Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Parlamentarismen. Af Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
894 PARLAMENTARISMEN
förvanskas. Vid sin jakt efter ett författningsideal har nu den
politiska teorien alltifrån Montesquieus dagar haft sina ögon
företrädesvis fästade på England. Af den engelska
parlamentarismen har man därvid anammat hvad som var lätt begripligt
och öfverflyttbart: ett underhus, som skulle ha afgörande
ordet inom folkrepresentationen, och ett kabinett, som skulle bero
af underhusmajoriteten och växla med denna. Men det andra
och viktigare, den brittiska politikens hela inriktning på
an-svarsfylld maktutöfning, både positivt och negativt,
uppdelningen i tvenne fasta politiska partier samt tillvaron af säkra
statsmannatraditioner inom båda partierna, det var ju
ingenting att sätta in i grundlagsparagrafer och ännu mindre
något, som kunde vältaligt omordas i allmänmänskliga
rättighetsförklaringar. Därför kunde det rätt så gärna vara — enligt
förkunnarnes mening — och så lyckliggjordes världen med
en förbluffande enkel efterapad parlamentarism, hvars
princip väl kortast formulerats i det Sverdrupska ordet, att »ai
magt skal samles i denne sal».
Frankrike, Norge och Danmark bl. a. ha under sista
tiden mer eller mindre experimenterat med denna sekundära
och Sekunda parlamentarism. Öfverallt har den visat samma
drag, ehuru med vissa modifikationer betingade af lokala
egenarter. Det har sålunda varit mycket lätt att få
oppositioner nog starka att slå ihjäl sittande regeringar men
däremot mycket svårt att skapa hållbara regeringsmajoriteter.
Hur kortlifvade den tredje franska republikens regeringar
varit, är ju allmänt kändt. När Jules Ferry under åttiotalet
öfverraskade världen genom att regera ett helt år och några
månader, då behöfdes det bara en djärf kupp under
intrycket af några yttre motgångar för att störta honom, och detta
just då statens bästa alldeles särskildt kräfde konsekvens och
kraft vid ledningen. Yttre och inre händelser af
imponerande tyngd framtvingade visserligen en ändring till det bättre
under Waldeck-Rousseaus, Combes’ och Clémenceaus
kabinetter, men nu tycks det vara förbi, och regeringsskiftena äro lika
vanliga, regeringarna lika kraftlösa som någonsin. I Danmark
gaf Zahle härom året ett rent parodiskt exempel, hvilka
regeringar denna sortens parlamentarism kan framkalla och
tolerera: då intet af de större partierna rådde med att bilda
regering efter Holstein-Ledreborgs störtande, blef ledaren af den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
