Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Apollo» eller, som den fordom mer
vanligt kallades, »Tordinona»,
Merca-dantes Giuramento. Den gafs rätt
bra. Förtjänsten liäraf tillkom
isynnerhet primadonnan Alajmo, en god
sångerska och högst utmärkt
skådespelerska från teatern i Palermo.
Orkestern spelade slarfvigt, om ock icke
till den grad som i Venedig. Det är,
i allmänhet sagdt, icke i solo’t och
körerna som man får anledning att
beundra italienska sången och dess
verkliga företräden, utan i
ensemblesaker och recitativet. I arian,
romansen och cavatinan märker man sällan
den fulländning och innerlighet i
föredraget, som är tämligen vanlig hos
de bästa sångarne och sångerskorna
norr om alperna, måhända därföre att
solo’t merendels är af öfvervägande
lyrisk natur och just det dramatiska
utförandet bäst passar tillsamman med
italienska sångsättet; körernaäro
hvar-ken tillräckligt stora eller nog
omsorgsfullt inöfvade för att mäta sig
med ens de vanligaste på tyska
tea-trarne: däremot äger nästan alltid en
duett, trio, kvartett o. s. v. på
italienska scenen en samklang och en så
naturlig och lefvande friskhet, att man,
äfven då själfva kompositionen är
obetydlig eller till och med klen, utan
saknad tänker tillbaka på klockspel
eller konstgjorda blommor, som förr
förtjusat en; och hvad recitativet
ändt-ligen beträffar, så måste jag tillstå
att jag först här funnit det vara en
lefvande och oumbärlig beståndsdel i
operan. Här — i recitativet —
visar sig hastigast ocli mest påfallande
huruvida den sjungande besitter
något dramatiskt anlag eller ej. I
senare fallet förvärras merendels det
onda genom bemödandet att med
röstens styrka eller klangfullhet ersätta
bristen på naturlig och omväxlande
deklamation. Recitationen blir så en
i högsta grad tillkonstlad och
osam-manhängande sång; och själfva
sången monoton och ful, då den, till följd
af recitativets väsende, måste sakna
melodi. Den röst, italienaren
använder här, ligger vida närmare intill
tal- än sångrösten; den kan
följaktligen med mer tydlighet, färgskiftning
och naturlighet återgifva längre och
omväxlande ordsatser. Någon gång
närmar han sig ett tillbörligt »arioso»
eller blir föredraget mera sjungande,
men oftare får man höra honom
använda ett rent »parlando», utan alla
quasibestämningar. Att återge orden
rätt och begripligt är honom
hufvud-sak; och detta är äfven kompositörens
hufvudsakliga mål vid skrifvandet af
ett recitativ, skulle jag tro. Där största
vikten lägges vid tonsatsen och icke
vid ordsatsen, blir recitativet, såsom
sådant, förstördt. Detta gäller nu
egentligen om det s. k. enkla
recitativet, som både är det äldsta och det
af italienarne mest använda, men i
betydlig mån äfven om det ackom-
pagnerade och taktmessiga. Det
gäller äfvenså företrädesvis om komiska
operan, men i hög grad också om
den heroiska och romantiska. Blott
ett exempel! Att Gluck är en mästare
i recitativet nekar säkert ingen. Låt
någon föredraga Agamemnons härliga
aria: »O Artemis» och vid de i
densamma förekommande recitativerna
begagna sig af det hos oss och tyskarne
vanliga recitationssättet, nämligen med
sångröst; och jag frågar med
tillförsikt, om det ej nödvändigt måste bli
tvunget, liflöst, fult. — — Det är
onekligen en stor fördel för den
italienska sångaren att recitativet har ett
motsvarande musikaliskt element inom
själfva folklifvet, att det hos honom
ej blott förekommer som konstyttring,
utan äfven i alldagliga
sammanlefna-den visar sig som en nationel
egendomlighet. Jag har ofta varit i tillfälle
att höra huru vid lifligare samtal eller
under upprörd sinnesstämning de sista
stafvelserna eller orden i hvarje sats
uttalas på ett sätt, som tydligt
påminner om de vanliga tonfallen i
recitativet. Mellan uppretade och grälande
gondolierer i Venedig var det till och
med vanligt att hela satser framsades
recitativiskt; och de kringståendes då
och då i korus yttrade: »ehe cosa?» . . .
»va via»!... »brutta bestia!» ...
»be-nissimo!»... o. d. föreföllo mig rätt
ofta, genom ett märkbart, om ock
alldeles omedvetet, iakttagande af den
talandes slutton, som de korta och
bestämda ackordanslagen af orkestern,
vid ett recitativ på scenen. Emilio
del Cavalieres uppfinning af denna
musikform bestod väl egentligen
där-uti, att han från gondolan och
bar-can, där den lefde ett friskt men rått
naturlif, inflyttade honom på scenen
och där öfverlämnade honom åt en
högre konstutveckling. — Folkvisan
ligger skandinavernas musikaliska
naturanlag icke närmare än recitativet
italienarnes.
Rom d. 8 mars. Jag har från en
god plats inom Sixtinska kapellet åhört
Palestrinas »Fratres ego enim» och
Bai’s »miserere». På den förres
grafsten i Peterskyrkan står »Musicæ
princeps». Han förtjänade den
benämningen. Kyrkomusiken hade vid
hans tid så förfallit och urartat till
kanoniska konstmakerier, att påfven
Marcellus den andre beslöt att med
bannstrålen drifva den ur helgedomen.
Palestrina — eller, enligt en annan
berättelse, påfliga kapellmästaren
Ani-muccia — bad då att, innan denna
hotelse sattes i verkställighet, ett
försök måtte få göras, att i en renad
och äkta kyrkostil uppföra en ny
mässa. Detta beviljades och
påskdagen 1555 uppfördes den
tjugusex-årige kompositörens »missa papa?
Mar-celli», som helt och hållet
återförso-nade påfven med kyrkomusiken.
Palestrina kan och bör ännu i dag
uppträda som reformator. På 1550-talet
hade han att bekämpa en ensidig
för-stånds-riktning inom den andliga
musiken, på 1850-talet skulle han få att
strida mot en lika ensidig
känslo-rikt-ning inom densamma. Denna hotas
väl ej nu, oaktadt den förtjänar det,
af någon bannbulla, förmodligen
därföre att den ej fått göra sig gällande
inom påfliga kapellet, som strängt
håller sig kvar ej blott vid reformatorns
och hans efterföljares verk, utan
också vid det gamla och förträffliga
sättet att återgifva desamma. Och
således ger kyrkans öfverhufvud föga
kunskap om och anledning till klagan
öfver det nya förfallet. Men
huru-dant är kyrkosångens tillstånd utom
sixtinska kapellet, i den öfriga
katolska världen? Uselt, så vidt jag lärt
känna det. Den mest omtyckta
musiken röjer en världslig och
ytligt-känslosam anda och, om man någon
gång får höra en komposition af de
allvarligare och äldre mästarne, så
föredrages den på ett sätt, som ger
tillkänna att sångarne antingen icke
vilja eller icke kunna fatta den. Och
hurudan är den hos protestanterna?
Snarare ingen, än dålig.
Påfliga kapellet lärer visserligen nu
icke vara så förträffligt, som i forna
tider; men säkert är, att det för mig
var tillräckligt utmärkt, för att sätta
all den kyrkomusik jag förut hört i
den djupaste skugga. Tvänne
huf-vudorsaker för den utomordentliga
verkan det åstadkommer äro
onekligen: valet af kompositioner och sättet
att sjunga. Det förra inskränker sig
till de gedignaste arbeten i den
Pale-strinska kyrkostilen, arbeten, i hvilka
den strängt allvarliga andan, den
sublima enkelheten och de med
arkitektonisk noggrannhet och fasthet
sammanfogade tonmassorna återge en bild
af den kristna kyrka, som fostrat dem.
Den omedelbara följden af treklanger,
den nästan fullkomliga frånvaron af
dissonanser, stämmornas
underdånighet under det hela och likväl
sinsemellan orubbliga själfständighet, den |
skenbara bristen på harmonisk
rikedom och melodiernas kärfhet göra
dessa sånger till mönster i den rena
kyrkostilen. Och frågar mig någon
om jag då anser alla dessa nyss
uppräknade egenskaper, som från andra
och vanligare synpunkter sedda äro
nästan lika många brister och fel, för
väsentliga eller nödvändiga
beståndsdelar i en god kyrkomusik, så tvekar
jag icke att svara: ja. — Kyrkan är
till för alla, utan afseende på den
olika grad af bildning hvar och en
äger. Kyrkosången bör likna henne
häruti och således framstå för den
obildades känsla lika enkel och
rörande, som för den bildades förstånd
djup och kraftfull. Den bör, med ett
ord, gestalta sig efter det gudomliga
ord den tjänar. Men, hvilken
kyrkomusik uppfyller väl denna fordran i
dess helhet så, som de äldre mästar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
