Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Min
son . . . vid
detta bröst... du skall...
Ack...
Dödens blixt och domens knall!
Murarna ramla.
Du envåldsmakt! en vink det kostat dig,
Hur värdig ej din lag, din ära!
Du låter flammor dem förtära —
Och fordrar kärlek utaf mig!
O, alla väsens Gud! Du ville Sodom spara,
Om blott der funnits fem, som älskade ditt bud:
Hvad bröt ett menlöst barn? Hvad gjorde dig Spastara
De krossas?... Abraham! och detta är din Gud?
Ja, om på detta klot, der brott och öden rasa,
Spastara! du ett menskligt fel begått,
Vid detta dödsrop, denna fasa,
Med dessa känslor, som jag fått:
Jag ville vara Gud, att kunna dig förlåta,
Och sedan menska bli, för att af glädje gråta.
Men, när så grymt oss ödet sårar,
Hvar finnes tröst? i tårar, tårar.
Den makten äger segrar lätt:
Dock dygden, just då dundren knalla,
Sin oskuld kan till vittne kalla,
Och himlen, då hans viggar falla,
Skall rodna för sin oförrätt.
Det töcken, hvars viggar dig krossat Spastara,
Försvinne från jorden, från himlar och häf!
Dock — om så oföddvärd en älskad son kan vara —
Att hata... hata? Gud! den honom lifvet gaf;
Om ej i känslor dränkt hans hela väsen blifver
Vid minnet, hvad en mor för evig kärlek bär;
Om yid dess suckar döf på lastens väg han är,
Och henne sorg till lön för tro och ömhet gifver;
Kan hennes stoft han utan tårar se;
Må öfver hans hjessa det töcknet då välta,
I blodskurar smälta,
Att himlarne rysa och djeflarne le!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
