
konst. Han skrcf själf sedan: »Midt
i de politiska stormarne tröttades min
inbillningskraft och jag arbetade
endast med ansträngning.» Trots sin
hederliga och öppna karaktär och sin
exemplariska lefnad undgick han dock
ej sammanstötning med terroristerna,
så som det hände sig vid
uppförandet af hans »Le jeune Henri» 1797,
en opera, som man ej fann sig vid,
då en »tyrann» däri skildras
sympatiskt. Af denna opera har uvertyren, J
ett slags jaktstycke, hållit sig uppe
till våra dagar såsom ett vackert
vittnesbörd om Méhuls förmåga som
orkesterkomponist. Också blef
densamma begärd da capo när operan
uthvisslades. Härefter följde
»Ario-dant» (1797) och »L’irato» (1801),
hvilka båda operor gåfvos i
Stockholm 1808. Sistnämnda opera gafs
först under ett antaget italienskt
tonsättarenamn. Méhul ville nämligen
därmed narra sina motståndare, som
anklagade honom för att skrifva tungt och
monotont men ej förmådde komponera
i den lätta, eleganta italienska
buffa-stilen. I samma stil skref han »Une
folie» (1802), under namnet »Målaren
och modellerna» uppförd i Stockholm
1804, en ibland den tidens bästa
operetter, som hållit sig uppe till senare
tider; och vidare »Le tréser supposé
(1802 — »Den föregifna skatten», i
Stockholm 1805), »Les deux aveugles
de Tolede (1806 — »De bägge blinda»,
i Sthlm 1833) m. fl. Sålunda
upp-kommo från 1797 till 1801 »Le pont
de Lodi», »La toupie et le papillon»,
»Adrien», »Epicure», »Bion»; 1803 —
1806 »L’heureux malgré lui»,
»Helena», »Le baiser et la quittance»
(med Kreutzer, Boieldieu och Isouard),
»Les Hussites», »Uthal» och
»Gabri-elle d’Estrées». Af Méhuls komiska
operor ha flere öfverlefvat honom men
af de seriösa endast den 1807
komponerade »Joseph», ett mästerverk af
klassisk ren stil, religiös anda och
äfven lokalfärg. Så småningom
tillkämpade sig denna opera den
betydande plats den ännu i dag bibehåller.
Ett bröstlidande började nu
förmörka hans lif och Spontinis
triumfer blef honom en grämelse. Han
skref dock ännu musik till tre
balletter och operorna »Les amazones»,
»Le prince troubadour», »L’oriflamme»
(med Berton, Paer och Kreutzer),
uppförda 1812—1816. Förgäfves sökte
han lindring i sitt bröstlidande genom
vistelse i södra Frankrike, återvände
till Paris och afled där d. 18 okt.
1817. Förutom sitt sista arbete
»Valentine de Milan», uppförd 1822,
efterlämnade han sex operor, som ej blefvo
uppförda. Sonater och symfonier, som
han skref, voro utan större värde,
däremot gjorde hans kantater och
patriotiska hymner stor lycka.
Vid Paris-konservatoriets stiftelse
1794 blef Méhul en af dess fyra
inspektörer. Såsom sådan och medlem
af Académie des beaux-art (1795)
föreläste han öfver »L’état futur de la
musique en France» och »Les
tra-vaux des éléves du conservatoire a
Rome» (i Magasin encylopédique 1808).
Hans biografi utgafs af Vieillard 1859.
Méhul blef 1815 invald till ledamot
af Musikaliska akademien i Stockholm.
En vacker minnesruna öfver Méhul
har Lavoix lämnat i följande ord:
»Man fylles af respekt, då man
betraktar denne geniale man, som icke
kände till ränker och afund, som
alltid var en trofast vän och en god
rådgifvare, välvillig mot sina
konstbröder, beskyddande gent emot unga
människor och elever, beundrande
geniet och fördragsam mot dess fel.»
–––fr––
Kantat
af E. A. Karlfeldt,
satt i mnsik för solo, kör och orkester af H.
Alfvén, först utförd å kgl. teatern d. 1
januari 1900.
Lifvets välde.
Kör.
Mäktiga ström, som hvälfver våra
öden,
forsande flod, hvars bräddar heta döden,
ingen har sett din källas första flöden,
ingen det haf, där du skall söka ro.
Fjärmaste stjärna, som på fästet
glänser,
skönjer ej lifvets rågång; utan gränser
ståndar den värld, som dag och natt
bebo.
Seklens färd.
Kör.
Men genom rymder af skugga och ljus
fara på stormhjul seklernas vagnar;
världarna ligga som skälfvande agnar,
strödda på vägen i vindens brus.
Upp till den evige konungens hus
sänder hans rike förgängliga röster,
lifvets lofsång från väster och öster,
skänker af skönhet från klot af grus.
Världarnas offer.
Solo.
Offrande träda
seklens mör för Herran,
böja i tronens
klarhet sina knän.
Hvad kan jorden gifva?
Jorden bor fjärran,
fattig och ringa
men blomstrande och vän.
Rikare stjärnor,
rymdens höga solar,
sända silfverliljor,
rosor af gull.
Jorden sitter fjärran
på de dunklas stolar,
blyg och förgäten
för sin skumhets skull.
Systrar, som träden
offrande i salen,
bringen af ljufhet
allt hon förmår,
blomsterdoft af Karmel,
dudaim från dalen,
mörka skogars lena
sus i nordens vår.
Täck är för Herran
jordens blomsterånga,
älskad i höjden
bleka dalars vår,
täckare ett vårligt
hjärta, som kan fånga
himmelsk eld ur jordens
korta, svala år.
Offrerskor, träden
inför den som hörer,
den som ser och känner
rymdens alla vrår.
Bären glöd och brus af
ädla ungdomskurer:
större offergåfva
ej hans värld förmår.
Till det nya århundradet.
Kör.
Det är moln om din fot, det är sky
om din kind,
du som möter oss okänd och ny;
så låt slöjorna flyga för himmelens
vind,
låt oss skåda din majfriska hy.
Ty vi tro, du är skön, att din gång
är glad och lätt
som en dans i Mahanaims ängd
att du kommer som dagg till den
längtande ätt,
som försmäktar i färdvägens längd.
För oss fram, var vår sköldmö, vi
följa ditt spår.
Vare kärlek ditt banér öfver oss;
ty din här är all blommande
män-niskovår,
våra sinnen stå tända som bloss.
Hvar är orätt och våld, hvar är
suckan utan skuld?
Där är äfven vårt heliga krig.
Ty vi tro det för visso, att rätt är
mer än guld,
vi som väntat och hoppas på dig.
Sjung oss fram som en vårelf vid
våra vägars rand,
som en pingstvind i darrande hult.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
