Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Re n våren i sitt sköt en liflig värme bar,
Naturen väcktes upp, hon i sin ungdom var.
Man såg kring alla fält, att vintrens välde lyktat.,
Att glädjen rest sin tron, och jordens sorger flyktat.
De ljumma sommar-regn förnya menskans hopp,
Ur jordens mjuka famn de locka örter upp;
Af värmens spända kraft de tunna knoppar klyfvas,
Och re’n med täta löf de lugna skogar yfvas.
Till skogsgudinnans pris en högtid firas skall.
Nu börjar dagen gry och nattens makt är all;
An darrar månans sken på böljans hala yta,
Men hastigt ljusets flod från öster börjar flyta.
De mörka skuggor fly, och stjernan bleknar af,
Ren strömmar purpurn ut på himlens mörkblå haf;
De svarta molnens bädd förbyts i röda skyar;
Nu ljungar solen fram och verlden sig förnyar.
Den svala nattens dagg, som sig till blomstren sänkt,
Har på de späda blad en mängd af perlor stänkt;
Det höjda ljusets glans från bergens toppar faller,
Och solens spridda guld sig blandar med kristaller.
Man himlabågens färg kring fälten stråla ser;
Hvar blomma ur sin kalk åt fjäriln nektar ger.
En samlad balsam sprids att sig med luften blanda
Och förs i hvirflar kring af morgonvädrens anda.
Re’n svärma luftens folk kring deras gröna hus
Och stämma deras sång ihop med aspars sus.
Naturen tyckes dock sin största fägring sakna:
Camilla syns ej än ur sömnens sköte vakna.
De ögon dölja sig, som dagens glans förta,
Der ömhet, eld och lif och oskuld segrat ha.
Kring hennes blomsterbädd de falska drömmar flyga
Och i dess rörda själ med villobilder smyga;
An småler hennes mun och glädjetecken ger,
An darrar hennes kropp, man tårar flyta ser.
På hennes hvita kirid man hastigt skiften finner:
Nu dödlig blekhet syns, nu åter rodnan brinner.
Dess armar sträckas ut och kramas till dess bröst;
Man tunga suckar hör, som qväfva hennes röst.
Den ömma Doris ser, att dess Camilla lider.
»Ack vakna, ropar hon, ty solen redan skrider,
»Och fälten lifva-s ren af vädrens friska fläkt!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
