- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Första årgången. 1891 /
384

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

3^4

FRANCESCO D’ANDRADE. 392

Han är visserligen den, som fullkomligt beherskar ock leder den unge
grefven, men han glömmer dock aldrig sin ställning, är aldrig näsvis eller
påträngande i sin förtrolighet, ehuru han tydligen förstår, att han i allt är den
ledande principen. Det är detta förhållande mellan herrar och tjänare, som
man så ofta är vittne till i södern. Herren samtalar med tjänaren, får sina
råd och ingifvelser af en sådan folkets son, som ofta är intelligentare än han
själf; men i det afgörande ögonblicket träder alltid tjänaren i bakgrunden och
säg«r som Figaro, att han endast varit talangen som Èållit lyktan, under det
att de andra handla. Det finns ej ett ögonblick i »Barberaren» då d’Ändrade
icke fyller sitt stumma spel med att företaga sig ett eller annat, som passar
till situationen, — och huru skall man också kunna tänka sig en Figaro
sysslolös, endast lyssnande till de andras sång? — Men aldrig är detta stumma
spel af det påfallande eller störande slag, att det tilldrager sig
uppmärksamheten på bekostnad af något viktigare som händer på scenen. Det är endast
naturliga småsaker, hvarmed en lefvande människa sysselsätter sig under
pauserna. Den vanliga uppfattningen, att en sångare, när han har sjungit sitt
parti, förhåller sig alldeles passiv, som om han icke vidare hörde till stycket,
under det andra ha replikerna, gör en allt annat än dramatisk verkan. Det
förefaller, som om sångaren då betraktade sitt eget parti som det enda
viktiga, efter hvars afslutning han alldeles icke hade något att göra med
samspelet.

Man har anmärkt mot d Anirade, att han med sin öfverlägsenhet tryckte
medspelarne.

Ja, det är nu engång en oundgänglig, själfklar sak, att ett geni sticker
af emot vanligt folk, ofta icke till de senares fördel. När en stor konstnär
helt fyller sin uppgift, då märker man ännu mer påfallande bristerna hos de
andra. Men ingen uppmärksam iakttagare kan med rätt beskylla d’Ändrade
för att han på ett enda ställe låter sin karakter framträda i skådespelet för att
bringa de andra i skuggan.

I »Don Juan» må väl ingen kunna neka att han är hufvudpersonen i
dramat, och dock tager han med största uppmärksamhet del i hvar och en
af sina medspelares roller. Han visar just genom sitt eget deltagande, huru
publikum nu bör intressera sig för den af personerna, som för ögonblicket
talar eller sjunger. Han eger i hög grad den aktning för skådespelet i dess
helhet, som af håller den enskilde från att sticka sig otillbörligt fram, eller visa
en slö likgiltighet för sina medspelares parti.

Som Figaro är han ju lifsgnistan i dramat. Både den, som uppfinner
och utför, och sålunda dominerar hela operan. Men långt ifrån att nedslå

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Feb 20 23:16:58 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1891/0392.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free