Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Werner von Rosenfeldt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hälst när ded dijt åth bär, hvar han ar sielfver hemma
Och har sitt uhrsprång frå, ban låter sig ey skremma,
När nugot trögt går till och vägen elack är,
Ey achtar elijta ondt i regn och gloppucht vähr,
Och om han kloker är, så lähr han intet skiöta,
Om någon liufligbeet än skulle honom mota,
At han för fåfäng lust föreumde någon stund
På vägen, tro mig fritt, ded giör ban ingaland.
Men trachtar immer fort sin reesa at fullända,
At han må komma hem till sina trogne kända
Och till sin fäders bygd, där han meer säker är
Än på en främmand ort, full omsorg och besvär.
Vij, nusle dödlige, oss menniskior iag meenar,
Vij äre vandringsfolk, som inga fasta stenar
På denna trinna klimp ba nedlagt och oss fäst,
At vij här kunna ba een ävigvarand näst.
Så är vårt lefverne ey annat än en vandring,
Full af ostadigheet af stadig flycht och ändring.
Een menniskia bon är lijksom een resand’ man,
Hans lijfstijd man och ved en resa lijkna kan.
Ty från een jordeklimp, som först vår hemvist varit,
Vij äre komne af, men siälen nederfarit
Från himmelen och sig bär neer till kroppen sellt
Och skillies derifrån, när resan är bestelt.
Vij borde äfvenså, vij borde vara glade,
När som vår vaodringstijd een gång een ände hade,
När vij ded jordiska och ded förgängligt är
Förbyt och komma till vårt evig* hem så kiär.
Vij böra , medan än vår vandriogstijd kan vara,
Ey acbta någon nöd, ey fruchta timlig fahra,
Men med god tåhlamod och med behiertat sin
Förgiäta all förtreet, som verlden skänker in.
Ded är ey heller åth, at man sitt hierta bächtar
Ved denna verldzens lust, som siälen mest anfåchtar,
Ded är så kort en tijd, som vij den niuta få
Och kan så litet mot vår evig lust bestå.
Du kant, o menniskia, ded till een lärdom taga,
A t när som möter dig een korss- och motgångs-flaga,
Lät intet skrämma dig, gie intet modet tapt.
Fast verlden än med dig hon handlar något knapt,
Men tänk upå dit hem, dit som din resa gäller,
Ocb hvad du väntar der; väll den, som 8& besteller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
