Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Runius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hammarsköld, som med förkärlek instämt i detta
Bloms omdöme, har tillagt: “Runius egde visserligen en
ovanlig lätthet att rimma och en viss grad af sällskaplig,
prosaisk qvickhet, som da och da framfödde ett muntert och
träffande infall; men saknade ideer, sanda tankar,
precision, concinnitet, uttryckets adel och versens välljud; bana
andeliga sånger hade ingen skymt af den npphöjuing och
innerlighet, som fordras af en god psalm, hans
tillfällighetsverser saknade originalitet, uppfinning och hehag, och
haus öfriga qväden voro utan nndantag triviala produkter
af ett lågt och platt sinne.“ Särskildt har han opptuktat
fru Nordenflycht för hennes anförda verser och säger, “att
mången icke skall finnas, som är i stånd att upptäcka de
af henne uppräknade egenskaper i Runii magra rim. Hans
aretrappa är en lång, föga sinnrik, platt utförd allegori; i
hans skaldebref och stenstil äro tankarna visst icke länta,
emedan der icke finnas några, och hvad filosofin angår i
den jordkrypande visan: Hvad mest alle efter falle etc., så
sokes den der lika fåfängt som i de öfriga arbetena af
denne inan, hvilken icke gerna kan kallas verldens narr,
emedan äfven, för att värdigt bekläda detta kall, genialitet
och humor nödvändigt fordras. “
Sondén och Wieselgren hafva funnit Hammarskölds
omdömen allt för obilliga, och den senare anmärker:
“Äf-ven inom literaturens dorobana höfves humanitet; en sann
kritiker kan anfalla med udden, men Blår aldrig med
skaftet, röd af kolande vrede; vi vilja ej upphöja Runius till
våra skalders ära, men vi försvara hans rätt att ej mätas
efter deras aln; många afsatser har pinden nedom den
högsta." Ibland Runii andeliga visor har han icke funnit
någon fortjent af att i en psalmbok intagas; men att de
likväl förtjena att läsas, synnerligast En sjöfarandes psalm.
Hvad de verldsliga visorna deremot angår, “har han i
såväl Runius som i Lucidor funnit bellmanismens första
härolder i vårt dryckeskära fädernesland. Det är
otvifvelak-tigt — yttrar han — att Bellman stämt sin bacchanaliska
lyra såsom lärjunge hos desse svenskt bildade skalder,“ och
förundrar sig, att man “så glömt mästarenn, ja i stoftet
trampat den ene, under det man eom en gud dyrkat
lärjungen^ Atterbom bedömmer Runius sålunda: Det hela
af Dudaim är tvifvelsutan sådant som det af Sahlstedts,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
