Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8—9. 15 Oktober 1912 - Om kritikerns själfkritik, af August Spanuth - Konsertlifvets reformering. Felix Weingartner om öfverproduktionen på konsertområdet - En uppmjukningskur, af Ernst Jotson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 SVENSK MUSIKTIDNING
de, min ofelbara instinkt afgör öfver ondt och godt, svart och hvitt. Att välja ett dylikt uttryckssätt, det vore detsamma som att visa den retade tjuren en röd duk. Konstnären åter skulle aldrig
glömma, att han icke af någon människa, alltså icke heller af kritikern, kan få ett fullt objektivt omdöme, och att han därför endast då skall låta ett
afbö-jande sådant ha någon starkare
inverkan på honom, när det åtföljes af en öfvertygande bevisföring. Och så
borde icke en vitsig anmärkning, som ju ger omdömet en skarpare nyans,
genast uppväcka hans vrede; ty om
kritikern frånsade sig hvarje användning af denna krydda, skulle han göra sitt kall ännu mycket svårare, än hvad det redan är. Vår mening är icke att här
genomgå alla de mörka sidorna i denna fråga, vi vilja blott — helt försiktigt — mana kritikern till själfkritik. För detta ändamål vilja vi slutligen
citera ett stycke ur Bernhard Shaws
uppsats Hur man blir en musikkritiker», som nyligen stod att läsa i The New Music Review». På sitt godmodiga sätt berättar Shaw först, huru han skrifvit ledande artiklar i en daglig tidning, huru hans epistlar uppväckt förskräckelse och anställt förvirring, och huru man slutligen med
obeskrif-1ig lättnad hälsat hans öfvergång till musikkritiken; ty, tillfogar han, här är det i alla fall fråga om en sak, vid hvilken »lunacy is privileged». > Jag fick mig en spalt tillmätt»,
fortsätter han, »alldeles som om man
hade isolerat mig i en cell i ett
dårhus. Han blir emellertid snart mera allvarsam och förklarar: Det fordras tre egenskaper hos en musikkritiker, oafsedt det sunda förnuftet och
tillräcklig människokännedom. Han måste ha en kultiverad musikalisk smak; han måste vara en god skriftställare; och därtill en kritiker med praktisk erfarenhet. Man kan finna en
enstaka af dessa egenskaper hos många, men deras fullständiga förenande är nödvändigt för ett användbart arbete. Man behöfver endast se i en
musiktidning, hvilken som helst, och man skall däri finna talrika artiklar af män, hvilka som musiker utan gensago äro kompetenta, ja, t. o. m. af
betydenhet. Dessa människor skrifva kanske utan grace, emedan de icke
genomgått några litterära läroår; men i alla händelser kunna de uttrycka sig med samma relativa färdighet, som de flesta journalister bemödade sig om i sin feberaktiga brådska; de kunna äfven påräkna samma intresse, som den man uppväcker, som behärskar de vanliga uttrycksmedlen och vet hvarom han talar. Hvarför äro nu dessa
människor alldeles omöjliga som kritiker? Jlelt enkelt emedan de icke kunna kritisera. De börja alldeles som en skolmästare att bevisa att det är »rätt», det däremot »oriktigt»; är det fråga om omstridda punkter, dra de in i striden skolauktoriteter, som icke
längre besitta någon auktoritet i konstens republik. De ta hänsynslöst sina
älsk-lingskompositioner och
älsklingskompo-nister i försvar gent emot
konkurrenterna, alldeles som damerna vid en privat musiksoaré; de visa ingen
känsla för skillnaden mellan en professor, som lär sin klass ett
dominantseptima-ackords upplösning, och en kritiker, som står inför hela världen och
dennas konst för att bibringa den sin analys af ett verk af en konstnär, hvars auktoritet allra minst är lika med hans egen.» Af Bernhard Shaw kan kritikern lättast lära, att det är mest praktiskt alt börja själfkritiken med själfironi. Konsertlifvets reformering. Felix Weingartner om
öfverproduk-tionen på konsertområdet. 1 en artikel i Die Woche går Felix Weinergartner tillrätta med vissa
missförhållanden på konsertväsendets
område, sådana de framträda i utlandets stora centra och närmast i Berlin. Enligt en fullt tillförlitlig uppgift skola under sistförllutna vinter icke mindre än 1,800 konserter gifvits i Berlin, skrifver han. Huru många af dessa hafva ägt det konstnärliga
värde, på hvilket publiken i
rikshufvud-staden har rätt att göra anspråk?
Huru många svikna förhoppningar och hvilken massa bortslösade penningar ligga icke i denna siffra?
Missräkningar och utgifter för konsertgifvarna, missräkningar och utgifter för
konsertbesökarna, ty äfven till den sämsta konsert säljas några biljetter, om
också endast till konsertgifvarens vänner. 1,800 konsexter under 8 månaders konsertsäsong gör minst 7 om dagen. Det är naturligtvis omöjligt för
tidningarna, äfven för dem som bestå sig med mer än en musikxecensent att
under sådana förhållanden prestera en samvetsgrann kritik. Den stackars
recensenten måste i bil susa från den ena konserten till den andxa, och
alltför ofta händer det då, att han på en konsert blott får höra det sämsta
numret, på en annan blott det bästa och
En uppmjukningskur. Af Ernst Jotson. »Sånger, föredragna af Erland
Hoff-man •, stod det på ett nothäfte, som fångade hans blick. Han skrattade bittert till. Han, Erland Hoffman, skulle aldrig mera föredraga några sånger, lian hade mist sin röst, och snart skulle själfva hans namn vara giömdt. En annan skulle efterträda honom och hyllas med samma
stormande ovationer, som kommit honom till del och som egentligen varit det
enda han lefvat för. Le roi est mort, vive le voi! En tron står sällan ledig, allraminst här, där nationaliteten ej spelar någon roll. Hoffman hade kvällen förut känt en viss sträfhet i rösten och på
förmiddagen gått upp till sin mångårige
husläkare och vän, doktor Stinde,
numera en berömd kirurg, för att rådfråga honom. Det är någonting i bröstet, som
be-höfver mjukas upp, förklarade
lloff-man däruppe. — Stämmer, svarade doktorn torrt och betraktade honom genomträngande och allvarligt. Det var, som om han velat läsa i djupet af Hoffmans själ, innan han började sin undersökning. Undersökningen, som tog läng tid, gjorde Hoffman nervös, och han
började känna sig orolig, doktorn såg så besynnerlig ut. — Här hjälper intet annat, sade
doktorn till sist med en kirurgs kärfhet och lade ifrån sig laryngoscopet, än knifven på strupen. — Hvad, utropade Hoffman förskräckt och ryggade likblek tillbaka. En
strup-operation? — Kalla det helt enkelt en operation. — Men då är det ju förbi med min röst, då år min konstnärsbana stängd, klagade Hoffman och grep efter ett stöd, för att ej falla, så häftigt
skakade han i hela kroppen. — Nå, nå, tag ej så illa vid dig. Afhrutna banor kunna åter hopfogas. Ja, jag syftar här ej på din
konstnärsbana, men du har ju förut hört till ett annat stånd? — Menar du kanske, jag skulle börja som extra ordinarie igen. Hoffman hade tjänstgjort i tullen, innan han debuterade. — Nej, min vän, som fullt ordinarie. Det där »extra...» Ja, det hör till det förflutna. Efter konsultationens slut lämnade doktorn Hoffman en papperslapp, på hvilken en adress, Kommendörsgatan N:o, stod upptecknad. — Möt mig där i kväll kl. 8, sade han. Där är — kliniken. Kliniken, det lät hemskt, det var väl af den orsaken doktorn dröjt vid ordet.
Stackars Hoffman, hvad han våndades, när han gick från doktorns mottagning. Doktorn däiemot fröjdade sig, han till och med gnuggade händerna. De
ki-lurgerna, de kirurgerna! Under fjorton års tid hade
operasångare Hoffman varit den
musikål-skande allmänhetens afgud. Men nu var idolen nedfallen, och han såg så sjuklig ut, där han låg på soffan, att åtminstone den del af sekten, som bar hans skäggbottnade bild hel i hjäiäat, men sitt eget mjuka silke i fläta på ryggen, tvärt affallit. Men i dag
be-kymxade sig idolen föga om
menigheten, han höll räfst med sin
öfver-stepräst, det egna jaget. Så ensam och öfvergifven som i
denna stund hade Hoffman aldi’ig känt sig och han såg sig tröstlös omkring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
