Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT NYROMANTISKT SKALDEIDEAL. 56 I
utvärtes mening och skyr Deolätus. Skalden själf har ej heller försmått denna
utvärtes romantik i sagans anda; Deolätus äger verkligen en rent yttre magisk
makt, idkar punktering o. s. v. Men främst är han det romantiska geniet och
en intelligensens men äfven hjärtats, man kunde säga gemytets aristokrat. Han
är vidare Amundi förtrogne vän. Till den kunglige riddaren och den sköna,
olyckliga, fint kvinnliga hjältinnan måste här nästan med nödvändighet komma
trubaduren, som innefattar ridderlighet och kärlek i diktens ram.
Redan i kalenderfragmentet kommer det själfbiografiska fram. Deolätus
är nordbo, och i prosautkastet från 1818 angifves han som svensk; på en
handskrifven lös lapp nämnes t. o. m. hans svenska namn: Halvor Amason.
I sitt första samtal med den ädle Cyprino skildrar han sin barndom; det är en
skildring af Atterboms egen barndom i Åsbos aflägsna skogsbygd, gjord med
den oändliga pietet, som alltid utmärker hans målningar därifrån. Utkastet
visar, att han ytterligare ämnade syssla därmed: »huru söndagsmorgnarne sågo
ut — huru hans mor då stod hvitklädd i morgonsolskimret, som sken in öfver
björkarne och syrénerna genom det lilla fönstret i den trånga hyddan etc.,
Deolätusfiguren får så från början sin grundläggande underton af innerlighet:
"Gud, oskuld, toner, tårar komma åter."
Men redan här, i den första Deolätus-scenen, antydes också diktens
största tema: den strid mellan mörk och ljus sinnesstämning, som kan växa till
negativ eller positiv världsåskådning och blifva en kamp om död eller lif i
djupaste betydelse.
Deolätus är icke lycklig. Cyprino skildrar honom: han har nordbons
rastlösa oro och skiftande stämningslif. Längtan efter det fjärran liggande och
ledsnad vid det vunna jaga honom genom världen; han lefver i
metafysiskt-poetiska grubblerier och går omkring som en hamn bland hopen.
Vi märka då hos Atterbom-Deolätus en sjukdom, hvilken att börja med
kan betecknas som pinande subjektiv själfreflexion. Deri var typisk äfven för
utlandets romantik och framträdde bjärt i relief mot den objektiva och
afslutade klassiciteten.
Prosautkastet 1818 skildrar Deolätus utförligt äfven på denna punkt. Hans
första uppväxt i Svithiod har varit »sträng, eremitisk, abstrakt», han lefde icke
lifvet i första hand utan såg världen »såsom dels en fantasibild, dels en tanke-bild,
i poeters och filosofers skrifter, och öfvade sig så att i fantasien och
reflexionen a priori genomlöpa alla mänskliga passioner och känslor». Därför kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
