Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«om
II BOKEN. — II KONJUGATIONEN. 99
från båda, i hänseende till konjugation. Att det förstnämnda
uppträder i betydligt äldre handskrifter, än der bör eller dit
hänförliga böjningar hittills kunnat spåras, kan ingenting huf-
vudsakligt verka på den här ombhandlade fråga; alldenstund
bör ’ej gerna kunnat utveckla sig ur byriar, af hvilket senare,
i förevarande mening, något tecken ej heller yppat sig i Svenska
fornspråket. Men den höga åldern af byriar,i Skandiskt språk,
kan väcka föreställningen om ett möjligtvis rätt gammalt datum
älven för bör.
Bör, afskildt från ber, tyckes alltid ha varit impersonalt
och intransitift, i gamla tider. Ännu i 4700-talets skrifter
ses ofta mig bör; i våra dagar heter det någongång det till-
bör, såsom sig tillbort; allmänt såsom sig bör, som sig bör,
som vederbör, ära den som ära bör (tillkommer); mindre ofta
som vederborde, som vederbort.” Det sammansatta verbet tillåter
ej något begagnande af personal beskaffenhet, ej heller af infin.;
men det enkla medgifver båda delarne. Man talar och skrifver
nu jag bör (debeo), jag borde, jag har bort, jag tror mig
böra. Danskan, som har bör, burde (äfven i gammal skrift,
t. ex. Lucidar. s. 5, 33), burdet, inrymmer en infin. burde,
hvilken uppenbarligen är ingenting annat än impf. (jfr. tredje
Boken, om Infin.), och icke af alla författare godkännes, men
ofta är använd af Rask, hvilken dock är praktiskt långt ifrån lika
lycklig och noggrann stilist, som lärd och sinnrik theoretiker.
Nu brukliga verb, förr böjda efter andra konjugationen.
Af detta betydliga antal gå de flesta nu efter 4 konjug.,
flere efter 3:e, några efter &4:e.
Oberäknadt de härförinnan behandlade främja, dåna (bulra),
flytta, yrka (nu: urgere), vefva, skada, svedja, vädja, börja
(se 79—82), hvilka ursprungligen, eller för en tid,lydt under
2 konjug., äro följande derifrån till 4 konjug. öfvergångna:
häda, smäda, döda, möda; dägga; dika, mjuka; dela, hvila,
villa, stilla, gälla (castrare); tima, limma; pina, syna; yppa;
kära; beta, leta, reta, hitta, lätta, räta, rätta, berätta, trötta;
öfva, döfva, bedröfva; skynda, ända, skända; äflas; segla, be-, för-
" Jfr. adj. tillbörlig (isl. tilberilegr), vederbörlig och det både adjektift
och substantift använda, uttrycksfulla part. pres. vederbörande, hvilket
är Svenskan förbehållet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
