Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 1 Okt. 1909 - Den naturliga klaverteknikens grundprinciper, fastställda med afseende å den moderna stilens fordringar, II, af Gösta Wahlström - Från scenen och konsertsalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En del af tekniken, som i den mo
perna klaverstilen spelar en
synnerligen viktig roll och hvarvid de
gamla, brukliga metoderna och
öfnings-sätten fullständigt komma till korta,
är oktavspelet och den därmed nära
förbundna ackordtekniken. De
oerhörda svårigheter, som för eleven enligt
den gamla skolan med dess
»handleds-oktaver» äro att öfvervinna vid
utförandet af mera invecklade
oktavgångar, suabba oktavpassager eller längre
språng, öfverstiga i de allra flesta fall
hans krafter, och allt det arbete som
nedlägges på ett sådant oktavstudium
är blott förspilld tid och möda i
betraktande af resultatet, ty det har
visat sig, att elever, hvilka i allmänhet
följa det naturliga sättet, d. v. s.’ hålla
handleden mer eller mindre passiv och
hämta sina oktaver ur hela armen,
med betydligt mindre arbete komma
öfver dessa svårigheter och detta sä
mycket mera märkbart, ju svårare
uppgiften är, som han har sig förelagd,
Därför skall denna instinktspelare,
äf-ven om han eljes vore mindre
försigkommen, livad oktavspelet vidkommer
ofta kunna utföra saker, hvilka för
en längre hunnen, som i åratal
arbetat på att få sin handled att
funktionera så lätt och precis som möjligt,
helt enkelt äro omöjliga. Hvad den
moderna tekniken med dess
spännings-oktaver i detta fall åstadkommer står
himmelshögt öfver den gamla skolans
alla möjligheter och har den reducerat
alla oktavteknikens svårigheter till ett
minimum. Alla oktavetyder hafva
härigenom helt och hållet förlorat sin
betydelse och blifvit fullständigt
öfver-flödiga. Äfven har man på senare
tid allt mer kommit till insikt om att
det icke är tusentals etyder, skalor
och fingeröfningar som skapa en
teknik, utan att denna uteslutande är
beroende af spelmekanismens
arbetsförmåga och dess delars riktiga och
naturliga funktioner.
Skulle allt det ofog, som vid
piano-undervisning i allmänhet bedrifves med
finger- och handledsexercis upphörn,
så skulle jämväl helt säkert största
delen af alla sådana lidanden som
sen-försträckning, svulnader och ben
förskjutning m. fl. smärtsamma åkommor
i handleden, inflammationer i
underarmen, äfvensom nervvärk,
förlamningar m. m. af sig själft upphöra att
existera, sjukdomar, som nu jämt och
ständigt uppträda hos elever, hvilka
en längre tid tvingats att lida denna
olycksbringande skoltortyr. Om också
icke följder som de ofvan uppräknade
genast inställa sig vid första
öfver-ansträngning eller vid första känsla
af smärta, så skall likväl med tiden
straffet sällan uteblifva, och uppträder
då i de flesta fall någon af nämnda
sjukdomsföreteelser mer eller mindre
utpräglad.
Här vill helt säkert mången
framkasta den frågan: Huru har då den
eller den kunnat blifva en mästare,
han har dock genomgått samma skola
som alla de andra? Det är emellertid
så, att geniet icke låter sig ledas, det
följer i allt sin egen inneboende
instinkt, som alltid och ofelbart låter
honom träffa det rätta.
(Forts).
Från scenen och konsertsalen.
Kungl. teatern.
Sept. 15. Mascagni: På Sicilien.
Leon-cavallo: Pajazzo.
16. Boi to: Mefistofeles.
17, 21. M ey e rb e e r: Hugenotterna. Drott-
28. ningen, Valentine, Urbain: fruar
Oscar. Scherven, Bartels; Raoul,
Marcel, Nevers, Saint-Bris: hrr
Stockman, Svedelius, Oscar,
Vall-gren; Cosé, Tavanne, De Retz,
Tlioré, Mery: hrr Ericson, Malm,
Mandahl, Stiebel, Arrhenius.)
18. Adam: Konung för en dag.
19. Ruccini: Madame Butterfly.
20. Tschaikowsky: Eugen Onegin.
22. Auber: Era Diavolo.
23. Verdi: Aida. (Amonasro: hr
Herou, deb).
25. Wagner: Tannhäuser.
26. Puccini: Boheme. (Mimi: frk.
Judith Hörndahl).
27. Bizet: Carmen.
Oscarsteatern.
Sept 15—17. E. Kalman: Höstmanöver.
(Baronessan v. Marbach Treszka:
frkn Grimberg, Kejser; Volontär
Marosi: fru Meissner; General
v. Lohanay, löjtnant v. Lorenty,
löjtnant Ekles, reservofficer
Wallerstein, korporal Turi, Lajos: hrr
Kingvall, Barcklind, Allum,
Strömberg, Bergström, Lund.)
22. Offenbach: Den sköna Helena.
(Helena: fru Norrie; gäst;
Orestes: frk. Berentz; Menelaus, Paris,
Calchas: hrr Strömberg, Olle
Strandberg, Kingvall.)
Operett-teatern.
Sept 15, 19. V. Herbert: Trollkarlen vid
Nilen.
18-28. Paul A. Rubens: Miss Hook
af Holland. Komisk operett i 3
akter af P. A. Rubens och Austin
Huregen. (Adrian Paap, kapten:
hr Göran Lindstedt; von Flöjt,
musikdirektör: hr Ottoson; Hook,
likörfabrikör: hr Adami; Sally,
hans dotter: frk. A. Edström;
Mina, hans tjänstflicka: fru
Lej-man-Uppström; Freda och Clara:
fru André, fröken Dahlquist;
Schnapps, Slink: hrr Ax.
Nilsson, E. Hedin.)
26. Den ondes besegrare. (Matiné).
Musikal, akademien.
Sept. 16, 19, 22. Konserter af violinisten
Fritz Kreisler. Bitr.
ackom-panjatör: mr Haddon Squire.
18, 20. Konserter af dr. Lud v. Willi ner.
Bitr. ackompanjatör: hr Coenraad
van Bos.
En repris af »Hugenotterna» är
operans förnämsta tilldragelse hittills
under denna termin. Operan gafs se-
nast hösten 1903. Der förut upptogs
den i mars 1901 med tyska tenoren
Kurt Sommer som gäst i Raouls parti
och sedan i november med miss Tracey
som gäst i Valentines roll.
»Hugenotter-na», Meyerbeers förnämsta verk,
uppfördes i Stockholm första gången 18-42
och upplefde till 1801 summa 39
föreställningar. Mera populär hos oss var
»Robert af Normandie», som från 1839,
då denna opera hade sin premiär på
vår operasoen, till 1803 gafs ej mindre
än 123 gånger. Af Meyerbeers
operor, hvars stil Wagner i skarpa
ordalag fördömer, egde »Hugenotterna» i
viss mån nåd inför hans ögon.
Oneke-ligen innehåller operan äfven mycket
vacker och äfven verkligt dramatisk
musik jämte onaturligt effektsökeri i
koloratur och braskande
instrumentering. Körerna äro storartade och
Marcel, den hederlige och fanatiske
huge-1 notten-tjänaren, är en ypperligt
teck-i nad figur med sitt af kontrabasarne
framförda ledmotiv. Om den bekanta
operans innehåll är öfverflödigt att här
yttra oss. Femte akten, spelande i
den halfmörka kyrkan, dit Raoul och
Valentine fly för att sedan nedskjutas
af fienderna, efter det Marcel välsignat
deras förening, är vid denna repris
utesluten, och fjärde akten afslutas
efter den stora duetten mellan Raoul
och Valentine med att de, när han vill
skynda ut genom fönstret att deltaga
i striden och derifrån vill hindras af
Valentine, båda blifva dödade af skott
utifrån.
Om man nu icke utan saknad kan
tänka på »Hugenotterna» med sådana
förmågor i forna dagar som fru Michaeli,
fröken Hebbe, Arnoldson, Willman och
Arlberg i hufvudpartierna, så får man
dock ge sitt erkännande åt det sätt
hvarpå operan nu blef utförd. Först
och främst må då framhållas fru
Lyck-seth-Schjervens vokalt som dramatisk
utmärkta framställning af Valentine.
Fru Oscar hade fått på sin lott att
återge drottningens vidunderliga
koloraturparti, hvarmed hon redde sig rätt
förtjänstfullt om än en och annan gåDg
det höga tonläget tycktes besvära
henne. Fru Bartels skötte sitt parti af
samma slag på ett tillfredsställande
sätt. Herr Stockman räckte ej fullt
till för Raouls roll, som visserligen
sjöngs behagligt men som fordrar mera
nobless och dramatisk talang i
framställningen. Herr Oscar var en god
Nevers. Skada blott att hans
sångsätt med den för mycket uppdragna
munställningen inverkar menligt på
såväl sången som textuttalet. Herr
Sve-delius återgaf Marcel och blef
applåderad för hugenottsången i första
akten. Hans något obändiga basröst har
sin största förtjänst i höjdtonerna.
Herr Wallgren var en ståtlig men
kanske väl lugn Saint-Bris. De stora
körerna kommo ej till sin rätt på
grund af allt för starkt orkesterackom
panjemang.
I »Aida» har herr Herou som Amo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
