Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 16 Mars 1901 - Albert Rubenson † (med porträtt) - Henry Bramsen (med porträtt) - Om framåtskridandet i musiken, efter Aug. Reissmann (forts. och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
orkesterspelare i Gewandhaus samt
vid teatern i Leipzig. Då Gade till
följd af dansk-tyska kriget 1848
måste lämna Leipzig och återvända hem,
begaf sig Rubenson äfven till
Köpenhamn och fortsatte där studera för
Gade, samtidigt tjänstgörande som
violinist i Musikföreningens kapell
därstädes. Hemkommen tog han
anställning 1850—51 vid hofkapellet i
Stockholm såsom extra biträde. Han
sysselsatte sig därefter med musikkritik
i »Ny tidning för musik» och
»Tidning för teater och musik», hvilken
han 1859 utgaf i förening med Ludv.
Norman och Frans Hedberg.
Rubenson komponerade tillika
åtskilliga saker, såsom en symfoni i
C-dur (1859), en stråkkvartett (op. 2,
F-dur), flere konsert-intermezzi, suiter
och ouvertyrer, däribland en till
Shak-speres »Julius Cæsar» (1859), flere
häften sånger, musik till Hostrups
En natt bland fjällen, sångspel i två
akter, uppfördt å kungl. operan
här-städes 1858 och utgifven i
klaverut-drag af Musikaliska konstföreningen
1887. Ett annat sceniskt verk af
Rubenson är, som förut nämnts,
musiken till Björnsons dram Halte Hulda,
uppförd i Kristiania 1805 och sedan
i Tyskland. Vidare har han
komponerat Festmarsch till Musikaliska
akademiens invigning 1878 m. m. Af
Rubensons flerstämmiga sånger är i
synnerhet manskören Korsfarersang
mycket sjungen; andra sådana utgifna
äro Svenska Folkvisor, satta för sopran,
alt, tenor och bas, med svensk och
tysk text. Af hans utgifna solosånger
må nämnas en samling melodier till
Dikter af Per Thoniasson, Tre dikter
af Heine (tillägn. N. W. Gade), Sex
Digte af Björnson, Hostrup og Burns,
Sex sånger (däribland n:r 6 »Ta n för
Anna er i akt •). Af trycket har
äfven utkommit en hans orkestersuite
i fyrhändigt pianoarrangement och
den ofvannämnda stråkkvartetten;
möjligen äfven några andra af hans
tonskapelser. Rubensons tondiktning
utmärker sig för mycken formsäkerhet
och hvad orkesterbehandlingen
beträffar sinne för vackra klangfärger,
såsom man ock kan vänta af en Gades
lärjunge, hvilken också mest lutade
åt det romantiska i musiken.
Såsom kritiker framträdde
Rubenson i ofvan omtalade musiktidningar
med skärpa och talang i gisslande af
rådande musikaliska missförhållanden
hos oss och — såsom en hans
biograf påpekar — »förberedde
förståendet af Schumann och den tyska
romantiken i motsats till den äldre
kritiska skolan med Bauck i
spetsen».
År 1872 blef Rubenson inspektör
för det under Musikaliska akademien
ställda konservatoriet, och 16 år
senare utbyttes titeln inspektör mot den
af direktör. På denna plats stötte R.
som naturligt är, nog ibland på mot-
stånd, men konservatoriet har under
de år han skött chefsplatsen dock
betydligt utvecklat sig och ådagalagt
stor lifaktighet, ej minst efter
tillkomsten af de bekanta
musikföredragen, vid livilka eleverna inför sina
lärare samt en krets af anhöriga och
kamrater pläga utföra ett antal
tonverk. Mycket besökta hafva äfven
de offentliga uppvisningarna varit.
Rubenson var en tillbakadragen
natur. Under den lugna ytan dolde sig
dock en kraft och beslutsamhet, hvarom
hans ledning som konservatoriechef
bar vittne. Flärdlös, som han var,
afböjde han de utmärkelser, livilka
erbjödos honom i form af ordnar och
professorstitel. Hans ungkarlslif
förflöt i stillhet, deladt mellan
konservatoriet och Stora Sällskapet, med afbrott
af sommarresor, vanligen till Schweiz.
Blommor och sång hade han
undan-bedt sig vid sin begrafning, som ägde
rum d. 5 d:s i mosaiska grafkapellet.
Praktfulla kransar hade emellertid
sändts till hans bår, från Musikaliska
akademien och Musikföreningen i
Stockholm, från Musikföreningen och
Kammarmusikföreningen i Köpenhamn m.
fl. En utmärkelse, som Rubenson ej
kunde undgå att emottaga, var
leda-motskapet i Musikaliska akademien,
hvilket tillkom honom 1872, samma
år lian blef konservatoriets inspektor.
W
Henry Bramsen.
Det är nu sex år sedan den unge
danske Violoncellisten Henry Bramsen
först lät höra sig hos oss på
konserter, först i Musikaliska akademien
och sedan i Vetenskapsakademien. Vid
detta tillfälle meddelade vi här några
korta notiser om konstnären, hvarom
nu må erinras.
Henry Bramsen är född d. 3 okt.
1875 i Köpenhamn, där han först
erhöll undervisning af kapellmusikus
Rydinger och sedan af den berömde
violoncellisten professor Julius
Klengel, lärare vid konservatoriet i
Leipzig, där han äfven studerade
kammarmusik för professor F. Hermann
och teori för dr Jadassohn. På
Ge-wandhauskonserterna därstädes
spelade hr Bramsen under professor
Reineckes direktion och gaf där den
7 dec. 1894 under ledning af
professor Klengel och medverkan af ett
regementskapell en konsert vid
hvilken han utförde konserter af
Davi-doff (A-moll), Piatti (D-moll) och
Volk-mann (A-moll) och rönte stort bifall af
publiken. Äfven kritiken berömde
hans ovanliga violoncelltalang,
sär-skildt den ädla tonen och det
känslofulla cantabile-spelet. Herr Bramsen
är också ägare af ett utmärkt
instrument. Mycket berömmande ut-
talade sig Köpenhainn8tidningarna om
honom. Så yttrade »Dannebrog»
efter hans första konsert i Köpenhamn:
»Det låg öfver prestationen en
klangskönhet, en verve och ett
temperament, som i förbindelse med hans
förbluffande tekniska mästerskap
måste bringa honom seger.»
Sedan dess har hr Bramsens
talang betydligt utbildats, och efter en
konsert i födelsestaden helt nyligen
har han fått erkännande som en
violoncellist af hög rang. Äfven i
utlandet, särskildt i London har lian
rönt stor framgång. Hr Bramsen,
som har titeln kgl. dansk
kammarvirtuos, har, som förut omnämnts,
deltagit i en konserttur i Sverige under
senaste tiden, arrangerad af »Svenska
konsertföreningen», i hvilken turné
äfven sopransångerskan frök. Olga
Berg, konsertm. L. Zetterquist och
pianisten, tonsättaren R. Liljefors
medverkat.
––-i—
Om framåtskridandet i
musiken.
(Efter Aug. Reissmann)
(Slut.)
Hela den hittills af mästarne
fasthållna ståndpunkten blef af
romantikerna i så fall förändrad, att dessa
| i musiken införde ett innehåll, som
i hvarken fördrog strängheten eller
storheten i de hittills använda
formerna. »Fortskridandet» visar sig
I nu mest i öfvergifvandet af de
konstfulla formerna, livilka tillbakaträngas
af det rent sinnliga tonelementet.
Redan Carl Maria von Weber, den
förste romantikern, odlade mera
klang-| väsendet i och för sig än dess
användning i mera slutna former.
Pianostilen utrustar han så glänsande, att
han därmed inför en ny musikart;
på samma sätt blef hans betydenhet
stor i afseende på orkesterstilens
utbildning, men hans symfonier måste
blifva obemärkta. Med samma
klangväsen erhöll han medel för
framställning af romantikens fantastiska
trollvärld, sådan den framträder i
»Friskytten» och »Oberon», ja, till och
med i »Euryanthe».
Mera energiskt och systematiskt
gjorde sedan Schubert, Mendelssohn
och Schumann detta romantiska ideal
til! objekt för sin framställning, och
de voro tillika mera allvarligt
sträf-vande att kläda denna i konstfullare
former. Därmed vann Schubert
betydenhet för den tyska sångens
full-komning. Äfven instrumentalmusiken
omgestaltade han i samma riktning så
långt det nya innehållet fordrade. I
C-dur-symfonien och motsvarande
verk för kammarmusik har han
gif-vit formelt fast uttryck åt det
romantiska lifvet och i pianomusiken fast-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
