Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
628
SVENSK LYRIK.
Af alt drager Digteren Næring for denne sin Sjæls Grundstemning.
Ved Synet af de gulnende Agre tænker han med Vemod paa den
ned-hugne Skov og Vaarens vilde Blomster (»Odlarns visor»); ved Sagnet
om Tornerose mindes han *de slagnes Hær», — alle de tusinder, som
irrede omkring og ikke fandt Veien til den slumrende Prinsesses Leie
(»Prinsessan i den sofvande skogen»); i »Hafvets barn» skildrer han den
utilfredsstillede Længsel hos dem, som drages mod Uendeligheden og
aldrig kan finde Fred paa Jorden; i »Murgrön» finder han Billedet paa sine
egne syge lysskye Tanker. I Skovens Ensomhed (»I skogen»), i
Vinternattens Stilhed (»Vinternatt»), hos det sovende Barn (»En vaggsång*), —
allesteds er det Alvoret og Vemoden, han fortrinsvis opsøger og giver
Udtryk. Ja selv i Vaaren ser han
ej den lekfullt gröna våren,
ej den svekfullt sköna våren,
men den hafvets vår, som bringar
storm på sina breda vingar.
Og denne sin eiendommelige, af drønende Aprilsveir gjennemsusede
»Vårsång» sluttér han saa med disse malmfulde, trodsigt klingende vers:
Icke sjunger jag om våren,
som har blom och grönt i håren,
som gör starka ekar veka,
röda jungfrukinder bleka,
och har lika lätt för tåren
som att jollra och att leka.
Stridsvår, stormvår, dig jag prisar,
du, som bryter tunga isar,
Lockar ut den lätta slupen
på de obekanta djupen
och till hemmens trygga stränder
dina vilda fåglar sänder,
skapade att hungra, strida,
stiga högt och flyga vida!
Enkeltvis træffer man vistnok ogsaa paa Digte i Samlingen, hvori
en noget lysere og blødere Stemning er raadende — i »Sånger på
hafvet» f. Eks. med sit Drachmannske Udtryk for trodsigt Livsmod og i det
underlige, humoristisk formede Vaardigt »Rivalerna». Men selv her er det
mere den grublende Tanke end den umiddelbare Hengivelse, som
bærer Rytmerne. Og ægtest og mest eiendommelig synes Digteren mig
gjennemgaaende at fremtræde, hvor han — mere eller mindre polemisk
— vender sig mod alt det, der vil dragé hans Sind ned i den lokkende
Sanseverden, og läder sin intellektuellt kjølige, af mandig Stolthed
præ-gede Livsanskuelse komma til Orde. Prægnant i saa Henseende er et
Digt som »Vid snögränsen», hvor han stiller Tanken op mod Følelsen
og udbryder:
Då det sista kärleksbandet
faller brustet till din fot,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
