Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vandringsbegäret och de nya trakter, som man lär känna, uppägga
inbillningskraften. I unga år vexlar man gärna uppehållsort och lefnadssätt.
»Men de upplifvande ögonblicken bilda endast sällsynta afbrott
under en marschdag, och man är bättre i stånd att njuta af dem, om man
på en god häst rider bredvid kolonnen, än om man släpar sig fram till
fots inuti den samma.
»Långsamhet och trötthet äro de kännetecknande egenskaperna i
stora härmassors marscher. Man kommer till insikt härom, om man,
sedan musiken tystnat, betraktar individerna på nära håll och icke på
afstånd, såsom Clausewitz gjorde. Här linkar en arm sate med den
tunga ränseln på ryggen, geväret uppkastadt på axeln, under
uppbjudande af all sin själfbeherskning, och ofrivilligt känna äfven vi i foten
den smärta, med hvilken en skafvande stöfvel plågar honom. Där se vi
en annan, på hvilken svetten rinner ned från pannan, och hvars slappa
drag gifva ett tydligt uttryck åt tröttheten. Här och hvar föres en
utmattad till dikeskanten och sjunker där samman. Timme efter timme
släpar tåget sig mödosammare framåt; människor, hästar, fordon, allt
öfverdrages med dam, som knappast gör det möjligt att längre öppna ögon
eller läppar. Solen har intet förbarmande och sänder omedgörligt sina
brännande strålar mot den bergvägg, utefter hvilken vägen framgår, och
förorsakar en odräglig hetta. Blott spetsen skrider ännu någorlunda
ledigt framåt; ju längre bakåt man kommer i kolonnen, desto mera
utbreder sig tröttheten och förstummas sångarne. Ju längre tåget är, ju mera
kanoner och tungt lastade vagnar, som medföras i kolonnen, desto
mera tungrodd blir rörelsen, desto oftare inträffa stockningar, medförande
en ofrivillig halt. Ju mindre truppstyrkan är, desto lättare och
bekvämare marscherar den, desto hastigare kommer man framåt.»
Befälhafvaren må väl hafva räknat ut, att han i det eller det
ögonblicket skall hafva sina kolonnteter på den eller den platsen, men har
han icke tagit alla medverkande omständigheter med i räkningen, kan
det lätt hända, att denna slår fel. Han utsättes då för fruktan, att
fienden skall förekomma honom vid det bestämda målet, ty
inbillningskraften förlänar lätt den osynlige fienden vingar. »Då får man kanske klart
för sig, att befallningen utgifvits för sent, att den för rörelsen
erforderliga tiden underskattats. Men intet medel finnes att meddela den i den
oerfarnes hjärta brinnande elden åt den stora människomassan. De tungt
lastade soldaterna kasta en tämligen likgiltig blick mot den högt på sin
häst sittande befälhafvaren, som drifver dem framåt, och möjligen öka
de farten, så länge de äro inom synhåll, för att sedan återfalla i den
gamla takten. De veta af erfarenhet, att om de på en sådan kallelse
skulle svara med utomordentliga ansträngningar, så vore det snart ute
med deras krafter. Det hela är oändligt svårt att bringa ur sin snäckgång,
och blott kanondånet påskyndar steget, när det förnimmes af en god
trupp.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
