Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kalla med flit denna naturens ansträng- !
ning för att befria oss från affallet.
Vi bli ej ängsliga, om vi därefter
känna oss hesa och slå öfver i ton |
som målbrottsynglingar. Tvärtom.
Efter en sådan kris får stämman
förökad glans och frihet. Ju flitigare,
desto våldsammare blir krisen, desto
raskare framsteget. Sångtonen
försvinner då, tills den efter hvila åter- !
kommit, då resten af grums har
slagit sig till ro. Med eleven måste man
dock framgå med stor försiktighet —
säger emellertid hr L. — dels med
hänsyn till måttet af hans krafter,
dels på det han ej må bli förskräckt
och tro att hans röst blir fördärfvad.»
Huruvida hrr fysiologer och läkare
stämma öfvei’ens med hr Lange i
nyssnämnda åsikter ha vi oss ej
bekant. Experimentet att »vilja
framkalla» sådana kriser synes oss
något underligt och vågadt. Hokens
båda sista kapitel handlar om
hygien — »röstens hygien är kroppens
hygien och tvärtom», säger hr L. —
och olämplig undervisning. I detta
säger han: »Många flockas kring
Paris, betala i detta Eldorado 20 frcs i
halftimmen för att efter ett par år
likt fjärilar, som fladdra kring ljuset,
med brända vingar återvända hem.
Jag vill härmed ej säga, att alla
världsberömda sånglärarinnor och
lärare i Paris äro humbugar men väl |
en del af dem. En M. Duvernoy lär j
ha riktiga principer. Jag vill ej säga
att alla som studera sång i Paris bli
förderfvade eller ej draga någon nytta
af undervisningen — men en stor
del af dem. Endast de kraftigaste ’
fysiker och rikast begåfvade
sångnaturer vände tillbaka med något
utbyte, då mest af rent musikalisk
beskaffenhet.»
Härmed afsluta vi denna
granskning af hr Langes bok. Ehuru
blif-ven tämligen vidlyftig, har bokens
innehåll dock endast antydningsvis kun- ;
nat påpekas. Något bedömmande af
den af hr L. förfäktade sångmetodens i
värde kunna vi nu ej inlåta oss på.
––-*––-
Följetong.
Marions melodi.
Ur Fr. Adrien Boieldieus lif.
(Forts. fr. N:o 17.)
III.
Då lyftades långsamt i fonden af
rummet en dörrgardin af violett
sammet, en underskön stämma upprepade
bäfvande, liksom frågande, visans
refräng : »la å — la å — la å — la la!»
— och i nästa ögonblick låg Marion
vid Adriens bröst.
»Goda älskade Adrien, bli inte ond |
på mig», — bad hon med
oemotståndlig naivitet, — »jag är gift och
heter nu St. Aubin. Alla sa’ mig att
jag förgäfves skulle få vänta på dig,
du min älskling, att jag icke fick vänta
dig — och att jag icke kunde vänta
dig — och att jag skulle, af sorg
öfver din bortovaro, blifva ful och
gammal i förtid. O, livad har jag icke
gråtit för din skull, Adrian! Men du
kom icke åter. För ett år sedan blef
jag engagerad som sångerska vid
Opéra-comique, och lefver nu glad och
nöjd, ty St. Aubin är så god, och
sedan så ser jag honom ofta icke på
flera veckor, han reser beständigt.»
Adrien log smärtsamt och teg. Han
betraktade henne sorgset, under det
tårar, bittra och dock så ljufva,
ofrivilligt bröto sig fram mellan hans
ögonhår, och fördunklade hans på
henne ömt hvilande blickar. Den lilla
flickau vid skådespelaretruppen i
Rouen hade uppväxt till en kvinna af
förtrollande skönhet, med blixtrande
ögon och rosenhyllta kinder.
»Tro mig, älskade vän», fortfor hon
smekande, > jag har tänkt mycket,
mycket på dig, och vet alltför väl att
allt skulle varit tusenfaldt bättre och
lyckligare om jag fått tillhöra dig.
Har du väl glömt våra forna glada,
ljufva drömmar?»
Det var just dessa drömmar hvilka
nu Adrien tycktes erinra sig, ty han
tryckte den älskade närmare intill sig
och dolde sitt bleka ansikte invid
hennes hals.
Fyra månader sednare uppfördes
på Opera-comique en operett benämnd:
»la dot de Suzette» och komponerad
af en viss Adrien Boieldieu. Den
firade, omtyckta M:me St. Aubin hade
öfvertagit hufvudrolen i denna operett,
hvilken fick en utomordentlig
framgång. De blaserade parisarne
elektri-serades af denna friska, täcka musik,
som i sig erbjöd en ovanlig rikedom
på egendomliga tankar. Men huru
spelade och sjöng icke också St. Aubin!
Hennes namn hördes från tusen
läppar ropas på samma gång som
komponistens, och båda måste under de
mest stormande bifallsyttringar
framträda inför publiken.
Efter operans slut gaf Marion hos
sig en »petit souper».
»Ser du nu», sade hon med en
ohejdad glädje till Adrien, som
upprymd och triumferaude inträdde i
hennes salong, »en af dina forna
önskningar har redan gått i fullbordan:
jag har sjungit dina melodier, och
under högljudt jubel liar man
upprepat våra namn. Men om den andra
af dina önskningar skall uppfyllas,
nämligen att Gretry och Méhul skola
lyckönska dig, — därpå min stackars
Adrien tviflar jag högeligen. Här
finnes i det stället någon, som mycket
gladt sig åt din framgång, och som
nyss anhöll hos mig om tillåtelse att
få göra din bekantskap.»
Det välbekanta sidenförliänget sköts
åt sidan, och en smärt, välväxt man
af omkring 32 år visade sig,
framgick till Boieldieu, och slöt den
glädjedruckna operettens komponist i sina
armar.
Det var Cherubini.
IV.
Många år hade förflutit. — Namnet
Boieldieu strålade redan bland de mest
glänsande stjärnor öfver Frankrikes
musikaliska horisont. Den behagliga,
spirituela »Kalifen i Bagdad»,
»Nouveau Seigneur», »Le chaperon rouge»
med flera verk hade grundlagt deras
skapares rykte. Den geniale
komponisten blef först anställd vid
Pariserkonservatorium som professor i
piauo-spelning, men emottog sedermera den
ärofulla kallelsen till kejserliga
kapellmästare-platsen i Petersburg. Året
1811 återvände han dock till Paris,
emedan hans hälsa led för mycket af
det hårda nordiska klimatet. Han
medhade flera nya kompositioner, bland
andra körerna till Racine’s »Athalie»
samt ypperliga saker för
militärorkester. Nu, i glädjen öfver att befinna
sig i sitt rätta hem, började och
fulländade han, genast efter sin
hemkomst, den sprittande glada »Jean de
Paris». Men hotande moln uppstego
på hans lefnads himmel. Rossini
började att i Frankrike blifva
populär, och hans operor utträngde snart
alla andras. Boieldieu såg sig
till-bakasatt; hans »Jean de Paris» hade
icke den framgång han väntat. Denna
motgång inverkade på honom till den
grad, att hans hälsa syntes vackla.
Trots de mest förtviflade
ansträngningar var det honom icke möjligt
att genom några nya arbeten
återvinna publikens nyckfulla gunst.
Adrien Boieidieu behöfde nu, om
någonsin, sol, fullt varmt solsken, för att
icke den bleknande blomman af hans
kompositionsförmåga skulle alldeles
af-tyna. Men hvar fanns den sol, som
med sina varma strålar skulle värma
och lysa hans snille? Marion hade
nyss före hans afresa till Petersburg
försvunnit, — man yttrande
skämtande att hennes egen man enleverat
henne, — och Adriens egna vänner
kunde ingenting göra för honom.
Sålunda tillbragte han fyra långa,
dystra år, utan någon egentlig
anställning. Både hans kropp och hans
själ afmattades mer och mer; ett djupt
svårmod öfverföll den förr så
lefnads-glade mannen, och läkarne rådde
honom slutligen att besöka Italien,
hvilket för honom endast genom
vännernas sammanskott blef möjligt, ty själf
ägde han för en så kostsam resa inga
medel. Länge kunde han dock icke
vara skild från sitt Paris och från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
