Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor - Richard Wagners själfbiografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
510 DAGENS FRÅGOR
och gifva samtidigt högst intressanta kulturbilder ur tidens
konstnärliga lif.
Men, som redan i det föregående blifvit antydt, det är icke endast
sina yttre upplefvelser och erfarenheter, som Wagner skildrat i sin
själfbiografi. Han har äfven tecknat en bild af sig själf, säkerligen
trognare än någon af dem, som hans talrika biografer varit i stånd
att gifva. Men om bilden är mera verklighetstrogen, så är därmed
visserligen icke sagdt, att den därför är mera sympatisk — snarare
tvärtom. Att Wagner alldeles icke var fri från de hos stora
konstnärer så vanliga, mindre tilltalande egenskaperna fåfänga, egoism^
hänsynslöshet och annat dylikt, visste man redan förut, men knappast
kunde någon ana, att de behärskade hans lif i så hög grad som i
själfbiografien visar sig vara fallet. Man måste ha en fullt ortodox
wagnerians blinda beundran för mästaren och allt, hvad honom rör,
för att icke häpna öfver vissa af de yttranden och reflexioner, som
beledsaga hans skildringar. Hans egoism synes verkligen nära nog
hafva saknat gränser. Han fordrade af sina vänner den mest absoluta
själfuppoffring, han tvekade aldrig att till det yttersta taga deras
krafter i anspråk, och dock synes han aldrig hafva känt någon egentlig
tacksamhet mot dem, som på detta sätt försakade egna fördelar
och intressen för hans skull. Han emottog allt som en naturlig
tribut, hvilken ej medförde några som helst förpliktelser för honom
själf. Allt, hvad som mötte honom, framgång som motgång,
refererade han omedelbart och direkt till sin egen personlighet. Den
ogynnsamma kritik, som riktades mot hans arbeten, betraktade han
som resultatet af en från Meyerbeers sida igångsatt, systematisk och
planmässig intrig. Särskildt gjorde sig — om man får tro Wagners
egna uppgifter — verkningarna af denna försåtliga krigföring
märkbara, då Oper und Drama utkom år 1851. Men äfven vid otaliga
andra tillfällen såg han i relativt obetydliga motgångar resultaten af
fienders hemliga motstånd. När en af hans vänner, den begåfvade
unge musikern Uhlig, i januari 1853 aflidit och Wagner, som ville
utgifva hans efterlämnade musikteoretiska skrifter, i detta ärende
vändt sig till det bekanta Härtelska förlaget i Leipzig men fått ett
afböjande svar på sin anhållan, motiveradt därmed »dass dergleichen
Sachen gar nicht eintrugen», föranleder detta honom genast till
följande reflexion: »Ich erkannte schon um diese Zeit, wie sehr jeder
eifrig um mich bemuhte Musiker sich in gewissen Kreisen verhasst
gemacht hatte.» Här som öfverallt är det Wagner omöjligt att
se en motgång som annat än utslag af personlig förföljelse.
Hans-licks kritik var sålunda enligt Wagners åsikt alldeles ej föranledd af
principiella meningsskiljaktigheter; dess verkliga anledning var, att
Hanslick känt sig träffad af satiren i Mästersångarna, och hans
anti-wagnerska hållning var endast ett utslag af personlig hämndlystnad
— en uppfattning, som verkligen knappast kan tagas på allvar,
åtminstone ej af den, som i Hanslicks flärdlösa själfbiografi läst den
sålunda anklagades egen skildring af sitt förhållande till Wagner.
Men dessa skarpa och hänsynslösa omdömen rikta sig ej endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
