Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266
af egyptiska undersåtar löpte stor fara». Snart kunde han också skicka
den hälsningen hem till England, att man i Khartum vore lika trygg som
i Kensington Park.
Det ligger ett vemodigt skimmer liksom af aftonsol öfver denna
första akt af det stora sorgespelet i Khartum. Den kristne riddaren, som
nyss genom vallfärd till det heliga landet beredt sig till sitt sista
korståg, mönstrade nu sina trupper, stärkt till kropp och själ genom den
föregående invigningen. Underrättelserna från Khartum denna tid visa
oss »den gode paschan» på inspektionsvandringar i sjukhus, skolor,
arsenaler och fästningsverk, alltid till hands med lindring åt alla klagande,
med ett ljust leende åt alla barn. Han hade roligt åt att äfven dessa
små svarta bytingar skreko af förtjusning öfver de efterskänkta skatterna,
hvar han gick fram.
Ännu så länge var Gordon icke i saknad af europeiskt sällskap.
Utom Stewart samt de franska och österrikiska konsulerna i Khartum
vistades där för närvarande Times’ korrespondent, den unge modige Frank
Power, som, ehuru tillfälle fanns att begifva sig hem till England, af
tillgifvenhet för Gordon föredrog att stanna i Khartum och bodde i
residenset. Hans sista bref till Times äro genomträngda af det
öfverväldigande intryck, som generalguvernörens karakter gjort på den unge
tidningsmannen. Man tycker sig nästan kunna se Gordon, hur han arbetar
på det våldsammaste hela dagen och går af och an i sitt rum hela
nätterna och ändå alltid är lika glad och vänlig, »både frukost, lunch och
middag»; hur han icke kan lämna palatset, utan att omgifvas af en massa
infödingar, som söka kyssa hans fötter; hur han dagligen läser Tomas à
Kempis och skänker den åt Power, då han finner, att denne icke känner
till arbetet. Vemodigt ljuder slutmeningen: »det är endast hans stora
barmhärtighet, som uppehåller honom». Det var nog så.
Förhoppningarnas tid blef kort.
Gordons viktigaste angelägenhet var nu alltjämt att sända den
egyptiska befolkningen öfver till Kairo. »Med underbar kontinuitet anlände
oupphörligt massor af flyktingar, — ända till 2,500 personer, — försedda
med alla nödvändiga papper, så att de kunde återvända hvar och en till
sitt hemvist.» Detta fortgick regelbundet, sä länge förbindelsen mellan
Khartum och Egypten icke var afskuren. När detta skulle ske, var dock
endast en tidsfråga, ty Gordon visste, att de kringboende scheikerna snart
skulle nödgas ansluta sig till mahdin, om Khartum ej fick någon
truppförstärkning och de sålunda kunde komma under en kraftig regerings
skydd. Han visste också, att så fort han lämnade Khartum, skulle anarki
inträda och stadens 60,000 invånare antvardas åt undergång. Först om
en kraftig man efterträdde honom, kunde han draga sig tillbaka, och
hvilken som helst vore härvid att föredraga framför mahdin.
Till efterträdare föreslog han då genom telegram till engelska
regeringen Zubair pascha, som genom sin härstamning från abbasidernas ätt
hade långt starkare inflytande öfver de infödda och därigenom var be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
